Hej! Idag känns det nästan som lite vårvärme i luften. Eftersom jag har ägnat halva vintern åt att längta efter snö så tänkte jag nu ägna den andra halvan åt att längta efter våren. Det gäller att inte vara nöjd.

Nu på söndag klockan tre är det årsmöte. Ett årsmöte är en tillställning där klubbens medlemmar väljer styrelsemedlemmar för kommande år. Man får också möjlighet att verkligen se ägarna till de där namnen som man läser om i varje nummer av klubbtidningen på riktigt.

Så tittar man tillbaka på föregående år och kollar på en väldans massa siffror i långa rader. Det finns dom som förstår vad alla dom där siffrorna står för och det är väl tur. Vi andra tittar stint ner på pappret och nickar instämmande under tiden.

Till slut är det dags att äta  smörgåstårta och det är det bästa med hela mötet! Hoppas ni vill komma och dela smörgåstårta med oss andra så vi slipper vara övermätta och må illa på söndag kväll.

Men nu den tredje delen i serien "mindre lyckade transporter":

Picador har alltid varit en riktig hejare på att meka med olika saker. Ganska snabbt lärde han sig hur man öppnar den lilla dörren i fram på transporten. Tänderna runt snöret och ett litet ryck så fick man fri sikt framåt. Det var ju inte helt fel att känna vinden blåsa i pannluggen i 80 knyck!

En gång öppnade han dörren på motorvägen. Plötsligt tittade vi bakåt och såg honom stå och titta ut med spetsade öron. Det blev till att koppla bort dörröppnaren! På gott och ont...

Någon vecka senare var det tävling i Sigtuna. Jag skulle bara titta till Picador i trailern- när dörren slog igen... Det var helt tomt på parkeringen. Jag satte munnen mot den lilla ventilen i fram och ropade: -Hallå, är det någon där, jag är instängd här! Inget svar.

Genom den lilla ovala rutan i fram kunde jag bara se litegrand. Vi hade parkerat mot en laduvägg så det var inte någon jättekul utsikt. Jag lutade mig mot väggen och väntade på att någon skulle komma. Picador var väldigt nöjd med att ha sällskap.

Efter ett långt tag kunde jag höra röster. Jag satte munnen mot ventilen igen och ropade. Rösterna tystnade. -Hallå! ropade jag. Snart kunde jag höra någon pilla med låset på utsidan. Jag var räddad!

Ytterligare någon vecka senare var pappa på veterinärhögskolan och lyckades bli inlåst tillsammans med nån av våra hästar.

Han hade parkerat lite ensligt och förstod snart att det var bäst att försöka ta sig ut för att inte svälta ihjäl eller åtminsotne bli sittande där för en lång tid. Så han tog foten till hjälp och tryckte ut hela framrutan.

Det här måste ha varit vid den tiden en fånge vid namn Ursut rymde genom ett litet ventilationshål på 15x30 centimeter eftersom min pappa fick den där idén över huvud taget.

Ni vet alla hur liten en trailerframruta är (mycket mindre än min far...).

Men pappa kom ut och historien slutade lyckligt. Trailern fick en ny och fin framruta och vi löste låsproblemet genom att sätta dit en mojäng som inte ens Picador lyckades lista ut hur man använde.

En liten varning är härmed på sin plats: Vänd aldrig ryggen mot trailerdörren!