Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under november 2009

Av Ulrika Pernler - 30 november 2009 14:03

Hej! Det har kommit till min kännedom att man spelade Christer Sjögrens "I love Erurope" under det att drömhästen Pegasus gjorde entre på Globen i helgen. Det har också kommit antaganden om att jag skulle var inblandad i det hela på något vis.


Jag önskar att det vore så!


Jag är inte inblandad alls om inte... Vill man något tillräckligt mycket så händer det att drömmar slår in! Visst är det så? Dessutom ger det mig en del idéer för framtiden...


Keep on dreaming!


För att spinna vidare på ämnet drömmar så behöver jag er hjälp för att kunna förverkliga mitt drömnummer till årets julshow. Det är nämligen så att jag har det mesta förberett och under kontroll (på mitt eget vis).


Dock saknas en liten detalj och nu vänder jag mig till er för att få hjälp. Jag behöver nämligen få tag på såna där små frigolitbitar som man använder för att packa ömtåliga paket. Men jag har ingen aning om hur man får tag på dem.


Jag skulle behöva en säck eller två och jag lovar att jag inte ska hälla dem över publiken eller något annat oacceptabelt. Det kommer inte att flyga en enda liten frigolitbit, så gott som i alla fall. Jag lovar!


Hör av er till mig om ni vet något om frigolit!


Vill ni helst inte se mig på showen man ändå vet något om frigolit så gör ni bäst i att hålla inne med informationen.


ANNONS
Av Ulrika Pernler - 28 november 2009 10:06

Hej! Igår var vi på Globen och det som kallas "Ridinstruktörernas dag". Avresa från Uppsla 08.00 gjorde att jag fick vara i stallet vid halvsju för att hinna göra rent åt min häst och göra honom klar för hagen. Men tidiga morgonar är inget konstigt för oss hästägare och det är mysigt att åka till Globen med en vag hästdoft som följer en under dagen.


Trots att Gabbi missade infarten till parkeringsgaraget och höll på att preja av en lastbil så kom vi i tid till den obligatoriska frallan och talet från ridskoleambasadören. Gabbi körde inte heller in i någon av stolparna i garaget i år. Så dagen började på topp!


Sedan belv det ett varv i annexet för att se vad säljarna hade tagit med sig. Inom tjugo minuter hade vi shoppat varsin tröja vilket bådade gott inför kommande besök under dagen.


I arenan fick vi se när världseliten värmde sina hästar inför kvällens dressyrtävlingar. Med åren har det blivit så att jag nästan tycker det är roligare att se när ryttarna värmer upp sina hästar inför starten. Vad de gör, hur de gör och vad fokus ligger på. Det är väldigt lärorikt.


Vi fick också se en tävlingsklass i dressyr med de bästa fem- och sexåriga hästarna som gått breederskvalen.


Så var det dags för nästa varv i annexet. Nu lyckades vi inte köpa en enda grej eftersom vi träffade en massa folk som vi behövde prata med hela tiden. Mycket prat blev det och några bra kontakter knöts också.


Traditionsenlig lunch på pizzerian!


På eftermidagen så såg vi en masterclinic med en mycket känd tysk snubbe som jag inte vet namnet på. Han pratade rolig engelska i alla fall. Han undervisade en sexåring och en Grand Prix häst och det var intressant att jämföra de båda ekipagen.


Så var det final i Agrias Stilhoppning. Vann gjorde en ung fröken Hultgren som i princip är född på hästryggen. Fint red hon i alla fall och framförallt vågade hon inverka på sin häst. Det är en stor brist då det gäller stilhoppning. Ryttarna blir gärna passiva för att sitts så fint som möjligt och då blir det en del misstag i form av rivningar och stopp. Svår kombination!


Ännu en clinic blev det då frihetsdressören JF Pignon skulle "tala tyst" med en ponny från Sundby ridskola. Herr Pignon är känd för sina nummer med frihetsdresserade hästar. Men detta blev något helt annat. Vi fick genom applåder och hejarop välja en av tre ponnyer som visades i arenan. Naturligtvis visslade vi mest på den som såg svårast ut. Detta var något vi skulle ångra en timme senare då ponnyn fortfarande inte fogat sig till Herr Pignons tysta språk.


Min största skräck är att många går hem och praktiserar detta med att få en lös häst att lyda hemma i sina stallar runtom. Det finns hästmänniskor och det finns männsikor som har häst... Detta kan betyda att det kommer finnas många "fria" hästar i Sverige idag...


Vi som sett JF Pignon med sina egna dresserade hästar i manegen vet att han är mycket skicklig men detta blev bara för långsamt så vi gick till annexet igen.


Mer prat men inte värst mycket shopping. Några kassar fick vi med oss ändå. Jag fick bära förstås.


Efter detta samlade vi ihop oss för hemfärd. Ner till den rosa våningen i garaget. Som genom ett under hittade vi vår bil nästan direkt. Detta har aldrig tidigare hänt. Mot Uppsala!


ANNONS
Av Ulrika Pernler - 26 november 2009 14:41

  

Hej! Igårkväll efter att jag suttit på kontoret och ringt elever på vår kölista så skulle jag bara gå den korta biten mellan stalldörren och parkeringen. Eftersom jag ville hinna hem till "Doctor House" på TV så sneddade jag också under havreelevatorn som står utanför foderladan. Varenda sekund var viktig för att inte missa den spännande inledningen på programmet!


Bäst som jag tagit ett stort steg så satte jag skon i en riktigt smetig lerpöl varvid hela benet bara gled iväg som på såpa. Vips så hade jag gått ner spagat i leran! Wow! Det är något jag inte kunnat på många år!


Trots den mycket leriga situationen så blev jag mäkta stolt! Tyvärr var det ingen som såg...


Ikväll ska Gabbi och jag på LOK-stödskurs! Vi ska än en gång lära oss hur man sätter de små strecken i rätt ruta! Vikarie för mina elever med andra ord! Ha det så bra.

Av Ulrika Pernler - 24 november 2009 15:52

  

Hej! Igår rullade Whisper fast i spiltan. Igen… Han har nämligen gjort det en gång tidigare i sitt liv. Denna gång var det samma visa. En dåligt planerad rullning gjorde att han hamnade för nära väggen och sedan låg han där som en saccosäck i motlut.


Precis som förra gången det hände så lade han sig bara helt passivt och väntade på att allt skulle lösa sig av sig självt. Turligt nog så var det mitt under lektionstid så hjälpen var nära!


Therese la linor runt hans bakben och jag tog tag i svansen. Sedan drog vi honom en bit åt sidan. Det är tungt med hästar och vi blev rätt så röda i ansiktet…


Planen fungerade i alla fall och Whisper kunde ställa sig upp. De andra hästarna i stallet hejade på och gnäggade när de såg att han stod på rätt köl igen.


Det är väldigt sällan vi får hjälpa ”kantrade” hästar men det händer. Under mina drygt trettio hästår har jag varit med och dragit loss många hästar.


Gabbi hade en gång en häst som hette Pasolini. Han kan inte ha varit värst smart när det kom till att rulla sig (men säg inte till Gabbi att jag skrev det…) Han lade sig fast i boxen väldigt ofta.

Han älskade att rulla sig men saknade anlag för att planera rullningarna. Vi försökte med allt möjlig för att undvika katastrofen. Vi lade vallar av halm mot väggarna och vi köpte överrullningsgjordar för många dyra slantar. Men han fastnade lika fullt.

Vi fick alltid loss honom dock och vi fick också lära oss många olika tekniker för att vända på en 600-kilos häst.


Nedan har jag listat några av mina tips den dag du kommer till stallet och hittar din häst med magen i vädret:


  • Gå inte in till hästen! För att komma loss måste nämligen hästen sparka och ta i och då gör man bäst i att hålla sig undan. Annars kan det gå riktigt tokigt! Vi har tillverkat en kniv med sågtandat blad som sitter på ett skaft. Detta kan man sticka in till hästen och ta av grimskaftet med ifall hästen som fastnat står i en spilta. I box så är ju hästen lös.  
  • Ta det lugnt så att du inte stressar hästen i onödan. Ingenting blir bättre av stressade människor höga röster och viftande armar. Titta först över situationen och bedöm läget innan du bestämmer hur du ska gå tillväga.
  • Oftast går det bra om man tar några longerlinor, några starka ridtjejer och har en välutarbetad plan. Har hästen bara tillräckligt med strö i boxen/spiltan så glider den fint på underlaget när man flyttar den. Var mycket försiktig när du ska lägga linorna runt hästen. Utsätt dig inte för onödiga risker!
  • Det brukar räcka att hästen får några decimeter tillgodo så kan den sparka sig fri från väggen. Det bästa är om hästen själv hjälper till att komma loss genom att sparka och trycka sig från väggen. Det brakar och smäller när hästen tar sig upp!
  • I det värsta scenariot så får man helt enkelt ringa till brandkåren. De är utbildade för sådana situationer och gör många hjältemodiga insatser för djur i nöd varje år. Jag har aldrig varit med om att behöva ringa brandkåren men jag vet folk som har gjort det.


Tidigare i år så rullade min egen häst fast i boxen. Han älskar också att rulla sig och för det mesta går det som smort. Men den här gången la han sig för nära väggen och fastnade på rygg med benen i vädret.


En elev kom till mig och sa att min häst låg så konstigt när han sov och jag gick för att se efter. Då han hade fastnat rakt på rygg (han har en mycket bred och platt sådan) så var det rätt så enkelt för mig att vända honom för egen maskin.


En longerlina runt benen bara och så tog jag spjärn mot boxväggen utanför och drog. Han landade på sidan med en dov duns. Sedan skuttade han snabbt upp, ruskade på sig och tittade sig omkring. ”Var det någon som såg?”


Som sagt är det ovanligt att hästar rullar fast i boxen men det händer. Kom ihåg att alltid ha respekt för hästarna. De är stora och starka djur! Är du osäker på situationen så är det bättre att kalla på hjälp!


Titta in på US-bloggen förresten! http://ponnyklubben.bloggplatsen.se/ 

Av Ulrika Pernler - 23 november 2009 14:30

Hej! Hästarna vet hur man utnyttjar leran i hagarna! Inte bara på det viset att de gör sig fina genom att ligga på rygg och vältra sig.


Nejdå, de vet att vi människor ogärna tar steget från den fasta grusvägen vi står på till att gå ut i dyn med våra fina ridskor eller stövlar.


Igår skulle Sara fånga Candy för att rida ett program på våra klubbtävlingar. Candy såg direkt att det var något på gång så hon traskade allra längst bort i hagen och ställde sig med rumpan vänd mot grinden. Då och då vände hon på huvudet och kastade en överlägsen blick mot Sara.


Sara som är på ett ungefär lika envis som hästen ställde sig med båda fötterna stadgit på sin sida av hagen och stirrade tillbaka.


Så höll de på. 1,2,3,4,5,6,7... Tysta leken börjar nu...


Sara stirrade...


Candy stirrade...


Efter en lång stund vände Sara på klacken och gick in. Candy stod kvar.


Det var då Candys "mormor" Agneta tog vid. Jag tror hon är en sån där hästpratare. Efter igår är jag alldeles säker!


Agneta gick till grinden och ställde sig med tålamodet lysande som en aura omkring sig som den mormor hon är.

1,2,3,4,5,6,7... Tysta leken börjar nu...

Candy stirrade...


Efter en stund vände sig Agneta bortåt och stirrade åt ett annat håll.

Det var sedan hon gjorde det!

Agneta böjde sig framåt och låtsades plocka gräs i kanten av vägen. Strå efter strå. Då kunde Candy inte hålla sig längre. Envishet i all sin ära men när det kommer till gräs så får allt annat stå tillbaka. Speciellt i november.


Candy vände sig mot grinden och började klaffsa med bestämda steg genom leran. Mot gräset!


Strax var hon framme vid griden och Agneta räckte några bruna små strån mot hästen medan hon kopplade fast grimskaftet i grimman.


En hästpratare och hennes häst!

Av Ulrika Pernler - 21 november 2009 19:45

  

Hej! Jag gillar jordfärger!

Det är vuxet att göra det. 

Brunt i olika nyanser.

Det är gott om jordfärger ute nu...


Jag tittar ut i hagen som mest består av lervälling...

i brunt...

Snyggt!


Jag tar in min häst som är klädd i ett brunrutigt täcke...

med bruna lerfläckar på...

och en brun klump i svansen.


Här och där tittar hans vanliga grå färg fram.

Vet inte om grått är en jordfärg...

men lera blir i allafall grå när den torkat på en häst!


Marken är brun...

och himlen är grå...

och torr lera är grå...

och himlen syns från jorden...

och leran var nyss brun...


Så grå måste också vara en jordfärg!


Jordfärger är snyggt!

Av Ulrika Pernler - 19 november 2009 12:59

  

Hej! Jag läser en intressant artikel i senaste Ridsport. Den handlar om ridning och säkerhet, ett ämne som man aldrig kan prata nog om.


Säkerheten på ridskolan har hamnat så högt på prioritetslistan att våra elever inte får prova att rida på en häst som beter sig ”normalt”. Det handlar om att eleverna borde få rida ut oftare så att de lär sig hantera hästen i utomhusmiljön. Det handlar om svårigheterna för ridskolorna att förbereda eleverna för den egna tittiga, skuttiga och hoppiga hästen.


Jag håller med!


Ridning på ridskola är en säker sport. Det får inte vara något annat! Elever på ridskolan rider på utbildade, snälla och lugna hästar. Instruktörerna som håller lektion sätter säkerheten på första plats!


Ridskolorna har och tar ett stort ansvar för sina elevers säkerhet. Säkerhetstänket har ökat i hela samhället och inte bara på ridskolan. Det är bra! Man åker inte utan bälte i bilen, man har cykelhjälm och man rider inte i sina träskor. Men man har gjort det. Det är inte längre sedan än att jag minns alltsammans.


Min brorson red sex år på ridskolan innan han trillade av för första gången…


Det är svårt att lära ut om säkerhet när eleverna aldrig får uppleva eller se farorna.


Många gånger har jag önskat efter att jag stått och mässat om en så enkel och självklar sak som att hålla avstånden mellan hästarna, att någon häst åtminstone skulle vifta på svansen eller hytta med bakbenet. Men de bara går där och jag pratar vidare för ”döva öron” om hästars naturliga beteende.


Så en gång händer det. En rad med barn har ställt upp innanför spåret för genomgång och en av ponnyerna lägger öronen bakåt och gör ett utfall mot ponnyn bredvid. Den ”anfallna” ponnyn tar ett skutt åt sidan och eleven halkar av och landar på rumpan i spånet.


Allt går bra och lugnet lägger sig åter bland hästarna strax efter händelsen. Men föräldrarna på läktaren reagerar starkt och desto mer över det ”konstiga” beteendet och jag får äntligen tillfälle att prata om hästars naturliga beteende. Äntligen! Men jag vet inte om de förstår.


Det skulle behöva hända oftare, tänker jag, mycket oftare! Så att det naturliga blev det vanliga. Samtidigt är jag så glad över våra snälla, snälla ponnyer som gör arbetet så enkelt.


Elever ifrågasätter en häst som lägger öronen bakåt när man spänner sadelgjorden. I andra änden av stallet spänner en privatryttare gjorden på sin häst. Tänderna klapprar och ena bakbenet viftar i luften. Ryttaren klappar sin häst på halsen när den är klar och leder ut hästen på stallplanen för en ridtur. Allt är som vanligt.


Jag träffar elever som är helt oförstående inför att hästen kan stanna på ett hinder. Hästarna ska hoppa över hindren, de får inte snubbla, de får inte hoppa till inför överraskande situationer och att bocka är fullständigt uteslutet!


När jag tar ut eleverna i skogen så får jag skäll av en förälder som inte vill betala för att barnet ska sitta och åka häst bland träden. Vuxna vill inte rida ut för det är tråkigt och de vill ha valuta för sin lektion.


En elev tycker att en snart sjuårig häst är en ”unghäst” och ifrågasätter om hon verkligen ska behöva rida på en så ”ung” häst.


Jag är glad och stolt över vår ”olycksstatistik” som visar så fina siffror år efter år. Vi strävar alltid vidare efter att höja säkerheten ytterligare. Inga olyckor får ske efter slarv! Jag är glad över snälla hästar som ställer upp för sina ryttare på alla de sätt. Jag är glad att eleverna trivs och vill stanna kvar på ridskolan. Jag tycker jag har det roligaste jobbet man kan ha.


Vi delar ut varje häst till rätt elev med eftertanke. Vi undervisar och utvecklar våra elever och de blir duktiga. Väldigt duktiga. Det är en glädje när en elevs intresse blivit så stort att de vill köpa en egen häst.


Och samtidigt finns tanken där hela tiden. Hur ska jag kunna förbereda mina elever för den egna hästen. Hästen som inte är en ridskolehäst utan en helt vanlig och normalt reagerande häst.


Det krockar liksom och detta är mina egna tankar om detta.

Av Ulrika Pernler - 17 november 2009 15:38

  

Hej! "Han däruppe" verkar ha fått en rejäl vattenläcka! Det slutar liksom aldrig att hälla vatten från himlen och även jag som har ett mycket långt tålamod börjar tycka att det får räcka. Har ni någon gång funderat på att bygga en egen ark så tror jag det kan vara dags nu...


Kanske har ni redan läst nedanstående text på annan plats på vår hemsida:

Efter tio år lämnar Gunilla och Annelie cafeterian på Uppsala Ponnyklubb

Gunilla och Annelie har anmält att man vill lämna över ansvaret för cafeterian till någon ny intressent vid årsskiftet. Man har då drivit cafeterian under cirka tio år vilket är en lång tid om man beaktar att verksamheten i huvudsak bedrivits kvällstid vilket innebär att man jobbar när de flesta andra är lediga.

 

För styrelsen innebär beskedet att vi måste se oss om efter en ny arrendator samtidigt som vi måste fundera över den långsiktiga inriktningen på cafeteriaverksamheten.

Mot den bakgrunden tar vi gärna emot såväl intresseanmälningar som förslag på vad vi eventuellt behöver förändra inför framtiden.

 

Skicka gärna mejl på upk@telia.com eller lämna era synpunkter i brevlådan utanför ridskolechefens kontor. Styrelsen sammanträder tisdagen den 24 november.

 

Avslutningsvis vill vi tacka Gunilla och Annelie för alla de år som de sett till att besökarna på

ridanläggningen kunnat inhandla bland annat fika, enklare maträtter och godis. Det har varit mycket uppskattat!



Lars Pernler Ordförande

 

Några förslag har redan inkommit med bland annat synpunkter på vilket sortiment man ska erbjuda sportande ungdomar.

 

Ta chansen och säg vad du önskar.

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3 4 5 6 7
8
9 10 11 12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se