Hej! Torsdag och träning för Uffe i morse. Jag  var lite hängig redan när jag klev ur sängen men tänkte att det inte skulle få hindra mig från att vara med. En Uffeträning missar man inte i första taget.

Det visade sig att jag förmodligen var tröttare än jag trott och dagens träning var väl inte den bästa vi presterat. Men så är det med ridning.

Även om man rider varenda dag så går formkurvan både uppåt och nedåt. Det är ju dessutom så att man är två stycken, en häst och en människa, som ska pricka in sina bästa dagar samtidigt för att det ska bli ett riktigt bra ridpass. Det får bli nya tag i morgon!

Jag minns ett tillfälle när det inte gick helt enligt planen med ridningen. Det var när Picador fyllt fyra år och vi åkte till Tierp för att delta på en unghästkurs. Picador var en ganska bestämd och enveten unghäst som tyckte det mesta skulle utföras på hans eget vis. Det började redan den första dagen när vi skulle tömköra våra hästar. Picador gjorde förstås allt utom att springa rakt fram i tömmarna.

Till slut grep Uffe in och tog över. Jag var inte ett dugg förvånad över att det slutade med att Picador kutade runt med Uffe liggande på magen i gruset fortfarande med ett stadigt tag i tömmarna.

Dagarna gick med det ena katastrofala ridpasset efter det andra. Picador gjorde sitt bästa för att reta folk och hästar i stallet också. Han hade av nitton grimskaft den veckan eftersom han hellre gick på upptäcksfärd än att stå i sin spilta.

Den sista dagen nådde allt sin kulmen. Vi skulle avsluta med att hoppa en terrängbana i Ockelbo. Picador hade naturligtvis bestämt sig för att det inte var någon hoppdag över huvud taget. Han tittade storögt på alla de konstiga hindren och fnyste ljudligt.

Vi skulle hoppa hindren ett och ett. Banken stod Picador gladeligen över eftersom det gick minst lika bra att gå på sidan av. Vattengraven ansåg han som helt onödig att ens gå nära. Hoppa över hus fanns inte på kartan. Tänk själva- hoppa över hus- nä just det.

Det sista vi skulle göra varatt rida ett uthopp i en brant backe. Vi ställde upp alla hästarna längst upp i backen. Uffe stod nedanför och hejade på.

Hästarna hoppade en efter en. De formligen svävade utför och landade mjukt därnere.

Så blev det Picadors tur. Han gick försiktigt fram till kanten, tittade ut över avgrunden och bestämde sig sedan för att det  var säkrast att stanna kvar däruppe. Jag  försökte igen och igen. Men nej, Picador hade satt ner hoven och då var det så.

Plötsligt ser jag Uffe komma stegande uppför backen med en rätt så mörkt röd färg i ansiktet. Det var bara att sitta av och lämna över tyglarna.

Uffe svingade sig upp och red bestämt fram till kanten. NEJ! sa Picador och tvärnitade. Han hade bestämt sig. Efter ett otal antal försök så gav till och med Uffe upp och sa att det fick räcka.

Vad var det jag sa, tänkte Picador och gick lugnt och fint ner till de andra.

Så slutade vår unghästkurs. Jag hade fått en veckas instensiv träning i tålamod och Picador hade fått en veckas luftombyte under vilken han roat sig på sitt eget speciella vis.

Någon kanske tänker att jag borde ha sålt den hästen för en femma och det var inte utan att jag snuddade vid den tanken. Men det fanns något hos Picador som glänste igenom då och då. Något som verkligen var värt att vänta på och det visade sig vara rätt.

Den 30 mars fyller han 24 år!