Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under februari 2008

Av Ulrika Pernler - 29 februari 2008 14:03

Hej! Har ni sett den illgröna lappen som sitter på väggen mitt emot stallkontoret? Det är en inbjudan till alla er vuxna att komma på funktionärsträff. Vuxna elever, privatmedlemmar eller föräldrar till barn som rider.


Uppsala Ponnyklubb är en ideell förening. Klubben drivs av en styrelse som också jobbar ideellt. Styrelsen har anställt personal som sköter ridskoledelen såsom hållande av lektioner och anläggnings-, stall- och hästskötsel.


I klubben finns en tävlingskommitté. Allt arbete i tävlingskommittén är ideellt. Denna grupp av människor gör ett jättelikt jobb med att anordna och genomföra klubbens tävlingar.


Lördagen den 8 mars håller tävlingskommitten en funktionärsträff för nya och gamla funktionärer. Det är samling klockan 14 utanför teorisalen på UPK.

Vi hoppas naturligtvis på stor uppslutning. Hitills är det lite tunnt med anmälningar på listan som sitter i stallet. Men jag tror och hoppas att det blir fler. Det går naturligtvis bra att maila också. upk_tavling@telia.com  är adressen.

Tävlingskommitten skriver: Vad "tjänar" du som fuktionär på att jobba? Inga pengar eller andra ekonomiska förmåner men däremot får du delta i stor och trivsam gemenskap!

Jag kan garantera att det är ett glatt och roligt gäng som jobbar under tävlingarna.
 

På en tävling går det åt många funktionärer. Vi brukar säga att det finns en uppgift för alla. Det går bra att vara livrädd för hästar eftersom man vid vissa poster inte ens behöver ha hästarna i närheten.

Vill man vara mitt i smeten så går det också bra då det behövs personal på själva banan.

På vår hemsida kan man klicka på länken som heter "tävlingar". På den sidan finns det en knapp som heter funktionärsbeskrivningar. Där kan man läsa om allt som en funktionär behöver veta.


Har du möjlighet att ställa upp på en eller fler tävlingar under året så är du till stor hjälp för klubben och inte minst tävlingskommitten!


Välkomna!

Av Ulrika Pernler - 28 februari 2008 13:37

Hej! Var det någon som såg det där städprogrammet på TV i går kväll? Sveriges svar på en Engelsk serie som gick för något år sedan.

Fast de här två städtanterna var alldeles för seriösa tycker jag.

Igår städade de hemma hos en man som inte kunde låta bli att samla på saker. Det slutade med att de slängde 2,6 ton grejor från hans lägenhet på 60 kvadrat.

Men det var inte det värsta. Han hade massor av olika småkryp i lägenheten. Då menar jag verkligen massor!

Att hitta kryp hemma är något jag är maniskt rädd för. Jag har nämligen lätt spindel- och krypfobi.

Än så länge har jag aldrig hittat några kryp när jag har städat hemma. Fast häromsistens så hittade jag något som såg ut som en skrumpen köttbulle under soffan. Jag hoppas i alla fall att det var det. Annars är det väl dags att ringa in Anticimex insatsstyrka.

En annan gång hittade jag en torkad och mumifierad groda i Max rum. Han hade tagit in den för att ha som husdjur. Den hade fått en liten låda att bo i och sedan blivit bortglömd.

Fast en groda kan väl inte räknas till småkryp, eller?

I ett stall hör det till att det finns kryp som spindlar och en och annan mus. I det gamla ridskolestallet vid Eke fanns det gott om svartråttor.

Eftersom stallet vintertid var rätt så kallt så brukade en och annan råtta krypa intill hästarna när de låg och sov om nätterna.

Så när det var dags att göra rent boxarna på morgonen hände det att man fick skotta ut en mindre lyckligt lottad råtta som mer antagit formen av ett sådant där sadelöverdrag till en moped.

I stallet vid Lunda har vi regelbundna besök av Anticimex. Vi håller råttfritt eftersom foder och annat kan bli förorenat annars.

En och annan spindel huserar dock i taknockarna… Där ligger de och växer till sig. Så en dag när man intet ont anande går genom gången så passar de på och hissa ner sig precis framför ansiktet på en så man blir livrädd.

Det är spindlarnas sätt att roa sig tror jag. Resten av spindelfamiljen sitter förmodligen uppe i taket och skrattar så de dör.

Några andra konstiga kryp har jag inte sett i stallet. Fast en gång när jag kvällsfodrade så hittade jag en sandal inbakad i en höbal.

Jag kände mig lite illa till mods för vad jag skulle hitta när jag tog nästa hökaka. Men allt gick bra!

Av Ulrika Pernler - 27 februari 2008 14:53

Hej! Sorbits har tagit några vilodagar sedan han misslyckades med att hoppa en oxer stillastående i söndags. Ibland är det bättre när hästarna vägrar framför hindret än försöker sig på ett omöjligt hopp. Men Sorbits är ju så snäll och försöker i alla lägen.

Han slog sig på insidan av kotan på vänster bakben och fick en liten utgjutning där. I söndags kväll märktes ingenting men så i måndags hade han svullnat på litegrand. I tisdags hade han stelnat till så vi lade på ett zinkaband. En slags bandage som lindrar svullnaden och kyler.

Sorbits fick en fin blå linda utanpå bandaget och såg ganska nöjd ut över att vara lite extra ompysslad. Han kände sig inte direkt sjuk men hade inget emot att vi tyckte synd om honom.


Man måste vara rädd om hästben! Stora sår och svullnader är det bästa eftersom det är svårare att missa.  Men ibland har hästen bara gjort något litet som man kanske inte ens ser vid den första anblicken.


Ett sticksår till exempel. Då har benet perforerats av något vasst, som en ståltrådsände eller pinne. I sådana sår kommer bakterierna in men inte lika lätt ut. Det kan bli väldigt fula infektioner och man kanske måste öppna upp såret och ge penicillin. Håll koll på små sår!


Senskador kan också vara luriga. Hästen blir ofta riktigt halt till att börja med men sen går hältan liksom tillbaka. En senskada kan kännas som en liten, liten bula på hästens ben eller så känns den inte alls. Men man kanske har en diffus känsla av att något är fel.

Vid senskador är ofta läktiden lång och hästen får bara skritta försiktigt. Som Barichello. Han har haft en mycket liten skada på djupa böjsenan. Inte synlig för ögat förutom en liten markering då han springer. Han har vilat sedan i slutet på novbember. Nu är skadan som tur är läkt och hans igångsättningstid beräknas till minst sex veckor. Men sen är han helt frisk.


Hästar kan sträcka sig också. Det är nog vanligare än man tror att hästen halkar till när den är i hagen och busar. Så när man rider senare den dagen kanske hästen känns stel och lite ovillig. Då kan det vara någon muskel som fått sig en omgång. Oftast mår hästen bra av att röra sig lite försiktigt, "jogga", för att inte stelna till. Men man får naturligtvis lyssna på sin häst.


Har hästen blivit halt så är det viktigt att inte vänta för länge med att ta reda på orsaken.

Sticksår eller sår som behöver sys ska ses om så fort som möjligt. Helst inom de första timmarna efter att skadan har uppkommit. Är sårkanterna för gamla så kan inte veterinären foga ihop såret. Om hästen har ett sår som ska sys är det bra att veta att man aldrig ska tvätta såret med jodopax. Måste man tvätta såret innan veterinären kommer så räcker det bra med ljummet vatten och eventuellt någon mild tvål som lactacyd.


Om hästen bara är lätt halt efter att ha vrickat eller sträckt sig så kan man oftast avvakta två, tre dagar. Sedan ska hästen vara betydligt bättre annars behöver den ses om av veterinär. Det finns flera metoder för att rahabilitera den häst som har gjort sig illa. Massage, kiropraktik och akupunktur  till exempel. Det kan vara bra men jag tycker att man alltid ska låta veterinären få ställa rätt diagnos och sätta in rätt behandling innan och om man går vidare med någon annan metod. 


Var rädda om era hästar! Små sår och goda vänner ska man inte förakta.

Av Ulrika Pernler - 26 februari 2008 11:38

Hej! Jag kom på två grejor som jag måste berätta om. Kommer ni ihåg att Anna Wärvik har en liten crush på Sylvester Stallone. Hon förnekar det själv men  vi vet!


Hon ville så gärna att vi skulle döpa någon av våra nya hästar till Sylvester. Men resten av personalen stod ihärdigt emot. Känns lite elakt så här i efterhand men vi ville bara det bästa för den stackars hästen.


Anna löste det hela genom att köpa en fisk istället och döpa den till Sylvester. Länge trodde hon att det var en Guldfisk hon hade köpt men en dag uppdagades det att fina fisken var en Slöjstjärt.


Anna var lika glad ändå och matade sin Sylvester varje dag med lite fiskmat. Sylvester simmade runt i sin lilla värld av glas och vatten och verkade nöjd med livet.


Så kom dagen då Sylvester skulle få dela sin värld med flera Slöjstjärtar. Anna tyckte det skulle vara bra med lite sällskap. Det blev tvärt om. Sylvester var förfärad över invasionen och började må pyton.


För några dagar sedan började han liksom simma upp och ner. Annas kompisar såg det också och alla blev oroade. Det visade sig att detta skulle bli slutet på sagan.

Sylvester har nu lämnat in och gått till de himmelska haven. Anna sörjer naurligtvis sin vän men är glad över de fyra månader de fick tillsammans.

Nästa gång ni käkar fiskpinnar så kan ni väl skänka Sylvester en tanke!


Sen var det en annan grej också. Kommer ni ihåg min mammas utlägg om varför dressyrryttare har frack? Jag frågade henne lite om hatten och hon berättade att den har man bara för att se glad ut. Så var det inget mer med det.


Däremot kom vi in på det här med gamla gubbar med stora magar som tävlar hoppning. Ni vet dom där i sextioårsåldern med en grön eller röd ridkavaj av modell korvskinn som de har haft i trettio år. Man ser dem på TV hoppandes över hinder på 1.50 som ingenting.

Mycket imponerande!


Mamma hade naturligtvis lösningen på det också. Hon är som ett levande uppslagsverk. Har ni sett en kille sitta i en soffa? Alla, precis alla killar har för korta senor på baksidan av låren. Det gör att dom inte kan sitta ordentligt som vi tjejer alltid gör. De måste liksom ligga lite halvt istället. Det är samma sak vid matbordet, på bion och när de kör bil.


Just på grund av detta är killarna speciellt ämnade att tävla i hoppning.

Det är helt enkelt lösningen för att kunna stå i en sån där stel och svajig hoppsits med armbågar som pekar rakt ut och en stor mage som skymmer sikten. De är som gjorda för det.


Mamma berättade också att de förmodligen har en bakgrund som motrocykelförare eftersom dessa har en liknande stil. Har man en gång kört motorcykel så är det bara att hoppa rätt upp i sadeln och skutta runt en Grand Prix bana.


Så vet ni det!

Av Ulrika Pernler - 26 februari 2008 09:57

Hej! När jag red ponny i början/mitten på 80-talen så anordnade ungdomssektionen precis som nu klubbtävlingar.

Tidigare hade ungdomssektionen bara anordnat hoppningar eftersom ridskolan till stor del var hoppinriktad.

Jag hade äntligen tagit mod till mig och frågat Gertie om vi inte kunde ha en klubbtävling i dressyr.  Hon sa ja så nu var det bara att anordna det hela. Jag började med att ringa en domare vid namn Eva som jag lärt känna under tiden jag åkt runt och tävlat i dressyr på ridskolans ponnyer. Eva sa ja och tyckte det lät roligt att få komma och döma på vår ridskola.

Nästa steg var att övertyga alla de andra eleverna på träningsgrupperna om att det var kul att rida dressyrprogram. Jag var i princip helt ensam om att rida och tävla dressyr. Men jag lyckades till slut skrapa ihop ett startfält på elva personer som var mer eller mindre villiga att ställa upp.

Vi tillverkade bokstäver att sätta upp på väggen och som vanligt gjorde vi plastbandsrosetter.

Tävlingsdagen kom och vi krattade spåret fint i hela det lilla ridhuset som var inrett i en gamma lada. Vi markerade medellinjen med ett krattspår och hällde spån som markerade de olika bokstäverna. Det gjorde man förr och hästarna blev alltid lika rädda för det vita spånet som låg och lyste på marken.

Manegen var ungefär 17x30 meter så det fattades lite plats både på längden eller bredden. Så hade vi  ju också de skumgummibeklädda stolparna som bar upp taket på ladan. Det var tio stolpar allt som allt i ridhuset. Vi hade ett visst system när vi red ridvägar. Snett igenom gick mellan de första två stolparna till de sista två, På volterna gjorde man runt fyra stolpar och så vidare.

En sak var jättebra med stolparna och det var när vi lekte hela havet stormar. Ridläraren sjöng och när hon tystnade skulle man rida fram till en stolpe och grabba tag. Den som blev utan åkte ut. Så tog man "bort" en stolpe och sedan sjöng ridläraren igen.

Så anlände domaren Eva. Hon hade aldrig sett ridhuset förr och tittade storögt på alla stolparna. Vi satte henne uppe på läktaren som var inredd uppe på höloftet. Så började tävlingen.

Vi red fram i grupper eftersom det var vinter och inte gick att rida ute. Först red halva startfältet fram i en kvart och sedan fick man gå ut i stallet igen och vänta på sin tur.

Vi red och Eva hängde över staketet däruppe för att se hur det gick för oss därnere. Någon högtalaranläggning fanns inte utan vi ropade med våra myndigaste röster ut poängen och kallade in nästa startande. 

Till slut hade alla ridit och den sista poängen räknats. De placerade ryttarna kom in till fots i ridhuset och fick sin plastbandsrosett fastsatt på tröjan. Så galopperade de ärevarv till musik som inte fanns men kanske hördes inombords. Vår första dressyrtävling var slut och i framtiden hade jag en önskan om att det skulle bli fler.

Av Ulrika Pernler - 25 februari 2008 11:38

Hej! Att rida är som att baka pepparkakor fast utan pepparkaksform. Fråga Gabbi! Jag kommer altför väl ihåg hur hon gjorde när vi var små och bakade pepparkakor.


Jag knådade, kavlade och formade den ena pepparkakan finare än den andra. Gabbi Tog helt sonika sin deg, hon åt en bit av den och lät resten fallla ner i en stor klump på plåten. Hennes pepparkaka blev liksom bränd utanpå och aldrig klar inuti efter att den gräddats i ugnen. Precis så kan det vara i början när man ska lära sig rida. Med tiden blev Gabbi bättre på att baka, hon var ju ändå fyra år yngre än mig.


Även när man är en van bagare/ryttare så blir degen aldrig likadan från en gång till en annan fast man tycker att man använt de vanliga ingredienserna. Degen lever sitt eget liv. Ibland faller den isär, Ibland sväller den uppåt och en annan gång flyter den iväg åt helt fel håll på plåten.


Man kan välja att baka sina pepparkakor med en pepparkaksform. Men hur kul och är det att stå där med 50 exakt likadana pepparkaksgrisar. Opersonligt och urtrist. Det blir ingen lyckligare av.

Nej, då är det mycket roligare att skära ut dem på fri hand. I början skrattar man förmodligen så att det finns risk för att man ska dö. Men så efter ett tag så har man blivit riktigt säker på handen och börjar våga sig på nya former och figurer. Det blir en utmaning att hela tiden bli bättre.


Så till själva gräddnigen. Det är nästan omöjligt att få precis rätt färg och konsistens på pepparkakorna. Antingen tar man ut dem för tidigt och då blir det mjuka och omöjliga att ta upp från plåtpappret. Låter man dem stanna några sekunder för länge så blir de kolsvarta och oätliga.

Men nån enstaka gång tar man ut dem precis i rätt tid och då doftar och smakar de alldeles underbart!


Vilken typ av bagare/ryttare är du? Pepparkaksklumpen eller den som aldrig vågar prova nåt nytt utan bakar vidare i samma form eller kanske den som vågar komma vidare och ta till sig nya saker?

Det vet du bara själv.


Tyckte ni att det här var att gå för djupt? Sitter ni med fingret på telefonens knappsats och funderar om ni ska ringa och kolla hur set står till med min hjärna? Kanske det, men pepparkaksdeg är bra gott!

Av Ulrika Pernler - 22 februari 2008 20:29

Hej! Jag har verkligen tappat bort minnet. Jag hade det på dom små gula lådorna på kontoret. Nu är det borta. Det är förstås ett USB minne jag talar om. Det är svart med blåa konstiga linjer på och i storlek med ett sånt där chokladfinger efter att man har tagit en tugga.


En del av problemet ligger naturligtvis i att minnet är så litet så att det inte är någon konst att tappa bort det. Kommer ni ihåg dom där datadisketterna man använde förr. Dom var nästan lika stora som en LP-skiva. Dom tappade man inte bort fast det blev besvärligt åt andra hållet.


Först letade jag igenom kontoret eftersom jag misstänkte att det lagt sig någon annanstans än vad jag mindes. Men jag hittade ingenting alls förutom dammråttor av storslagen kaliber.

Jag har också beskyllt en massa olika människor för att ha lånat det eller råkat stoppa det i fickan. Men alla vidhåller att de är oskyldiga.


-Har du kollat bakom elementet? sa Carina till mig igår kväll. Hon brukar tydligen alltid tappa en massa saker bakom elementet för hon var tvärsäker på att det skulle ligga där och bara vänta på att bli hittat.

Jag hade ju kollat bakom elementet lite sådär lagom men tänkte att det skulle ju inte skada att titta en extra gång.


Sagt och gjort. I morse samlade jag mod för att krypa in under skrivbordet på kontoret. Gabbi var så snäll och sopade först och sedan gled jag in. Det kändes nästan som jag var en sån där curling sten. Gabbi sopade och jag åkte efter i golvnivå.

Det var trångt och mörkt men jag hade en fulladdad ficklampa till hjälp.

-Ser du nåt? frågade Gabbi.

- Nej inte än, svarade jag medan jag ålade mig lite längre in. Jag gjorde ett försök att titta upp bakom elementet men det satt både nära väggen och golvet. Jag tryckte in ansiktet och vred på huvudet.

-Jag tror jag sitter fast, pep jag. Försökte ändå se något i halvpanik men det var som att ha ansiktet i ett skruvstäd.

Det var då jag hörde det. Ett klick och ett fniss. Naturligtvis, istället för att hjälpa någon i nöd så hade Gabbi tagit fram mobilen och knäppt ett kort. Pay back time...


Jag vred tillbaka huvudet som lossnade med ett litet knakljud. Så ålade jag tillbaka ut på golvet. Inget USB-minne i sikte.

-Du kanske ska titta lite uppifrån, föreslog Gabbi.

Bra idé! Jag klättrade upp på skrivbordet och lös ner bakom lådorna.

Det var då jag hörde ljudet igen. Ett klick och ett fniss. Jag hade precis blivit avbildad i min bästa vinkel.


Det fanns såtillvida inget USB-minne inom synhåll men det blev två fina bilder. En när jag sitter fast bakom elementet och en när min bak ser ut som en världsdel. Men det bjuder jag på!

Vill ni hjälpa mig att leta efter USB-minnet så råder jag er att titta er över axeln både en och två gånger innan ni skrider till verket. Man vet aldrig var Gabbi dyker upp!

Av Ulrika Pernler - 21 februari 2008 13:12

Hej! Torsdag och träning för Uffe i morse. Jag  var lite hängig redan när jag klev ur sängen men tänkte att det inte skulle få hindra mig från att vara med. En Uffeträning missar man inte i första taget.

Det visade sig att jag förmodligen var tröttare än jag trott och dagens träning var väl inte den bästa vi presterat. Men så är det med ridning.

Även om man rider varenda dag så går formkurvan både uppåt och nedåt. Det är ju dessutom så att man är två stycken, en häst och en människa, som ska pricka in sina bästa dagar samtidigt för att det ska bli ett riktigt bra ridpass. Det får bli nya tag i morgon!


Jag minns ett tillfälle när det inte gick helt enligt planen med ridningen. Det var när Picador fyllt fyra år och vi åkte till Tierp för att delta på en unghästkurs. Picador var en ganska bestämd och enveten unghäst som tyckte det mesta skulle utföras på hans eget vis. Det började redan den första dagen när vi skulle tömköra våra hästar. Picador gjorde förstås allt utom att springa rakt fram i tömmarna.

Till slut grep Uffe in och tog över. Jag var inte ett dugg förvånad över att det slutade med att Picador kutade runt med Uffe liggande på magen i gruset fortfarande med ett stadigt tag i tömmarna.


Dagarna gick med det ena katastrofala ridpasset efter det andra. Picador gjorde sitt bästa för att reta folk och hästar i stallet också. Han hade av nitton grimskaft den veckan eftersom han hellre gick på upptäcksfärd än att stå i sin spilta.


Den sista dagen nådde allt sin kulmen. Vi skulle avsluta med att hoppa en terrängbana i Ockelbo. Picador hade naturligtvis bestämt sig för att det inte var någon hoppdag över huvud taget. Han tittade storögt på alla de konstiga hindren och fnyste ljudligt.

Vi skulle hoppa hindren ett och ett. Banken stod Picador gladeligen över eftersom det gick minst lika bra att gå på sidan av. Vattengraven ansåg han som helt onödig att ens gå nära. Hoppa över hus fanns inte på kartan. Tänk själva- hoppa över hus- nä just det.


Det sista vi skulle göra varatt rida ett uthopp i en brant backe. Vi ställde upp alla hästarna längst upp i backen. Uffe stod nedanför och hejade på.

Hästarna hoppade en efter en. De formligen svävade utför och landade mjukt därnere.

Så blev det Picadors tur. Han gick försiktigt fram till kanten, tittade ut över avgrunden och bestämde sig sedan för att det  var säkrast att stanna kvar däruppe. Jag  försökte igen och igen. Men nej, Picador hade satt ner hoven och då var det så.

Plötsligt ser jag Uffe komma stegande uppför backen med en rätt så mörkt röd färg i ansiktet. Det var bara att sitta av och lämna över tyglarna.

Uffe svingade sig upp och red bestämt fram till kanten. NEJ! sa Picador och tvärnitade. Han hade bestämt sig. Efter ett otal antal försök så gav till och med Uffe upp och sa att det fick räcka.

Vad var det jag sa, tänkte Picador och gick lugnt och fint ner till de andra.


Så slutade vår unghästkurs. Jag hade fått en veckas instensiv träning i tålamod och Picador hade fått en veckas luftombyte under vilken han roat sig på sitt eget speciella vis.

Någon kanske tänker att jag borde ha sålt den hästen för en femma och det var inte utan att jag snuddade vid den tanken. Men det fanns något hos Picador som glänste igenom då och då. Något som verkligen var värt att vänta på och det visade sig vara rätt.

Den 30 mars fyller han 24 år!

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25 26 27 28 29
<<< Februari 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards