Hej! Igårkväll lade vintern ett tunnt täcke nysnö på nyponen och trådarna på kohagen täcktes av is. Perfekt till första advent. Fast med tanke på att väderrapporterna säger plusgrader ett tag framöver så smälter det nog bort inom någon dag.

Själv skulle jag föredra lite fruset väder nu för att slippa leriga hästar. Dessutom skulle Rolle kunna gå ut i en rasthage om det var fruset i marken. Som det är nu får han stå inne så att det inte kommer smuts i såret. Det får bli ett par härliga promenader i ridhuset varje dag istället. Tio minuter då all uppdämd energi vill ut på en gång. Det är bara att ta på sig ridhjälmen och handskarna och göra korstecken innan man gör entré.

Igår var "min" veterinär sedan tjugo år, Peter Franzén ut och hjälpte mig att lägga om bandaget. Jag ville verkligen att det skulle göras så noga som möjligt de här första gångerna så att det inte kommer bakterier in i såret.

Jag fick själv äran att ta av bandaget som satt på. Oj, vad jag fick slita. Många lager bomull, gasbinda, wetwrap och plåsterlinda. Inte undra på att jag fick göra det själv. Så kom bandaget av och jag kikade försiktigt ner på benet.

Såret var jättefint! Alldeles torrt och bara litet svullet. Själva sårkanterna hade dragit ihop sig och öppningen var knappt hälften så stor som då det hände. Peter tog en snabb titt och bestämde att vi inte skulle röra såret när det såg så fint ut. På med lite bakteriedödande salva och så ett nytt rent bandage.

Peter sa att Rolle verkligen haft tur med tanke på alla känsliga strukturer som finns i just det området. Javisst tänkte jag. Alla går runt och säger att det är otur när hästen fått ett sår, men det kan ju vara tur också att det inte blev värre. Det kändes genast mycket bättre och tack snälla Peter för som tog sig tid att komma på en söndag för att titta till oss.

På fredag får vi besök av Peter igen. Då har vi som vi själva säger lite gott och blandat att göra. Calippo ska kollas då han förmodligen fick en liten fångkänning för ett par veckor sedan. Vi antar att det var beroende på väderomslaget och vi har behandlat det som en fångkänning. Calippo har  ju haft ett antal små känningar under sin ålderdom men aldrig någon utvecklad fång och vi är mycket rädda om honom.

Sedan ska vi kolla hur det ser ut med Amber som är under igångsättning efter att ha behandlats tidigare i höst. Hon har en del ålderrelaterade förändringar i hovbrosket men vi hoppas hon ska kunna komma igång till lättare arbete på barngrupperna.

Zohar ska checkas av en sista gång. Han har haft en liten, liten skada i sitt gaffelbandsfäste och är nu så gott som helt igång. Ser det bra ut så kan vi släppa ihop honom med den övriga flocken. Jag skulle tro att kommer göra honom extremt lycklig!

Nu ska jag bege mig till kävllens lektioner. Idag får jag ha en av GAbbis lektioner också eftersom hon har tappat rösten. Det är ska ni veta inte ultimat för en ridlärare. Vi ses!

Hej! Nu ska ni få de exklusiva bilderna from backstage Globen! Jag ska berätta litet om varje bild också!

Vi gjorde Entré i Globen via röda mattan på Golden gate. Därinne förärades vi alltså våra pass och sedan var det bara att slå sig ner i foajen och vänta på vår värd som var en dam iförd blå overall från Blå stjärnan.

Innan det bar iväg blev vi nogsamt instruerade i att inte vara i vägen nere i Globens inre. Vi skulle gå till höger ibland och till vänster ibland men absolut inte mitt i! Blå stjärnan spände ögonen i oss och jag kände att här var det bäst att lyda. Vi skulle få se framridningen i Globen sa  Blå stjärnan men först ville hon visa oss ridtältet som var nytt för i år där ryttarna fick rida fram efter ett schema. Om det kom någon skulle vi hålla oss til höger!

Det kom någon... Om ni mins så talade jag om hur glad jag var att samtliga ryttare bar ridhjälm under framridningen inne på själva arenen. Alla utom en. Det var hon som kom nu. Ingrid smällde av en blixt med sin mobil för att föreviga. Jag har tagit mig friheten att montera in en ridhjälm på bilden nedan. Kanske tittar ryttaren i min blogg idag (...) och ser att hon klär väldigt bra i ridhjälm. Jag hoppas det! Vi försökte stå till höger så gott vi kunde medan vi kikade in i tältet. Nu går vi vidare sa Blå Stjärnan och vi lydde genast!

Nästa anhalt var gångarna i Globen där ryttarna tar sig fram med sina hästar till och från stallarna och mellan framridning och uppvisning. Där fanns en väldig massa "bråte" måste jag säga. Bildäck, brädor, vagnar, utstyrslar och allt möjligt. Mitt i gick en spånad gång där hästarna fick gå för att inte halka. Vi skulle hålla till vänster sa Blå Stjärnan så det gjorde vi. Fast Therese var lite olydig och gick mera mitt i... Där nere i underjorden träffade vi på Linnea som arbetar som banpersonal under hela helgen. Hon såg glad ut!

Nu var det dags att besöka showstallarna, sa Blå Stjärnan och strax fick vi alla kliva in i ett stall med sextio boxar och hästar från falabellastorlek och uppåt. Fast Shirehästarna fick vi inte se, de stod i ett tält utomhus eftersom de aldrig hade rymts under jord. Vi knatade runt och kikade på alla hästar och hästskötare. Vi höll till vänster precis som Blå Stjärnan sagt.

I det stora dressyrstallet fick vi inte tillträda trots våra VIP kort... Men vi fick stå på tröskeln och kika in. Där var det högt till tak och alldeles ny ventilation för året, Sa Blå Stjärnan. Stå till vänster förresten!

Så var det dags att kika på Globen framridningsbana. Denna lilla manege var fram till i år den enda som fanns att tillgå för ryttarna berättade Blå Stjärnan. Ändå är den större än vad ryttarna är vana vid på de stora arenorna i Europa. Jag skulle uppskatta ridbanan till femton gånger tjugofem meter ungefär. Dags att röra på sig sa Blå Stjärnan och så fick vi gå längs den högra kanten på ridbanan för att komma till den stora entren in i arenan.

Sen fick vi ställa oss i den stora entrén där alla hästar och ryttare kommer in på Globen Arena. Jag klev ut en bit i spånet och bad Ingrid att ta en bild. Så vinkade jag med hela handen precis som Mats Mellberg brukar göra när det är dags för ryttarna att lämna  banan. Detta kort ska jag vårda ömt! Sedan kom en väktare och tog över och förde oss direkt till vanster ut ur Globens innanmäte. Vart Blå Stjärnan tog vägen vet jag inte men jag antar att hon är kvar därnere.

Ja resten av dagen har jag ju berättat om redan igår. Fast det förstås jag glömde ju att Niklas blev så förtjust i den där leksakshästen inne på mässan att han nästan vägrade gå därifrån. Den ska heta Jupiter! sa han trumpet gång på gång under hemvägen.

Hej!

Idag är det väldigt många som varit nyfikna på hur det egentligen var att gå backstage på Globen Horse Show i fredags.Jag kan ju bara säga som jag sa till Helen (Räkan); Det var det bästa jag varit med om i heeeela mitt liv! Fast det sa jag egentligen bara för att Helen blev snuvad på sitt backstagepass med minsta möjliga marginal och var rätt så avundsjuk på mitt. För att ni inte ska behöva gå helt ovetandes så togs det en del bilder. Dem ska jag få av Ingrid och när bilderna är på plats så ska ni få veta mer om den hemliga baksidan på Globen. En bild av VIP kortet får ni så länge, jag hade det på mig hela dagen!

Vi hade en bra dag på Globen för övrigt. Efter våran backstagevisning så tittade vi på den öppna dressyrträningen inne i arenan där dressyrryttarna värmde och mjukade upp sina hästar inför helgens tävlingar. Ett femtontal ekipage var i arenana samtidigt och i år hade det hänte en mycket positiv sak. Alla ryttare utom en bar ridhjälm! Oj, vad glad jag blev. För det finns inget värre än att tajta och gnata på alla våra ridskolebarn om hur viktigt det är att rida med hjälm och så åker de på någon stor Show och ser alla rida med huvudet bart.  Dessutom måste samtliga ryttare bära hjälm på framridning enligt TR från och med 2013!

Sedan såg vi på de fina fem och sexåriga hästarnas dressyrprogram. Emellanåt sprang vi förstås runt ute på mässan för att shoppa hästgrejor. Där var det läskigt mycket folk som vanligt och det var bara att stålsätta sig och dra några djupa andetag innan man gick in. I flera av bokshopparna sålde man Gabbis och Min ridövningsbok. Bilden nedanför är från Tidningen Ridsports Monter. Det är ändå lite speciellt att se en bok man har gjort ligga framme till försäljning så vi tyckte vi var tvugna att ta en bild.

Eftermiddagen bjöd på olika hoppklasser. det finns många fina hinder i Globen och vi brukar rita ner några bra idéer att ta med hem till vårt egna hinderbygge i klubben. Bland annat vet jag att Ungdomssektionen ska bygga ett eget hinder och jag hoppas de får lite bra input under hoppnningen i helgen.

Sent på eftermiddagen blev det plötsligt dags att försöka slå världsrekor i höjdhoppning barbacka... Det tidigare rekordet låg på 2 meter och 10 centimeter och togs i Oslo för bara ett par veckor sedan. Fyra minst sagt galna grabbar red in barbacka på sina hästar som inte såg direkt bekväma ut. Tävlingen började lite blygsamt på 155 centimeter om jag inte mins fel. Hindret var förstås en bastant mur.Jag tror vi alla satt och skruvade på oss i stolarna när vi såg hindret höjas låda efter låda.

Till slut var bara Pontus Westergren och Robert Whitaker kvar. Pontus hade aldrig tidigare suttit på sin häst som han lånat av John Hickey och Robert hade aldrig tidigare ridit barbacka på sin häst. Det kändes ju tryggt... I den sista omgången var hindret 2 meter och tolv centimeter högt och hästarna så väldigt små ut när de kom i anridningen. Pontus häst fick med sig ett par lådor ner medan Roberts häst seglade över och landade på andra sidan medan publiken jublade.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... Men jag hade nog mest hjärtat i halsgropen och höll naglarna hårt inborrade i handflatorna. Här nedan kan ni se Roberts språng på 2.12 filmat direkt på plats.

Jag måste först göra en rättelse från gårdagens beskrivelse av besöket på djursjukhuset. Djursjukvårdaren som kände igen Rolle var veterinär. Fast å andra sidan är det beröm åt UDS:s djursjukvårdare som jag tycker är både proffsiga och alltid ger ett vänligt bemötande till både hästar och folk.

I morse fick vi besök av försäljarna av Air Bag Säkerhetsväst. Vi hade själva stämt möte eftersom vi vill se och höra västen lösas ut för att kunna ta ställning till hur den skulle fungera i en grupp med människor och hästar i ridhusmiljö. Västen används ju idag kanske främst i fälttävlansmomentet. Ingrid fick vara kraschdummie ståendes på marken. Så hon kläddes på med väst, gaspatron och utlösningsrem. Sedan tog vi in några hästar som skulle vara med under testet. Ingrid var nog mest rädd men även Malin som var på besök från en annan ridskola såg skrämd ut…

Kommer jag få ont i öronen frågade Ingrid? Men demonstratören skakade bara på huvudet.

Så plötsligt drog han hårt i snöret och västen smällde till och blåstes upp med ett väsande ljud. En av hästarna drog iväg en sväng medan den andra mest hoppade till och ökade takten lite. Där stod Ingrid och såg riktigt biffig ut med den uppblåsta västen. Efter några sekunder började västen släppa ut luften igen med ett litet väs och snart såg Ingrid ut som vanligt.

Vi provade igen med ett par andra hästar och kommer nu sätta oss och prata igenom hur vi upplevde det hela. Vi återkommer med vår utvärdering. Vi vill också tacka för en mycket trevlig demonstration och för att försäljarna tog sig tid att komma!

Direkt efter detta åkte jag för att ha lektion för ett ekipage i ett ridhus utanför Storvreta. En tjej som jag har känt länge nu och som har en jättefin unghäst under utbildning. En sån där häst som alltid gör en glad med sin härliga energi!

Precis innan jag skulle starta upp lektionen ringde veterinären och berättade att allt var klart för hemfärd för Rolle Racer! Så efter lektionen åkte jag för att hämta Grållen som hade skött sig exemplariskt eller nåt liknande under sin vistelse på sjukhuset. Nu blir det bandagering, sårvård, tempkoll, penicillin och lugna promenader… ett tag framöver.

De där promenaderna vet jag nog hur de brukar bli…

När vi ändå pratar sjukdomar så har det rapporterats om ovanligt många kolikanfall med dödlig utgång bland hästar i landets norra delar. Detta är till följd av det ovanliga novembervädret som besöker oss i år. Omväxlande kyla, värme och väta göra att hästarna mår dåligt. Det är också svårt att hålla fodret i gott skick eftersom det härsknar snabbt i den underliga väderleken.

Jag är glad att vi har så många hästar i stallet så att vi gör av med hela storbalarna på mindre än en dag. Då behöver man aldrig fundera på om fodret blivit fuktigt eller gammalt.

Nu får vi hoppas att det fryser på snart och blir en stabilare och mer gynnsam väderlek. Vi har inte drabbats av kolik på någon häst vilket brukar kunna inträffa just vid väderomslag men däremot har Calippo fått en liten fångkänning som vi är ganska säkra beror på att de små grässtråna som han går och plockar i sig varit frusna och sedan tinat. Då stiger sockerhalten i gräset nämligen mångfalt vilket inte är bra för en fånghäst. Nu har vi läget under kontroll och hoppas han blir bra fort.
 

Nu återstår bara hämtning av barn vid skolbussen, hem för middagslagning och sedan ses vi i stallet till kvällens lektioner! I morgon är det som sagt dags för Globen. Är det någon annan som ska dit så lär ni märka av oss. Hela personalstyrkan är nämligen förkyld och ser ni en hel febrig rad som sitter och hostar och snyter sig så är det vi!

Hej! På fredag sticker vi ett gäng ur personalen till Globen och årets Horse Show. I år har vi fått tag på backstagepass och jag ska försöka smygfota lite därifrån så ni får se. Jag kan tänka mig att det inte är särskilt glamoröst att vara backstage men lite spännande ändå. Hästboxar och dylikt är ju inrymda i parkeringsgaragen och även på framridningen får man i princip huka sig för att inte slå i taket. Kanske får man en nära glimt av nån kändis också…

Om deras vita ridbyxor är skitiga i närbild så ska jag också ta ett kort och visa för min mamma som alltid är noga med att det inte får bli nån smutsfläck på ridbyxorna eller plastrongen vid tävling. Hur många gånger har jag försökt att tala om att alla ryttare ser rena och fina ut på håll. Men i närbild är sanningen en annan. Här ska det bli bildbevis!

Sen blir det show och shopping för hela slanten. Mest shopping!

Idag har dagen för övrigt varit allt annat än vad jag planerade och jag är helt och hållet slut som människa fast klockan är bara halvfem på eftermiddagen. I morse fick vi oss en överraskning i ridhuset då en av de fem raderna i bevattningssystemet bestämt sig för att vattna riktigt ordentligt… Så under dagen har Kenneth och traktorn fått jobba hårt för att göra underlaget ridbart till kvällens lektioner.

Jag red i vanlig ordning imorse och släppte sedan ut Rolle i det rätt så trista och mörka novembervädret. Vid lunch när jag skulle titta till honom upptäckte jag några rejäla blodpölar i hagen. Så det blev in i spolspiltan för undersökning och där upptäckte jag en stor sårskada på ett bakben. Man kan ju fundera hur han lyckats få ett så stort sår i en hage utan träd och stenar, hela trådar i staketet och ingen kamrat att göra illa sig på. Men hästar kan!

Det tog bara någon minut i alla fall att avgöra att det var en artärblödning och dessutom vid en led så det blev tryckbandage och lastning för att åka till Djursjukhuset. Gabbi följde med. Det är så skönt att vara flera som byts av när man ska hantera en upprörd häst i ovan miljö.

På den korta resan till djursjukhuset så lyckades Gabbi och jag också att avboka dagens tandläkarbesök (för människor), sonens klipptid och ordna hämtning av barn i skolan. Check!

På djursjukhuset fick Rolle medicin som man drömmer sött av och höll sig lugn och duktig genom hela undersökningen som tog flera timmar. Det var blodprover, ledprover, grundlig rengöring av såret och penicillin i kotsenskidan.

En av djursjukvärdarna tittade länge på Rolle och frågade sedan om han varit där tidigare. Vi sa att det hade han inte. Hon såg undrande ut och sa att hon hade sett honom förut. Efter en stund började vi prata med veterinären om att jag brukar tävla dressyr och då plötsligt sa djurvårdaren; Nu känner jag ju igen honom. Jag har sett er på tävling och han var så fin och bjöd publiken på riktig show med ett av sina freestyleprogram. Ja, det är ju kul att man lämnar nån slags avtryck i alla fall…

Rolle blev inskriven för få mer mediciner, omvårdnad och dessutom sova kvar på sjukhuset. Han som aldrig brukar sova borta… Såret lämnades öppet i ett stort och rent bandage över natten för att kunna rengöras igen imorgon innan man försöker sy ihop det om inget tillstött. Håller verkligen tummarna för att de fått bort all smutsig lera som finns ute så här års.

Går allt bra så får jag nog ta hem honom imorgon eftermiddag och ta hand om honom hemma. Borta bra men hemma bäst ni vet! Nu får det bli middag och sedan troligen så somnar jag i soffan framåt halvåtta.

Hej! Igår korades 2011 års klubbmästare vid Uppsala Ponnyklubbs KM. På förmiddagens reds dressyr i klasserna Lätt B:1 till och med Medelsvår B:1. Ekipagen får starta på den nivå de tävlar i vanliga fall och sedan tävlar alla mot varandra i själva Klubbmästerskapet med det resultat de uppnått i klassen.

Här nedanför ser ni alla pristagarna i dressyren och så gott som alla hästar. Efterson Linda tog medalj i både kategori D och Häst junior så fick Goliath stå över fotograferingen. Han fick säkert stå i boxen och äta gott hö istället.

Från vänster ser ni vinnaren i Häst senior; Emma Olsson på Hard Day's Night. tvåan i Häst senior; Rebecka Angeldahl på Viking, Vinnaren i Häst junior och kategori D; Linda Bergman på Queens Clou, tvåan i kategori D; Tova Gustafsson på Duke of Earl, känd som Nisse, vinnaren i kategori C; Vanja Qvarfordt och Tiffy samt tvåan i kategori C; Louise Gligel på Molliere.

Vid lunchtid var dressyren klar och eftermiddagens ekipage byggde banan inför hoppningen. Där är det samma upplägg och ekipagen får starta Lätt C till Lätt  A höjd. Alla tävlar mot varandra i sin kategori och minst fel och bäst tid i omhoppningen vinner. Denna här gången blev det som följer; vinnaren i häst senior; Ulrica Falk på Bijou, tvåan i Hsät senior; Rebecka Angeldahl på Kalle E, vinnaren i kategori D; Tova Gustafsson på Duke of Earl samt vinnaren i kategori B och C; Julia Hänström på Tiffy. Många fler var naturligtvis med och tävlade och var jätteduktiga både i dressyren och i hoppningen. Resultaten finns på tävlingssdian på www.uppsalaponnyklubb.se

Vi måste ju också passa på att tacka vädergudarna som lät det vara barmark och plusgrader så det gick både att parkera och rida fram utomhus.

KM har en benägenhet att ligga vintertid. Vet inte om det bara är av tradition... Jag kommer ihåg när vi drog iväg till Brantshammars Ridhus sena vardagkvällar för att rida Uppsala Ponnyklubbs KM på åttiotalet. Det var så vitt jag minns alltid snö och fruktansvärt kallt men också roligt förstås. Vi fick rida fram i grupper om fyra ekipage i taget i ridhuset och sedan fick man gå ut och vänta på sin tur i mörkret på parkeringen. Där stod man i den tunna ridkavajen och kände vinden blåsa rakt igenom de tunna vita ridbyxorna. Men tårna var värst, de tinade inte upp igen förrän framåt april ...

När vi ändå är inne på tävling så vill jag påminna om att vi kommer att hålla en Grönt Kortkurs den 6-8 januari för dig som planerar att tävla lokalt och uppåt. Anmälan senast den 28 december till upk@telia.com eller 018- 31 71 03. Du kan läsa mera här!

Känner du förresten någon som är sugen på att prova på hur det är att rida på ridskola? Vi kör igång en minitermin för barn från 6 år och uppåt med start den 3 december. Mer information om miniterminen här!

Och till sist för idag så har inbjudan till julshowen kommit ut på hemsidan. Årets tokiga, roliga, och fartfyllda Julshow kan du se den 18 december med start klockan 13.00 Kom ihåg att komma i tid för biljettköp.(från 12.00)

Läs mer här!

En elev berättade för mig om hur hästen hon skulle rida varit besvärlig med att inte vilja lyfta på hovarna för att få dem kratsade. Hon hade valt att borsta hästen först i stället och sedan när hon provade att kratsa igen så gick det perfekt.

När hon berättade detta så tänkte jag på artikeln om Eamon Hickey som nyligen var i tidningen Ridsport? Där berättade Eamon hur han vänjer hästarna som han ska jobba med vid ett flertal olika moment innan han sitter upp på dem. Det viktigaste med alltihop - Han gör precis likadant med alla de hästar han träffar på. Den enda skillnaden är att ibland är hästen svårare och då får det helt enkelt lov att ta längre tid.

Ett av de första momenten för Eamon är att klappa hästen över hela kroppen. Han börjar vid bogen och arbetar sig sedan bakåt innan han byter till den andra sidan och gör likadant där.

Det där med att klappa är en teknik som jag har haft mycket nytta av med min senaste häst, Ronaldhino. Han var nämligen väldigt bakskygg och ljudkänslig när jag började jobba med honom som fyraåring. Jag glömmer aldrig när jag skulle ge honom en klapp på bakdelen efter att jag ridit klart och han blev så rädd att alla fyra benen vek sig och han ramlade rakt ner i halmen i sin box.

Det blev till att intensivträna med beröring som i början alltid var noggrant förberedd. Sedan tänjde vi lite på det till att klappa honom varenda gång vi passerade hans box. I början flög han alltid i luften eller ryckte till och spände upp sig. Men efter en tid började han vänja sig. Vi övade också sådana saker som att öppna och stänga ett kardborreband så många gånger att han inte längre reagerade. Tidigare hade han fått en panikreaktion om någon till exempel öppnade kardborren på sin ridhandske när vi var i ridhuset.

Idag kan jag oftast klappa Rolle på bakdelen nästan utan reaktion. Tendenserna finns kvar men har blivit mycket mindre framträdande. Däremot blir han fortfarande väldigt rädd för plötsliga rörelser som kommer bakifrån så man måste förstås vara vaksam och aldrig släppa koncentrationen.

Eamon gör också en hel del förflyttningsövningar till fots med sina hästar för att lära dem att gå undan för tryck och för att få dem att slappna av. Tänk vad viktigt det är att hästen fungerar från marken. Den ska gå att leda, stanna, vända och gärna också att backa. Enkla saker som man kan öva på varje dag när man leder sin häst till eller från hagen.

Jag gillade den där artikeln om Eamon Hickey. Har du inte läst den ännu så gör det. Den fanns med i Ridsport nummer 22 2011.

Hur var det med den där hästen i första stycket då? Var den besvärlig? Nejdå, inte ett dugg. Men den lilla stunden som ryttaren och hästen fått tillsammans under borstningen fick så klart hästen att slappna av och knyta kontakt med sin ryttare. Litar man på varandra så kan man som häst också tillåta sig att lyfta på en hov eftersom man inte behöver fly från någon man känner.

Det är därför jag tycker det är så viktigt att varje elev som ska rida kommer i tid och hinner ta bara några minuter till att vara med sin häst. Inte är det trevligt för hästen när det kommer en sadel med en stressad människa bakom, inspringandes i boxen. Kanske läge att prova klappövningen nästa gång? En god början tar man helt klart med sig in i ridhuset!

Hej! Jag har hört att det snart ska bli kallare och att det till och med ska kunna komma lite snö. Fattas bara annat i november. Det är också bara en dryg månad kvar till årets julshow på ridskolan och det pågår en hel del hemlighetsmakerier i kulisserna… Jag är själv inte oskyldig och jag har dessutom ett par hemliga medhjälpare, några meter tyg, symaskin och klister till hjälp. Julshowen kan ni besöka den 18 december. Hela ståhejet börjar klockan 13.00 men insläppet börjar redan klockan tolv och det är bra att komma i tid eftersom det brukar bli köer. Inbjudan kommer ut på hemsidan nu i dagarna och alla som vill är naturligtvis välkomna.

Den allra första julshowen hölls 1987. Samma år som ridskolan invigdes. Nästa år är det tjugofem år sedan. Eftersom det var invigning av den nya anläggningen så klippte Stina och ridskoleponnyn Apache band under högtidliga former. Det reds en kadrilj förstås och på bilden nedan ser ni Haflingerhästarna Astrantia och Magnolia med tomtar på ryggen. Vi ledde också in alla ridskoleponnyerna i manegen och presenterade dem för publiken. På bilden nedan ser ni Bellatrix och Mr Silver. Eftersom ridskolan startades upp i augusti det året så var också precis hela hästbesättningen ny både för oss som jobbade och för eleverna. Idag hade jag nog tyckt att det var lite väl spännande att hålla lektion med en hel hög hästar som inte provats ihop. Men jag kan bara minnas att jag tyckte det var skoj och att allt gick bra.

Julshowen har bjudit på hundratals nummer under åren. Maskeradhoppning, skidåkning efter häst, ponnygalopp, hästfotboll, ridning utan sadel och träns och den gången Annso skulle visa publiken att även en ridlärare kan utföra ungersk post (Ha två hästar och stå med ett ben på vardera hästs rygg). Hon använde B-ponnyerna Domino och Jesper tror jag. Det var nog enda gången jag sett Annso gå ner i spagat. Jag tror inte ens hon själv visste att hon kunde innan den julshowen. Efteråt tänkte vi på att man kanske borde ha fäst ihop hästarna vid varandra på något vis.

Även om ridskolan var nystartad 1987 så hade klubben funnits ända sedan 1971. Det betyder fyrtio år jämna år i år.

Du kan väl göra något litet inslag på julshowen angående jubileet? Sa ungdomssektionen till mig en dag. Jaha ja tänkte jag. Det kanske räcker att jag går in och ställer mig där då. Så alla får se en person som är lika gammal som en ridklubb... eller till och med lite äldre… Förresten har jag ju gått i ”julshowspension” efter voltigeuppvisningen förra året tänkte jag. Kronan på verket liksom.

Men… tänkte jag sen och en liten, liten idé poppade liksom upp nånstans i min komplicerade hjärna.