Hej! Hästarna vet hur man utnyttjar leran i hagarna! Inte bara på det viset att de gör sig fina genom att ligga på rygg och vältra sig.

Nejdå, de vet att vi människor ogärna tar steget från den fasta grusvägen vi står på till att gå ut i dyn med våra fina ridskor eller stövlar.

Igår skulle Sara fånga Candy för att rida ett program på våra klubbtävlingar. Candy såg direkt att det var något på gång så hon traskade allra längst bort i hagen och ställde sig med rumpan vänd mot grinden. Då och då vände hon på huvudet och kastade en överlägsen blick mot Sara.

Sara som är på ett ungefär lika envis som hästen ställde sig med båda fötterna stadgit på sin sida av hagen och stirrade tillbaka.

Så höll de på. 1,2,3,4,5,6,7... Tysta leken börjar nu...

Sara stirrade...

Candy stirrade...

Efter en lång stund vände Sara på klacken och gick in. Candy stod kvar.

Det var då Candys "mormor" Agneta tog vid. Jag tror hon är en sån där hästpratare. Efter igår är jag alldeles säker!

Agneta gick till grinden och ställde sig med tålamodet lysande som en aura omkring sig som den mormor hon är.

1,2,3,4,5,6,7... Tysta leken börjar nu...

Candy stirrade...

Efter en stund vände sig Agneta bortåt och stirrade åt ett annat håll.

Det var sedan hon gjorde det!

Agneta böjde sig framåt och låtsades plocka gräs i kanten av vägen. Strå efter strå. Då kunde Candy inte hålla sig längre. Envishet i all sin ära men när det kommer till gräs så får allt annat stå tillbaka. Speciellt i november.

Candy vände sig mot grinden och började klaffsa med bestämda steg genom leran. Mot gräset!

Strax var hon framme vid griden och Agneta räckte några bruna små strån mot hästen medan hon kopplade fast grimskaftet i grimman.

En hästpratare och hennes häst!