Hej! Idag var det dags för dressyrträning igen. Gabbi och jag grundade med lite alvedon. Gabbi på grund av någon ospecifik halsflussliknande virus och jag själv på grund av en ryggvärk som vägrar ge med sig.

Sedan gömde vi oss på läktaren för att titta på gruppen som red först. Vi tittade upp över kanten på handikappläktaren och såg Sara på Lola, Emilie på Karin och Malin (instruktör från Acka) bli grillade i manegen.

Fokus låg på att rida i takt och balans och aldrig under några omständigheter glömma att hålla koll på  bakben och halvhalter. Uffe stod i hörnet och med en höks blick såg han ut över manegen. Som vanligt...

Gabbi och jag passade på att käka lite pasta som ju alltid är bra innan man åker vasaloppet, kör ett thriatlonlopp eller rider en lektion för Uffe.

Sedan gick vi ut i stallet för att göra i ordning våra hästar.

Tio i tolv gick vi in i ridhuset för att värma upp lite på egen hand. Prick tolv vändes Uffes blick från den andra gruppen mot vår. Jag svalde hårt och gjorde korstecknet.

Vi började med att rida takt och balans på volterna i skritt trav och galopp. Det hela flöt på riktigt bra tills jag plötsligt gjorde ett ödestigert misstag.

Precis när jag red förbi hörnet där Uffe stod så lättade jag på ytterstödet. Jag vet inte varför eller hur det hände.

Uffe såg det i samma sekund och jag fick en lång, lång utläggning om vikten av att rida med ytterstöd. De andra fick också ta del av utläggningen. Jag tittade mig omkring för att söka förlåtelse i någon av de andras blickar. Men inte...

Så fortsatte lektionen. Vi red öppnor, slutor och galoppombyten. Med vikten på ytterstödet!!!

Så bad Uffe Gabbi att rida galoppsaxen eller an variant av saxen. Vi tittade på varandra, hörde vi rätt? Sa han en "variant". Det lämnade sannerligen utrymme för egna tolkningar och Gabbi satt igång.

Först red hon en variant av saxen på medellinjen, och blev rättad. Så red hon en annan variant, och blev rättad.

Det var då vi förstod att ordet variant var synonymt med ordet exakt. Så nu vet vi det.

Vi avslutade lektionen med att rida travökningar som faktiskt blev riktigt bra.

Ronaldhino var så nöjd med passet att han rullade sig tre gånger i halmen när han kom in i boxen. Sedan kände han sig hungrig och började leta käk.

Själv hade jag några utomkropsliga upplevelser och ett yrselanfall. Värken i ryggen hade däremot övergått i ett dovt molande.

Nu längtar vi alla till nästa torsdag! Ryttare är ett konstigt släkte.