Hej! Idag kommer Uffe för fösta gången efter juluppehållet. Dags att bli utskälld igen med andra ord. Härligt!

Som ni vet så har Uffe kommit till UPK på torsdagar mellan 10 och 13 sedan jorden uppstod eller åtminstone sedan början på 90-talet. Vi hoppar glatt upp på våra hästar för att bli drillade, korrigerade, pushade och berömda.

Detta trots att han varit med om en del rysare under åren...

Något helt annat, här kommer del fyra i serien "mindre lyckade transporter:

Innan man kan åka iväg med sin häst och sin transport så ska det kopplas på och lastas. Dessa moment är känsliga och kan innebära en del överraskningar.

Vår instruktör Fia-Pia (fingerat namn) skulle åka iväg på tävling med en ridskolehäst. Hon var ensam på stallplanen och skulle bara lyfta på släpet på dragkroken.

Hon tog tag i dragmojängen och lyfte. Olyckligtvis var vagen tyngre än vad hon hade trott och efter att ha lyft uppåt i några sekunder så tappade hon taget och hela släpvagnen tippade framåt varvid hennes fot klämdes stenhårt fast under "koppla på krokenmojängen".

Under ohyggliga smärtor ropade hon på hjälp men vi andra satt förmodligen och åt våran heliga frukost och hörde ingenting.

Snart förstod hon att det enda sättet att överleva var att göra det omänskliga lyftet ännu en gång eller annars ta fram sin schweiziska armekniv och lösa problemet... Med alla krafter hon kunde uppbåda yfte hon vagnen ännu en gång. Svettten lackade.

Några sekunder senare kunde vi höra ett illvrål. Fia-Pia hade tappat trailern på foten en gång till. Nu kom vi till undsättning och kunde med förenade krafter föra den svårt klämda foten i säkerhet. Det blev en dag på akuten i stället för en dag på tävling för Fia-Pia.

En annan gång övergick allvar och sorg till en helt bisarr situation. En av våra ridskolehästar skulle göra den sista resan. Den här hästen tyckte inte alls att det var roligt att åka transport så vi brukade lasta honom genom att köra upp transporten mot stalldörren.

Genom att lasta inifrån stallet så fanns det inga flyktvägar. Stallgången blev som en lastkorridor med trailern som sista anhalt.

Naturligtvis så bestämde han sig ganska snart för att han hellre ville stanna hemma i stallet än åka transport. Så han gjorde som vanligt allt för att slippa gå framåt. Vi tog det lugnt och fint för att göra hans sista resa värdig.

Efter många om och men, svettdroppar, lock och pock så stod han äntligen med det ena frambenet på luckan. Så kom det andra upp och plötsligt stod hela hästen på rampen. Bara en liten bit till så var vi i hamn...

Då börjar hela ekipaget, bil och trailer att röra på sig. Med häst och lastare på luckan och vi andra stående i stalldörren så rullar bilen och trailern iväg över stallplanen. Vi hade glömt dra åt handbromsen!

Det var en mycket underlig syn men förmodligen en ännu underligare känsla för hästen som plötsligt bestämde sig för att nu kunde det inte bli värre. Med några bestämda kliv steg han upp i trailern och vi kunde springa efter och stänga luckan. Så kunde den sista resan ta sin början och den här hästen blev för alltid ihågkommen.