Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under juli 2013

Av Ulrika Pernler - 30 juli 2013 08:44

Hej! Idag tänkte jag berätta om några av de många projekt som vi har igång på ridskolan. Även om grundidéen med en ridskola är att man ska kunna komma dit för att lära sig att rida så är det så mycket mer i förlängningen. De som rider blir ofta kvar i många år i föreningen. Ridskoleryttare kan man vara hela livet. Några köper egen häst och några kanske till och med väljer att utbilda sig inom hästyrket. 


Flera av dem som arbetar på vår ridskola idag har jag sett sedan de var små sjuåringar som stod utanför stallkontoret iklädda sin första ridhjälm. 


För att våra medlemmar ska känna att det finns möjlighet till utveckling så erbjuder vi varje år flera olika projekt där man ska kunna delta utan att kostar mycket. Kunskap är utveckling! 


 


Team STIL  är ett samarbete mellan tre klubbar, Uppsala Ponnyklubb, Olunda Ryttarförening och Sigtunabygdens Ryttarförening. Projektet startades sommaren 2012 och har nu avverkat sitt första år. Det är öppet för ungdomar mellan 14 och 20 år som rider på ridskola. I Team STIL så vill vi visa på bredden och därför så försöker vi plocka med bitar från alla olika delar av ”hästeriet”. Under förra året har ungdomarna bland annat gjort dessa saker: Teambuildingdag, Flera föreläsningar bla Mental träning, besökt Segersta Equestrian, WE-clinic, övernattningsläger på Olunda, ridaktiviteter på de olika ridskolorna. I höst så ska gänget åka på en resa på tre dagar där de bland mycket gör studiebesök på Ultuna Hästklinik, bowlar, gör studiebesök hos en travtränare, ”fångarna på fortet”, studiebesök på en Ridskola och avslutningsvis besöker man Strömsholms Ridskola för att få en rundvandring och info om de olika utbildningarna som Ridskolan Strömsholm erbjuder. Det finns några lediga platser i projektet och det kostar 500 kr per år att vara med. Läs mer här om du är intresserad: Start.html


 


FRiK, Under Hösten 2013 drar vi igång en ny omgång av vår populära kurs för den som kanske i framtiden kommer vilja jobba på ridskola. Vi brukar erbjuda denna kurs till våra träningselever och kursen brukar vara i två till tre år med reglbundna träffar. I år har vi också bjudit in Olunda Ryttarförening att vara med. Det här projektet går ut på att ge ungdomarna bra kunskaper inför att de i framtiden kanske söker ridlärarutbildning eller anan hästrelaterad utbildning. Vi ökar kunskapen om hästen genom teoriundervisning. Men mycket sker praktiskt som att öva på longering, tömkörning, löshoppning, bandageläggning, lastning och inte minst lektionshållande där eleverna får turas om att hålla lektioner för de andra deltagarna som sitter till häst. Kursen har 14 anmälda deltagare och vi hade en samling av deltagarna den 7 juni. Första kurstillfället är den 7 augusti och då handlar det bland annat om ledarskap och hästhantering. Här är en länk till sidan där du ser vad som är på gång i FRiK: frik13.html


 


Ett annat projekt som har sin första träff nu i augusti, närmare bestäm den 24:e är PUFF, ”Projekt-utbildning/ungdomar för framtiden”. Det här projektet är för alla ungdomar oavsett utbildningsnivå mellan åtta och tjugo år som rider i ridskoleverksamheten. Den 24 augusti är det Kick Off för kursen med femkamp, samarbetsövningar och brännboll. Alla deltagare får en egen PUFF T-shirt. Vi kommer att anordna en mängd olika aktiviteter under terminerna där vissa är öppna för alla deltagare och andra riktar sig till olika kunskapsnivåer eller åldrar. Vi hoppas att projektet ska öka intresset och kunskapsnivån för hästen men också ge möjlighet till att man lär känna nya personer och öka sammanhållningen på ridskolan. Projektet är gratis för alla deltagare. Läs mer på Puffinbjudan.pdf


Hör av dig till oss på kontoret om du har frågor om något av projekten eller ännu hellre vill vara med :) Läs mer på www.uppsalaponnyklubb.se

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 27 juli 2013 12:09

 


Hej! Igår påminde min kusin mig om den "gula fläck" som levde kvar på mina föräldrars gräsmatta i många år. Eller levde kanske är fel ord då marken på den gula fläcken var stendöd.


Jag och min syster hade hyrt varsin ponny över sommaren och hennes var en som jag kallar det "kissa-för-att-lata-sig-ponny". (Några av er vet säkert vem han var.) Fast att det fanns sådana var jag helt omedveten om på den tiden och det var Gabbi också för den delen. Så den lilla gula ponnyn fick stanna och kissa precis så ofta som den ville. Vilket var ofta. Jag satt på min ponny och väntade medan den gula ponnyn stod i kisställning och skulle bli klar. Ibland lyckades han pressa fram några droppar men oftast stod han bara bredbent och tittade sig omkring eller passade på att beta lite i nån grästuva. 


Vi brukade rida upp på gräsmattan hemma hos mina föräldrar. Min mamma förstod tidigt att det inte var lönt att plantera så mycket annat än morötter åt hästarna i grönsakslandet. Så varje gång vi svängde från vägen och in mellan buskagen på föräldrarnas tomt så visste hästarna att det var fest på gång och så ökade de takten. 


Mamma lade varsin hög med färska morötter på gräset och hästarna mumsade glatt i sig. Gabbis ponny ställde sig förstås för att kissa och en gång lyckades han faktiskt klämma fram en riktig flod som absorberades av pappas välskötta gröna villaträdgårdsgräsmatta. 


Inom ett par dagar hade en stor fläck på gräsmattan gulnat och där ville sedan inget växa på en lång tid. Det var så den gula fläcken uppstod. 


Det här var den första men inte sista gången jag träffade på en "kissponny". Vi hade faktiskt en på ridskolan för ett antal år sedan, Dix. När han väl kommit på att kisspaus var ett bra sätt att få stå still så utvecklade fulländade han tekniken på kort tid. Från att ha varit kissnödig en gång per timme så kunde han bli det flera gånger per varv i ridhuset. En veterinär som vi konsulterade kände  direkt igen beteendet och kunde konstatera att det inte var något sjukligt utan bara en dålig vana. 


Dix såldes och lever fortfarande och blev väldigt mycket mindre kissnödig hemma hos sin nya ägare. 


Som sagt så har jag träffat på flera ponnyer (och några hästar) med detta och snarlika beteenden och därför vet jag också att det finns goda möjligheter att träna bort det. Man kan absolut konsultera en veterinär först för att kontrollera att det inte är något kroppsligt fel på hästen. Men sjukliga problem av den arten är väldigt ovanliga försäkrade den veterinär som jag pratade med.


Det finns säkert flera olika metoder. Men en häst med ett inrotat kissbeteende kommer att växa fast när den väl ställer sig och den kan vara väldigt ovillig att röra sig varken för skänklar eller smackning. Men att vända hästen brukar fungera då den inte vill gå framåt. Det är också trevligare än att sparka eller använda spö.  Ett ekipage som jag haft i träning fick göra en bakdelsvändning varje gång hästen frös fast. Inom en rimlig tids träning var hästen övertalad om att det inte blev någon rast bara för att man "låtsades" vara nödig och den valde i förlängningen oftast att fortsätta att gå. 


Nästa steg måste  vara att göra ridturerna intressanta för hästen så att den blir motiverad att jobba. För Dix del var ett miljöombyte en del av lösningen. Men med en egen häst kan man ju alltid variera arbetet genom att vara rida i olika miljöer. 


Den gula fläcken är i alla fall ett minne blott. Pappa och mammas grämatta är grön och jämn igen. Eller kanske inte direkt den här torra sommaren. Men nu beror det gula på torka och inte någon morotssugen ponny som varit på besök. 


ANNONS
Av Ulrika Pernler - 22 juli 2013 19:55

Hej! Jag har kommit på en fördel med att ha en vit häst. Det är förmodligen den enda fördelen så jag värderar den högt. Sommarens flygfän verkar mindre benägna att äta av vita hästar än de som är mörkare som bruna eller svarta. Det är min egen iaktagelse så jag kan inte svära på att den stämmer.  

 

 

Så här års är annars bromsarna riktigt hungriga och vi hästägare kliar oss i huvudet i vår kamp att bespara våra hästar lidandet av alla dessa flygfän. Det finns en hel massa olika insektssprayer på marknaden som sägs skydda hästen mot odjuren. Frågan är bara hur nyttiga de är egentligen.

 

På en av de vanligaste flugsprayerna, en stor svart flaska, kan man läsa i det finstilta på etiketten; Får absolut inte användas i närheten av akvarium! Jag har länge funderat vad den egentliga meningen är? Men då jag inte lyckats lista ut det så har jag istället valt att alltid uppehålla mig och min häst en bra bit från närmsta akvarium vid användandet.

 

En gång var jag med om att en häst i ett stall blev insmord med diesel mot flugor...Efter tips från en hästkarl. Förmodligen hade han blandat ihop något gammalt motortips med ett gammalt hästtips.  Det stankt något förskräckligt och jag tror i och för sig att hästen fick vara ifred från både flugor, människor och andra hästar så länge lukten satt i. Men det är verkligen inget jag rekommenderar. 

 

När jag var yngre så tillverkade vi vårt eget flugmedel för att behandla våra ponnys med på sommaren. Receptet var mycket enkelt. För den som inte har möjlighet till användande av köpta medel långt ifrån akvarium så kommer här: Veckans tips. 


Hästtjejens Eget Flyg-och-far-din-gamla-broms-medel. 


Du behöver:

En tiolitershink i trevlig färg, till exempel blå. 

 

 

Tillräckligt mycket vatten för att fylla den blåa hinken. (Finns i de flesta vattenkranar)

 

 

Samt stora mängder av vitlök. 

 



Ställ hinken på golvet.

Fyll på med vattnet.

Ta fram en vitlökspress och börja pressa.

Ju mer vitlök desto mindre flygfän, så fortsätt pressa. 

Pressa lite till.

Sluta inte pressa för tidigt. 


När du till sist pressat klart så ställ hinken att dra åt sig lukten över natten.

...och över dagen...

...och över natten igen...


 


...och så! 

Sila bort vitlöksbitarna och voilá så har du ditt eget illaluktande vitlöksvatten. 


Ta en svamp och stryk ut rejält med Flyg-och-far-din-gamla-broms-medel över hela hästen. Detta blir garanterat en stinkbomb som skrämmer bort det mesta.

 

 

 

Det var några år sedan jag gjorde hemmagjort flugmedel sist så jag kommer inte ihåg exakt hur mycket färre broms som hästarna behövde stå ut med. Men jag kan garantera att jag aldrig såg till en enda vampyr under någon av alla mina ridturer. Så någon nytta hade det ändå!

 

 

 

Av Ulrika Pernler - 20 juli 2013 21:33

Hej! I våras pensionerade vi ett par hästar i ridskoleverksamheten. Nya hästar kom och nu när halva sommaren har gått så har dessa hästar både hunnit komma väl in i våra hästflockar och dessutom ridits en hel del för att förberedas för att kunna börja jobba under höstterminen. 


 

Wincent E som är en sjuårig valack kom i maj och hann prova på att gå med på ett par lektioner i slutet av terminen. Han är väldigt vänlig och har en fin balans och bra rörelser. Wincent är en rejäl häst som fortfarande behöver lite tid att växa i sig själv. Han får växla arbete på bana med att komma ut i skogen och kliva över stock och sten. De som ridit honom har blivit förtjusta :)


I juni tog vi hem tre Irländska hästar. En häst av lite mindre modell och två C-ponnys. De fick gå direkt ut på bete för att äta upp sig efter resan. Men vi började ändå sitta på dem och rida små skogsturer rätt så fort för att de inte skulle "förvildas" :) 


 

Golden Joy kallar vi helt enkelt för Joy. Han är en liten stor häst på knappt 160 cm i mankhöjd. Han har varit en klippa från dag ett. Lugn och snäll. Vi brukar använda en väl inskolad ridskolehäst som "mentor" till nya hästar när vi rider. Mentorn får gå först i ledet ute i skogen och vara draghjälp vid hoppning till exmpel, tills man känner de nya hästarna bättre och vet hur de reagerar i olika situationer. Men Joy kunde rätt så fort gå in och ta den rollen. Det känns som att han är redo att börja på sitt nya jobb när som helst. 


Så var det C-ponnyerna Munsboro Humle och Munsboro Dumle :) En vit och en brun. Med tanke på att Dumle är en chokladkola så kunde man tycka att det vore praktiskt om den chokladbruna ponnyn hetat Dumle. Men så var det såklart inte. Det är den vita som är Dumle. 


 

Dumle är ju bara söt så man smälter. Han har  varit den av det tre irländarna som varit mest vaken, men på ett bra sätt. Pigg och lite känslig men samtidigt nyfiken och det har gått super att rida honom. Jag kan tänka mig att han till en början får prova att gå med på träningsgrupperna tills han känner sig hemma med att gå på lektion. Precis som ni är vana att vi gör med nya hästar. 


 

Och så var det Humle till sist. Han har hunnit äta upp sig en del sedan den här bilden togs för en månad sedan. Ett tag hade han det lite jobbigt med de "svenska myggen" och fick nässelutslag. Det är faktiskt rätt så vanligt att det är så den första sommaren för importerade hästar. Det är inte det att det inte finns mygg och knott på Irland utan att myggornas bakteriefloror skiljer sig åt. Det har en veterinär förklarat för mig då jag undrade. Det var rätt så lätt att lösa ändå genom att låta honom ha ett flugtäcke på sig utomhus. Nästa sommar klarar han sig säkert fint. Det brukar vara så. 


De stunder Humle är inne i stallet för ridning så tittar han alltid upp nyfiket när han hör att någon kommer. Han har varit lugn och fin att rida och jag tror inte det dröjer länge förrän han är "en i gänget" på lektionerna. 


I vanlig ordning så släpper våra hästar in nykomlingar så fint i flockarna. Ridskolans hästar går ju i huvudsak i två stora flockar i stora hagar. På sommaren har vi en tredje flock för de ponnys som inte mår bra av att äta mycket gräs. En ponnyhjärna är inställd på att äta för att överleva, vilket betyder ät så mycket du kan, man vet aldrig när det kommer dåliga tider. Ibland vet små runda ponnys inte sitt eget bästa. :)

Av Ulrika Pernler - 16 juli 2013 22:08

 

 

Hej! Idag är det tisdag och Lusens två veckor i skrittlunk börjar närma sig sitt slut. Snart, snart ska vi börja jobba lite igen. 


Jag läste en artikel om ett ekipage som brukade rida iväg på långritter som kunde vara i flera dagar och till och med veckor. De tränade ordentligt hemma först för att klara distanserna och så packade de väldigt klokt för vara väl förberedda på allt som kan hända. Ett viktigt sätt för hästarna att få i sig det de behövde var genom att ryttarna lät dem beta längs med ridturen. De fick i sig både gräs och sly och på så sätt så höll de vätske- och energinivåerna i schack.


Jag undrar om Lusen också har läst den artikeln...?


Nu tycker jag personligen inte att våra uteritter kan räknas in i facket långritt. Vi är ju ändå tillbaka till stallet inom en timme på sin höjd. Men Lusen verkar inte vara av samma åsikt. Han kör ner huvudet grästuvorna eller dyker rätt in i ett taggbuskage när man minst anar det om man inte är beredd. Snabbt som attan kniper han av en tvåmeterskvist och sedan går han och tuggar i sig den bit för bit medan han lunkar  vidare. Så fort han har svalt kvisten så börjar jakten på nästa. Det gäller att hålla sig vaken för att göra undanmanövrar i tid. 


Tacka vet jag dressyrbanan, där växer det inte många taggbuskar. Man kan eventuellt se till en och annan ”taggig” tränare men annars är det rätt så bart. 


Nu är jag i och för sig glad att Lusens kvistar håller sig framtill. En gång när Gabbi och jag var ute och red ”offroad” så fastnade ett träd i svansen på hennes häst. Det hade avverkats i skogen nyligen så det fanns mycket där som satt löst. När jag säger träd så tänker ni kanske på en hundraårig ek eller liknande . Men det finns yngre träd i skogen också och det här var ett sådant. Trädet skulle säkert ha blivit pampigt om hundra  år ifall det fått sitta kvar i marken. Nu var det lite klenare men nog så stort för att inte passa i en hästsvans. Det var inga roliga grejor. Som tur var så bestämde sig trädet för att stanna kvar i skogen efter en liten språngmarsch. 


Med tanke på hur långt en häst som är jagad av ett träd som vägrar släppa taget skulle kunna springa så tycker jag alternativet med tvåmetersgrenar i munnen känns bättre. 


Träd kan ställa till med en hel del besvär även om de sitter fast i marken fortfarande. Det vet min pappa... En gång skulle han skritta ut på en av våra hästar. En liten runda på en upptrampad stig i skogen. Men såklart bestämde han sig också för att köra en liten avstickare eller om ni vill kalla det offroad. På ett ställe missbedömde han möjligheterna att rida under en tjock trädgren med den alltför höga hästen. Eller ja, hästen kom lätt under men pappa blev kvar på andra sidan grenen. Det här var länge sedan så tidsfristen för mitt löfte om att hålla detta hemligt har gått ut. Tror jag...

 

Själv har jag fastnat i en gran en gång och trillat av när hästen tog en genväg. Men det berättar jag inte för nån! 


I vilket fall, välj stigar med bra ”grenhöjd” för säkerhets skull. Eller så hyr ni Lusen en timme (jag ger ett bra pris till alla jag känner). Så tar ni en runda och låter honom avverka alla grenar i ridhöjd. Det borde gå rätt så snabbt för han kan nämligen gå och tugga samtidigt.

 

 

Av Ulrika Pernler - 15 juli 2013 10:54

 

 

På den tiden vi gick i skolan var sommarlovet alltid efterlängtat. Efterlängtat på grund av de långa dagarna, solen och ledigheten. Sommarlovet kändes alltid som om det skulle vara för evigt. 


Men i samma stund som Gabbi och jag blev ”hästbitna” så blev vi också medvetna om att sommarlovet innebar ett oönskat uppehåll i ridningen och stunderna med hästarna på ridskolan. Detta var tiden innan vi avancerat så mycket att vi fick tillåtelse att hyra våra favorithästar av ridskolan och innan vi ens blivit skötare. 


Sommaren innebar ett lägre tempo för ridskolans ponnyer. De hade stora härliga sommarhagar där de gick dygnet runt. Ibland hyrdes de ut ett slag och ibland fick de arbeta på någon privatlektion. Men i övrigt gick de ute och betade och tog igen sig efter väl utfört arbete under ridskolans terminer. 


När längtan efter hästarna blev för stark så bad vi om skjuts till stallet för att få tillbringa dagen där även fast vi egentligen inte hade något ärende. Vi packade ner saft och några mackor i en kasse och så åkte vi. 


Stallplanen på sommaren var ödslig och tom. Den svarta stalldörren stod på vid gavel och när man gick in i stallet var kontrasten mellan varm sommarluft utomhus och kall luft i en stenladugård uppenbar. Stallet som brukade sjuda av liv och hästlukt stod tomt. En rad med hinkar och skurborstar stod i stallgången vid långsidan som vätte mot dyngstacken. Varje sommar skurades stallet med hink och rotborste, bräda för bräda, descifincerades och till sist bättrades den gröna och vita färgen på. 


Vi gick ut på stallplanen igen och vidare över den lilla kullen där uppfarten till höskullen och den lilla ståläktaren till ridhuset fanns. Sedan vidare ner till utevolten där  vi brukade rida på lektionerna. Det fanns en liten gräsbevuxen kulle invid volten och där slog vi oss ner och kikade på den som red medan vi åt våra mackor och drack saft. 


Senare gick vi längs med vägen till hagarna för att kika om vi såg några  av ridskolans hästar gå och beta. Man kunde också slå sig ner utanför en av hagarna och sitta där länge och titta på hästarna och drömma om en egen häst. 


Jag kommer ihåg en sommar något senare när vi hängde i stallet. Vi hjälpte till att skura några av boxarna och som tack fick vi skritta varsin ponny som var på väg att sättas igång efter vila. Det var en riktigt varm dag och hästarna var tjocka eller till och med feta så vi red barbacka. Vi satt i kortbyxor på varsin bred hästrygg och flugorna surrade. 


Båda ponnyerna lunkade sommartrötta på stigen och skakade på huvudena för att hålla flugorna på avstånd. Jag kan minnas precis hur det luktade  av häst på sommaren, vilka stigar vi red på och hur vi tyckte att detta var livet. Ändå är det ungefär trettio år sedan vi tog den där ridturen.


På senare tid tycker jag mig märka att ridsporten får mer och mer utrymme i media. Inte minst startar nu en helt ny TV kanal med enbart hästsport. Men det finns en annan sida också. I senaste numret av tidningen Ridsport kan man läsa att mellan 2004 och 2011 har antalet unga i ridsportföreningar minskat med 37%. Jag hoppas det vänder.

Av Ulrika Pernler - 9 juli 2013 15:36

Hej! När terminen slutade så fick jag ett flertal växter av mina fantastiska elever. Jag gav dem naturligtvis en överlevnadsgaranti i form av att jag skulle visa med bilder att växterna levde och frodades under sommaren. Nu tycker jag att det är dags för den första delen av uppdrag blommor sommaren 2013. 


Först ut är den fina krukan med några olika sommarblomster vilken ni kan se frodas å det bästa.


 


Nummer två är denna vackra växt som bara blommar och blommar. 


 


Nummer tre är det annorlunda och väldigt dekorativa torvblocket med stenväxter som lever livet utanför min altan. 


 


Och så tomaterna i den stora hängkrukan som också var fullproppad med påsar med nötcreme. Nötcremen har jag ätit upp alldeles själv. Varenda påse! Jag bjöd inte en enda. Tomaterna tänker jag också klämma i mig själv. När de är klara! ...om inte grannens grönsaksätande hund hinner före vill säga...


 


Sen fanns det också en femte växt. Men den har inte kommit med på bild av olika anledningar. Vi kan säga att den inte var anträffbar just denna dag...eller någon annan dag heller. 


Det var bevisen i juli. Hoppas kunna upprepa detta i augusti. 


Det gäller att vattna sina växter ofta nu när det är så stekande hett. Man kan nästan se hur jobbigt de har haft det efter en het sommardag. Hängiga och trötta. Så kommer svalare kvällsluft och vatten på det och blommorna lever upp igen. 


Blommor i trädgården kan man  vattna. Men beteshagarna åt hästarna behöver vatten i form av regn. Det har de inte fått på ett tag nu och därför blir det dålig återväxt på betesmarkerna under varma och torra somrar och man får se efter beteshästarna lite extra så de håller hull. Man kan behöva stödutfodra hästarna som komplement till betet. När det är dåligt med bete ökar också risken att hästarna äter olämpliga eller till och med giftiga växter som de annars skulle ha valt bort. 


Krafft har givit ut en lättläst och bra folder om giftiga växter som ni hittar här

 


Med detta- over and out för idag.



Av Ulrika Pernler - 7 juli 2013 19:27

 


Hej! Lusen och jag drog iväg på tävling igår på sommarens hitintills varmaste dag. Nu hade idag inte varit ännu för då hade vi åkt på årets näst varmaste dag. Destination var Enköpings Fältrittklubb och Working Equitation. Detta skulle bli vår tredje start i WE och vår första start på gräsbana. Faktum är att samtliga tre moment reds på gräs. Detta hade föranlett att jag samlat viktig information från EFRK:s rutinerade fälttävlansryttare angående broddning av häst för bästa fäste på gräs i hög hastighet. 


De inköpta gräsbrodden byttes efter tipsningen ut mot  vanlig vinterbrodd med hård kärna och det skulle visa sig vara perfekt ute på EFRK:s terrängbana. 


I vilket fall anlände teamet och jag till EFRK vid elvatiden på lördagen. Teamet bestod förutom Lusen och mig utav min mamma, pappa och så Gabbi. Vi har teamat ihop sedan jag och Gabbi föddes så att säga, förutom Lusen som är nyast och kom in i gänget för ett år sedan. 


I vanlig ordning skulle  dressyrmomentet ridas först. Även detta på gräs så broddarna åkte i direkt. Jag hade ju preparerat broddhålen med öronpropparna som jag köpte i veckan så dessa skulle först petas ur. Sedan var hålen soprena och det var bara att börja skruva. Jag kan varmt rekommendera biltemas orangea öronproppar till broddhål. 


När vi kom ner till banan var det två ekipage före mig. Perfekt en sån här varm dag. Det var dessutom fruktansvärt mycket flugor och broms som ville kalasa på både hästar och folk. Mamma sprang runt med sitt myggstift och Gabbi sprejade Lusen med flugspray. 


Så blev det vår tur. Vi brukar vara ganska säkra på dressyrmomentet men denna gång blev det en lite skakig början. Precis när jag gjort första halten så landade en broms storlek bombplan på Lusens ena framben. 


Den bestämde sig för att sitta kvar under i stort sett hela travprogrammet. Kanske skulle den någonstans men orkade inte flyga dit eller så var den bara hungrig. Lusen gjorde sitt bästa för att gå dressyrprogram och samtidigt göra sig av med broms. Så han ömsom lyfte och sprattlade med frambenet eller så dök han med blottade tänder mot bromsen. Jag satt uppepå och funderade på om jag skulle stanna och låta honom klia bort den. 


Men i skritten tyckte den väl att farten blev för låg och så flög den sin kos. Resten av programmet kändes riktigt bra inklusive galoppombytena som samtliga blev rena denna gång. Vi lade oss på tredje plats efter dressyren. 


Efter  detta blev det en stunds paus för bangång. Sedan fick LA klassen rida sin teknik och speed och därefter startade den medelsvåra klassen. Jag skulle rida  sist i Msv så Lusen hann gå ner till trailern och sätta i sig ett halvt ton hösilage under tiden vi väntade. 


Så blev det dags för teknikbanan. Den var förlagd på gräs på  EFRK:s stora terrängbana. Det var rätt så långa distanser mellan hindren. Lusen och jag kom upp till banan när det var två ryttare kvar före oss. Perfekt i tid ännu en gång. Tack vare teamet! Lusen kändes taggad och lade till och med av en liten bockserie medan han väntade på sin tur. 


Så fick vi startsignal. Första hindret var repgrinden. Lusen vet precis hur man ska göra så det gäller att hänga med. Sedan var det en raksträcka mot tre tunnor med galoppombyten mellan och därefter skulle vi tillbaka för att hämta lansen i en tunna längre bort. Anridningen mot tjuren gick toppen och vi fångade ringen på vägen. Efter det skulle vi direkt in på en åttvolt mellan två tunnor och göra galoppombyte mitt emellan. Inte helt lätt att styra på en hand och balansera en lång lans i den andra. Hindret avslutades med att vi stoppade ner lansen och ringen i ytterligare en tunna. 


 


Vi galopperade vidare fram till bommarna där man skulle göra sidepass först för höger skänkel och sedan för vänster. Direkt efter bommarna så var det anridning mot ett hinder bestående av två röda stockar fyllt med halmbalar. Där var det många hästar som stod emot och så också Lusen. Så vi fick ett stopp som jag inte var  beredd på. Ny anridning och han bestämde sig för att det var okej att hoppa. 


Så var det dags för fållan som skulle ridas i båda varv. Efter det kom en galoppsträcka bort mot parallellslalom. Sju pinnar vilket genererar sex galoppombyten som ska ligga på linje. Lusen jobbade på så fint med slalomen som är ett riktigt mjölksyrehinder. 


Vidare mot bordet där man skulle göra halt och visa stillhet samtidigt som man böjer sig ner och lyfter upp en kanna och ställer tillbaka den. Det kan vara rätt så svårt när man har kommit i full galopp innan och så plötsligt ska hästen stå helt still och visa lugn. 


Direkt över i galopp och mot enkelslalomen och därefter klockan i en L-formad korridor. Där är det betydligt lättare att rida in. Men att rygga ut i ett L är desto svårare. Men vi kom inte emot någon del av hindret och vi kkunde gasa vidare mot det sista hindret som var träbron och så i mål.


Nu fick vi en tiominuters skrittpaus innan vi skulle rida speeden. Medan vi skrittade fick vi höra i högtalaren att vi hade den näst högsta poängen. 


 


Lusen kom ner fint i puls och jag tog några välbehövda klunkar Cola. Så red vi in på banan igen för att rida speedmomentet. Det går ut på att rida hela banan på tid. Men man kan inte bara fräsa på i full fart för om man misslyckas med något moment får man tidstillägg och det kan bli dyrt i slutänden.  


Det var i stort sett samma bansträckning med några små förändringar. Jag gick igenom banan i huvudet innan startsignal och sedan bar det av. 


Grinden, tunnorna, lans ut tunna, tjuren och vi fångade ringen ännu en gång, lans i tunna och så bommarna. Jag klämde på lite extra mot hindret och Lusen hoppade. Så direkt sväng till vänster och fållan. Vidare mot paralelleslalom och därefter direkt på enkelslalom. Någonstanns mellan pinnarna kom jag på att det nog var dags att andas också så jag tog ett par andetag. Det gjorde susen! Pinnarna  var bara millimetrar från mina ben men alla stod kvar när jag kom ut på andra sidan. Vi höll farten hela vägen in i korridoren och backade utan missöden. Bron var utbytt mot en bank som låg en bit längre bort på banan. Så här kom ännu en galoppsträcka och banken gick utan problem. 


Efter det var det ungefär 200 meter kvar till mål och jag tänkte att jag nog kunde släppa på ordentligt. På nåt vis finns det alltid lite krut kvar i Lusen och jag lovar att det gick fort. Vi gick i mål på dagens snabbaste tid. 


Trots det så kom vi tvåa även i speeden. Det visade sig att vi hade trampat över den sista bommen med det sista benet i sidepass vilket gav fem sekunders tidstillägg. Så vi blev slagna med hela en sekund av Paulo Bastos som också blev dagens vinnare. :) 

 

Lusen hade sån himla tur att han vann en ny grimma. Han hade nämligen haft sönder sin nere på parkeringen när han skulle förvisa en geting ur trailern. Det är ännu en sak man bör ha med sig dubbelt av. Jag har redan dubbelt av träns och stövlar eftersom det är saker som förolyckas lätt på en tävlingsplats. Nu blir det dubbla grimmor också framöver. 


Vi var så klart jättenöjda med en andraplats Lusen jag och teamet. Nu blir det vila och skogsridning för Lusen i ett par veckor. Inga tävlingar förrän mitten av augusti. Idag har vi skrittat på stigar och Lusen har ätit löv från träd och buskar och lite gräs också. 

 

Den förvisade getingen kom tillbaka precis innan vi skulle åka hem förresten. Den störtdök målmedvetet och stack Gabbi i benet. Inte snällt! 


 

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se