Varje vinter anordnade klubben en hopptävling. Eftersom vårt ridhus var så litet så hyrde de in sig på Lurbo. Deras ridhus var 20 x 40 meter och vi tyckte det var jättelikt.

När man avancerat en bit upp i grupperna på ridskolan så kunde det hända att man blev uttagen till att delta i tävlingen. En dag när jag  kom till stallet satt en handskriven lapp på anslagstavlan med mitt namn (bland många andra). Jag skulle få rida Sirro och Rockie en clear round och jag blev överlycklig!

 Jag började genast planera för tävlingen och vad jag skulle ha på mig. Jag hade redan mörkblåa ridbyxor och nu fick jag också köpa en klubbtröja med UPK:s märke tryckt på bröstet.

Så kom tävlingsdagen. Janne körde hästarna i sin stora hästbuss. Det var många hästar och han fick åka flera vändor. När "vår" häst kommit fram så lastades den ur och vi fick turas om att promenera runt i väntan på vår start.

Det var veterinärbesiktning bakom det lilla stallet på backen och jag gick dit tillsammans med pappa. Först klämde veterinären på benen och lite varstans. Sedan fick jag gå bortåt för att sedan vända och springa tillbaka.

Sirro sprang i sitt vanliga långsamma tempo. - En vända till, sa veterinären. När jag kom tillbaka blev det tummen upp och vi kunde gå till parkeringen för att sadla.

Framridningen var i en liten hage bredvid ridhuset. Hagen var full av stenblock med stigar mellan. Det var hårt och isigt så man fick ta de  lugnt men att ta det lugnt var inga problem för Sirro... Mellan två stenblock hade man lyckats klämma in ett litet hinder till uppvärmningen.

Så blev det min tur. Jag var väldigt, väldigt nervös. Först fick jag hoppa hinder ett och två en gång eftersom det inte gick att rida fram så bra utomhus. Sedan hörde jag speakerns röst i högtalaren - Var så god och rid!

Jag satte kurs mot första hindret ich Sirro hoppade. Tvåan gick bra. Men sedan kom en sväng upp mot det tredje hindret. Jag tappade fart och Sirro stannade. Det var bara att lägga en volt och försöka igen. Ännu ett stopp.

Jag stod kvar lite framför hindret innan jag lade en ny och lite större volt. Tredje stoppet och jag var ute.

Så hörde jag speakerns röst i högtalaren: - När du har lämnat din häst kan du komma upp i domartornet och tala med överdomaren. Jag förstod ingenting men oj vad rädd jag blev.

Jag lämnade Sirro till pappa som stod utanför. -Bra kämpat! Sa han. Så gick jag med tunga ben mot domartornet och knackade försiktigt på dörren innan jag klev in. Därinne satt han, överdomaren Ulf. 

- Du får inte visa hästen hindret när den har stannat, sa han.

- Visa hindret? Jag stod undrande. Det hade jag aldrig hört men oj vad jag skämdes. Jag tittade ner i marken och bad så mycket om ursäkt. Så gick jag ut igen.

Utanför träffade jag på Gertie som skrattade när hon såg hur förvirrad jag såg ut. Så fick jag förklarat vad "visa hindret" betydde och jag lovade mig själv att aldrig mer visa hindren för någon häst.

Det var dags att rida nästa häst, Rockie. Jag svalde min skam och red in i ridhuset. Noggrann med att hålla mig långt från alla hinder när jag red runt. Så fick jag startsignal. Nu kom jag runt hela banan utan ett enda fel och inte behövde jag gå upp till domaren nåt mer.

Ärevarvet blev en rolig tillställning. Det var över tjugo hästar i ridhuset och på vissa hästar var det två ryttare som vunnit pris och därför satt två stycken på ryggen.

Vi galopperade allihop samtidigt bland hindren till pampig musik. Det var ett annat säkerhetstänkande på den tiden…