Hej! Jag kom på två grejor som jag måste berätta om. Kommer ni ihåg att Anna Wärvik har en liten crush på Sylvester Stallone. Hon förnekar det själv men  vi vet!

Hon ville så gärna att vi skulle döpa någon av våra nya hästar till Sylvester. Men resten av personalen stod ihärdigt emot. Känns lite elakt så här i efterhand men vi ville bara det bästa för den stackars hästen.

Anna löste det hela genom att köpa en fisk istället och döpa den till Sylvester. Länge trodde hon att det var en Guldfisk hon hade köpt men en dag uppdagades det att fina fisken var en Slöjstjärt.

Anna var lika glad ändå och matade sin Sylvester varje dag med lite fiskmat. Sylvester simmade runt i sin lilla värld av glas och vatten och verkade nöjd med livet.

Så kom dagen då Sylvester skulle få dela sin värld med flera Slöjstjärtar. Anna tyckte det skulle vara bra med lite sällskap. Det blev tvärt om. Sylvester var förfärad över invasionen och började må pyton.

För några dagar sedan började han liksom simma upp och ner. Annas kompisar såg det också och alla blev oroade. Det visade sig att detta skulle bli slutet på sagan.

Sylvester har nu lämnat in och gått till de himmelska haven. Anna sörjer naurligtvis sin vän men är glad över de fyra månader de fick tillsammans.

Nästa gång ni käkar fiskpinnar så kan ni väl skänka Sylvester en tanke!

Sen var det en annan grej också. Kommer ni ihåg min mammas utlägg om varför dressyrryttare har frack? Jag frågade henne lite om hatten och hon berättade att den har man bara för att se glad ut. Så var det inget mer med det.

Däremot kom vi in på det här med gamla gubbar med stora magar som tävlar hoppning. Ni vet dom där i sextioårsåldern med en grön eller röd ridkavaj av modell korvskinn som de har haft i trettio år. Man ser dem på TV hoppandes över hinder på 1.50 som ingenting.

Mycket imponerande!

Mamma hade naturligtvis lösningen på det också. Hon är som ett levande uppslagsverk. Har ni sett en kille sitta i en soffa? Alla, precis alla killar har för korta senor på baksidan av låren. Det gör att dom inte kan sitta ordentligt som vi tjejer alltid gör. De måste liksom ligga lite halvt istället. Det är samma sak vid matbordet, på bion och när de kör bil.

Just på grund av detta är killarna speciellt ämnade att tävla i hoppning.

Det är helt enkelt lösningen för att kunna stå i en sån där stel och svajig hoppsits med armbågar som pekar rakt ut och en stor mage som skymmer sikten. De är som gjorda för det.

Mamma berättade också att de förmodligen har en bakgrund som motrocykelförare eftersom dessa har en liknande stil. Har man en gång kört motorcykel så är det bara att hoppa rätt upp i sadeln och skutta runt en Grand Prix bana.

Så vet ni det!

Hej! När jag red ponny i början/mitten på 80-talen så anordnade ungdomssektionen precis som nu klubbtävlingar.

Tidigare hade ungdomssektionen bara anordnat hoppningar eftersom ridskolan till stor del var hoppinriktad.

Jag hade äntligen tagit mod till mig och frågat Gertie om vi inte kunde ha en klubbtävling i dressyr.  Hon sa ja så nu var det bara att anordna det hela. Jag började med att ringa en domare vid namn Eva som jag lärt känna under tiden jag åkt runt och tävlat i dressyr på ridskolans ponnyer. Eva sa ja och tyckte det lät roligt att få komma och döma på vår ridskola.

Nästa steg var att övertyga alla de andra eleverna på träningsgrupperna om att det var kul att rida dressyrprogram. Jag var i princip helt ensam om att rida och tävla dressyr. Men jag lyckades till slut skrapa ihop ett startfält på elva personer som var mer eller mindre villiga att ställa upp.

Vi tillverkade bokstäver att sätta upp på väggen och som vanligt gjorde vi plastbandsrosetter.

Tävlingsdagen kom och vi krattade spåret fint i hela det lilla ridhuset som var inrett i en gamma lada. Vi markerade medellinjen med ett krattspår och hällde spån som markerade de olika bokstäverna. Det gjorde man förr och hästarna blev alltid lika rädda för det vita spånet som låg och lyste på marken.

Manegen var ungefär 17x30 meter så det fattades lite plats både på längden eller bredden. Så hade vi  ju också de skumgummibeklädda stolparna som bar upp taket på ladan. Det var tio stolpar allt som allt i ridhuset. Vi hade ett visst system när vi red ridvägar. Snett igenom gick mellan de första två stolparna till de sista två, På volterna gjorde man runt fyra stolpar och så vidare.

En sak var jättebra med stolparna och det var när vi lekte hela havet stormar. Ridläraren sjöng och när hon tystnade skulle man rida fram till en stolpe och grabba tag. Den som blev utan åkte ut. Så tog man "bort" en stolpe och sedan sjöng ridläraren igen.

Så anlände domaren Eva. Hon hade aldrig sett ridhuset förr och tittade storögt på alla stolparna. Vi satte henne uppe på läktaren som var inredd uppe på höloftet. Så började tävlingen.

Vi red fram i grupper eftersom det var vinter och inte gick att rida ute. Först red halva startfältet fram i en kvart och sedan fick man gå ut i stallet igen och vänta på sin tur.

Vi red och Eva hängde över staketet däruppe för att se hur det gick för oss därnere. Någon högtalaranläggning fanns inte utan vi ropade med våra myndigaste röster ut poängen och kallade in nästa startande. 

Till slut hade alla ridit och den sista poängen räknats. De placerade ryttarna kom in till fots i ridhuset och fick sin plastbandsrosett fastsatt på tröjan. Så galopperade de ärevarv till musik som inte fanns men kanske hördes inombords. Vår första dressyrtävling var slut och i framtiden hade jag en önskan om att det skulle bli fler.