Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under november 2012

Av Ulrika Pernler - 30 november 2012 11:00



Hej! Idag är vi på Globen! Det är verkligen en tradition och jag kan inte komma ihåg precis hur många versioner av  Stockholm International Horse Show jag har varit på men det första året man arrangerade detta var 1993. Jag skulle tro att jag  varit där så gott som alla år. 


Och även om jag har skrivit det här inlägget i förväg så kan jag ju berätta att vi parkerat på "våning Gul" i parkerinsgaraget, att vi har gått minst ett varv på mässan innan första arenainslaget, att Erika dricker massor av Coca Cola, att vi äter pizza på restaurangen som ligger till höger om Mac Donalds och att vi köpt massor av godis och att vi inte kommer ha en chans att trycka i oss såna mängder under en och samma föreställning och så köper vi hästgrejor förstås!


Det ryktas att detta är det sista året vi får se denna show på Globen Arena. Sedan ska arrangemanget flyttas. Men jag vet inte jag. Globen är så rund och fin och läktarplatserna är nog tillräckligt många för oss hästfolk så kanske sitter vi här även nästa år. Hoppas det! 


Idag kör vi inget backstagepass utan håller oss på läktarna och så på mässan förstås. Men förra året var vi backstage och medan jag tillverkar nya bilder under dagen så kan ni ju titta på förra årets :) Det är allt lite festligare på läktaren än bakom kulisserna!


           




                         






Av Ulrika Pernler - 29 november 2012 15:05

Hej! En period hände det att min pappa fick stå på garageuppfarten hemma och såga itu gamla bildäck. Ljudet när sågklingan skulle skära genom gummi och stål var öronbedövande och upp bolmade svart rök med frän gummilukt. Grannarna kan inte ha varit helt förtjusta men jag kommer inte ihåg att vi fick några klagomål framförda. De satt kanske bakom gardinen i köket och höll för näsan och svor över oljudet. 


Däcken hängde vi upp på insidan av dörren och väggarna i Picadors box. Han hade nämligen den rätt så frustrerande vanan att stå och banka på boxdörren för att få uppmärksamhet. Att däcken var itusågade i nederkant  var för att han inte skulle kunna trä in benet och fastna. Det tjocka gummit tog udden av ljudet och förhoppningen var att han skulle tröttna på att skapa oljud när de inte lät så mycket. Men med tanke på hur envis den hästen var i sin helhet så kan ni ju tänka er hur länge han kunde hålla ut med att stå och smälla med frambenet på dörren. Bonk, bonk, bonk.... Till slut var det alltid någon som gav honom den uppmärksamhet han var ute efter. 


Dörrsparkandet började efter att han fått en sårskada på ena hasen och var tvungen att stå på boxvila ett antal veckor enligt veterinärens ordination. Han var väldigt ung då, under tre år, om jag kommer ihåg rätt och att inte få springa ute i hagarna med de andra hästarna gjorde honom frustrerad och han kunde inte få utlopp för sin energi under den perioden. 


När han väl lärt sig beteendet var det inte lätt att få honom att ge upp det. Vi provade som sagt bildäcken Vi provade också att hänga plastflaskor med grus i som ”slog tillbaka” på honom när han gav dem en stöt. Men dem brydde han sig inte om alls. 


Blomsprutan med vatten i var en annan idé. Då gällde det att ”stå i bakhåll” och ge honom en spray med vatten när han bankade på dörren. Men överraskningsmomentet med vattnet gick snabbt över. 


Det enda som tycktes fungera var att ignorera det dåliga beteendet. Helt enkelt att vända sig om, pyssla med något annat och inte ge uppmärksamhet när han lät utan bara när han stod tyst. För en häst som alltid älskade att vara i  centrum var det naturligtvis inte roligt att bli ignorerad. 


När Picador blev äldre så avtog bankandet och jag kan inte minnas att han alls sparkade på dörrar eller väggar som ”vuxen”. Detta uppkom under en period när han var understimulerad och man kan ju under normala förhållanden minimera risken för sådana beteenden genom att låta hästen vara ute mycket, motioneras ordentligt och ha mycket tuggtid (hö och halm). 


Men ändå, det där med att göra ljud är något som vissa hästar lär sig medan andra aldrig ens gör ett försök. Häromdagen läste jag en kort artikel om detta i tidningen Ridsport Special. Hur vi människor oftast gör precis det motsatta mot vad vi borde när vi hör en häst stå och föra oväsen. Vi säger till den, höjer kanske till och med rösten, och i den sekunden har man givit hästen precis vad den ville, uppmärksamhet! Eller ännu värre så ger vi hästen en tuss hö i samband med oljudet för att den ska  vara tyst.


Tipset i artikeln om hur man övar bort beteendet är precis detsamma som jag beskrivit ovan- att göra ingenting! Att ignorera eller till och med gå därifrån är det enda sättet att bryta en sådan vana. 


För att bryta ovanor gäller det att alla i ett stall gör precis likadant. Just det kan ju vara speciellt svårt i stora stall där det vistas många människor. Inte minst på en ridskola där det hela tiden kommer nya människor på besök. Där kan en  ”högljudd” häst så klart bli extra uppmärksammad för att den syns och hörs lite mer än de andra.  


Av våra femtio hästar i stallet så är det nog två som är rätt så duktiga på att låta när de ser att någon ger godis till grannarna eller när fodervagnen är intill. 


Regeln om att inte ge hästarna godis i stallet är viktig att följa för att stallmiljön ska bli lugn.  Däremot tycker jag att det är helt okej att bjuda hästen på en belöning vid avsittningen på ridbanan eller i ridhuset efter avslutad lektion. 


På ridskolan gäller den oskrivna regeln att de som är vana hjälper de ovana. På så sätt sprids kunskaperna vidare till nästa generation hela tiden. Det är viktigt att våga säga till och hjälpa till! 


På ett sätt kan man kanske säga att ”hästuppfostran” är rätt så enkelt- ignorera dåligt beteende och uppmärksamma bra beteende. Det som är svårt är nog mer att vi människor måste vara konsekventa.

 

 

Av Ulrika Pernler - 25 november 2012 17:57

 


Hej! Jag hade för avsikt att rida direkt på morgonen idag, precis som jag brukar. Men ibland blir till och med jag för trött och jag borstade hästarna, täckade dem och släppte ut dem istället.


Ridturen fick anstå till eftermiddagen och då hade en tät dimma sänkt sig över skogen och markerna. Lämpligt nog var ridhuset fullt av barn som övade med sina käpphästar inför Julshow och Stora stallskojdagen så det fanns ingen återrvändo. Bara att sadla och ge sig ut i trolldimman. Trots att klockan bara var strax innan tre så var det redan rätt så mörkt. Dimman gjorde nog sitt men vi är ju ändå mitt i årets mörkaste period just nu. Snart, snart vänder det igen. 


 


Det var nästan lite sagolikt därute i skogen och möjligvis lite kusligt också. Lusen gick med pigga ben och så fort jag kortade tygeln litegrand så föll han över i galopp. Underlaget är perfekt ute nu och Lusen galopperade näst intill ljudlöst.  Jag tänkte att om någon mötte oss i den här dimman och mörkret så skulle dom kanske tro att de såg ett spöke. Vi galopperade vidare på mjuka ridstigar, tysta och modiga, jag och min tjurfäktarhäst.


Framåt kvällen kom det riktig kyla ur dimman och jag sa att nu kommer nog snön snart. Det ska bli skönt för snön ger ljus och gömmer lera. 


 

I det mörker som kommer tillsammans med november är det extra mysigt att vara inomhus och pyssla. "Stallskojarna" har byggt lite mer på sitt stall i helgen och nu bor det hästar där också. Det blir så fint!


     


Den 16 december blir det den Stora Stallskojdagen på ridskolan och då kommer vi att få se käpphästarna och stallbygget och kanske några avsnitt av Jullans hästfilmer också. Jag hoppas många vill komma och beundra det fina arbetet som lagts ner under hösten. Loppis och barnridning blir det också förstås. Mer om det kan man läsa här: http://www.uppsalaponnyklubb.se/stallskojsidan.html 


Med tanke på hur mörkt det verkligen är idag så tycker jag nog att det är helt okej att börja hänga upp sin julbelysning nu. Den gör sig ju så bra i kolsvärta.

Av Ulrika Pernler - 23 november 2012 16:11

Hej! För oss som jobbar på ridskola så är våra arbetskamrater inte bara tvåbenta. De fyrbenta är i lika hög grad våra jobbarkompisar. Vi träffar hästarna dagligen och vi lär känna dem utan och innan.Det är alltid lika fascinerande att se alla hästars olikheter och egenskaper. Varje häst är helt unik precis som varje människa är det. På grund av det så fungerar de också olika och ställer olika önskningar på de människor de möter. 


Genom åren har det passerat många hästar och visst minns man de flesta medan några som bara blinkat förbi har försvunnit ur minnet. Men ibland när vi sitter och pratar och någon av oss nämner en hästs namn så dyker bilden upp och vi andra nickar instämmande. Som den där valacken vi fick hem, en stor fin fux med vackert huvud. Som plötsligt lyfte på svansen när den kissade ute i hagen och vi upptäckte att det var ett sto... Eller lilla söta Drutten som fick fång innan vi ens hade kunnat börja jobba honom. Eller Calypso som visade sig vara klapphingst och som passade bättre i ett litet stall hos en dam där det inte fanns  så mycket som förvirrade det för honom. 


Men sen finns det ju alla dessa hästar som varit i åratal hos oss och som man bara vill ska finnas för alltid. Men det går ju inte. Och då och då blir vi varit tvungna att säga adjö till en arbetskamrat som vi jobbat med i kanske mer än femton år. Andra gånger kan det hända att vi pensionerar en häst då den talar om för oss att den har jobbat klart. 


 


En sådan häst som blev mätt på ridskolelivet var Tim. En liten skimmelfägad C-ponny som vi köpte 1992, för tjugo år sen med andra ord. Tim var en ponny som man aldrig glömmer för han hade så många egenheter för sig. Speciellt som unghäst. Han var fyra år när han kom och tills han fyllde fem så utbildades han för ridskolelivet. 


Inskolningen började i vanlig ordning med instruktörerna och de duktigaste eleverna i sadeln. Det var en spännande start för Tim var väldigt egensinnig och tyckte att han visste bäst och att en ridlektion helst behövde lite krydda för att vara värd jobbet. Han gillade att sätta guldkant på tillvaron genom att busa till det. Han var ju bara fem! Bland annat tyckte han att det var en ypperlig idé att ta fart och springa förbi polarna i full fart mellan övriga hästar och sargen. Så det var inte vem som helst som kunde rida på honom i början. 


Jag kommer också ihåg hans första dressyrtävling på bortaplan. Hur han travade runt på framridningen och ingav en bild av att det här fixar jag! Så sprang han in på medellinjen och ryttaren gjorde den första halten. Efter det rörde han sig inte ur fläcken. Ryttaren smackade, sparkade med sina ponnyben och grät. Minuterna segade sig fram. Till slut steg domaren ur sin domarkur och gick fram för att leda ponnyn av banan... och så var den tävlingen över. 


Men även en ung buse blir äldre och Tim blev en jättefin läromästare åt våra elever. Han vitnade med åren från mörkt grå till att bli nästan vit och vi behöll han karakteristiska stubbman eftersom den passade honom så bra. Tim blev ponnyn som alltid var med i lagtävlingar. Hos oss tävlade han upp till regional LA i både dressyr och hoppning. 


 

Hopplag 1998, Seger! Tim längst till höger med Ebba i sadeln. Bredvid honom Kasper och Astrid också ridskoleekipage. 

 

 

Dressyrlag Div I 2004, Seger! Tim tre från vänster med Linnea i sadeln. Tvåa från vänster Mitch och Lisa som också var ridskoleekipage. 


2005 talade Tim om att han var nöjd med ridskolelivet. Han var inte gammal då, fjorton år, men han behövde få göra något annat. Lyckligtvis hittade han ett jättefint nytt hem i Uppsalatrakten och han är fortfarande i den familjens ägo. Flickan växte ur honom till slut och man tänkte att nu blev det kanske till att gå och leva pensionärsliv. 


Hur roligt är det inte då att en dag få en bild på sin mail på Tim, numera med längre frisyr och med en ny liten ryttare som får ha honom till låns och som får möjlighet att ha sin alldeles egna ponny. Tim är snart tjugofem år och jag tror vi är många, många som minns ridskolehästen som alltid hade glimten i ögat.

 

 

Av Ulrika Pernler - 21 november 2012 17:38

 


Hej! 


En gång när Gabbi och jag kom till ridskolan vid Eke för att rida vår lektion så fick vi berättat för oss att hästarna  var sjuka. De hade feber och var trötta. Jag hade dittills aldrig tänkt på att en häst också kunde bli sjuk och jag kommer ihåg att jag gick runt i stallet och tyckte synd om de hästar som hade feber och kanske ont i huvudet och halsen också. 


Jag tittade noga men kunde inte riktigt se vilka hästar som verkade må dåligt och vilka som mådde som vanligt. De stod alla som  vanligt i sina boxar och spiltor och halvsov i väntan på att få jobba eller ännu hellre äta. Jag undrade hur man visste hur en häst hade feber. 


På uppropet berättade ridläraren lite mer om hur hästar också kan bli förkylda och smitta varandra. Vi var förstås väldigt nyfikna på vilka hästar det var egentligen som var de sjuka.  Sirro var frisk, sa min fröken och jag pustade ut. Så fick vi välja bland de friska hästarna till dagens lektion. Vi hade ett pass med balansövningar. Hästarna fick skritta och ta det lugnt eftersom man inte kunde veta om de var på väg att bli förkylda de också, och vi ryttare fick jobba så svetten lackade. Jorden runt, kaptensvändningar och bensammanslagningar. Det var en rolig lektion. 


Innan vi åkte hem tittade jag en gång extra på Sirro för att se ifall han verkade ha blivit sjuk. Men han såg fortfarande ut som  vanligt. 


Hästarna på ridskolan var snart friska igen men jag ville lära mig mer om hästförkylningar. Så den julen önskade jag mig en faktabok om hästar och så kom boken ”Allt om hästen” i min ägo. En tjock, grön och numera mycket väl läst bok som fortfarande finns i en byrålåda hemma. I den boken stod allt som man kan behöva veta och jag läste, strök under och skrev av tills jag hade läst varenda rad. Det syntes på boken som vid det laget hade fått pärmen tejpad i flera omgångar. 


Detta inträffade för väldigt många år sen och sedan dess har jag träffat på förkylda hästar många gånger. För hästar blir så klart sjuka precis som människor. Unga hästar behöver få sina förkylningar för att bygga upp sitt immunförsvar medan ston som är dräktiga med föl ska försöka hålla sig undan från baciller för att inte fölet i magen ska må dåligt. Hästar däremellan, vi kan kalla dem ridhästar klarar oftast av en förkylning bra och på egen hand men de måste få vila ordentligt och ta det lugnt både under en förkylning och en tid därefter så kroppen får återhämta sig. 


Idag vaccineras de flesta hästarna här i Sverige och det gör att de har rätt så bra skydd mot en av de vanligare smittsamma förkylningarna som heter Hästinfluensa och brukar härja runt med jämna mellanrum. Men det finns förstås massor av förkylningsvirus som man inte vaccinerar mot och en del elaka bakteriella förkylningar som Kvarka till exempel.


Man kan alltid minimera risken att sprida virus och bakterieinfektioner genom att byta kläder när man går till olika stall och framförallt får man inte åka iväg någonstans när man har sjuka hästar i sitt hemmastall. För även om ens egen häst inte visar symptom just då så kan den ändå sprida smitta till andra hästar. 


Man ska också veta att det är vanligare än man tror att hästar bär på lättare förkylningsvirus som inte ens ger märkbara symptom som feber, hosta eller snor. Man kanske bara märker att ens häst är lite trött och ovillig. Då är det lika viktigt att ge hästen en lugnare period så att man inte utsätter hästen för risken att få svåra följdsjukdomar för att man överansträngt den.


I morse skulle jag ta fram en annan bok i min hästbokslåda för att slå upp en sak. Man blir ju aldrig, aldrig fullärd som ni vet. Där underst i lådan så fick jag syn på den här gamla boken ”Allt om hästen”. Sliten och med pärmarna på svaj låg den där. Jag tog upp den och höll i den en stund och då kom jag på den där episoden med ridskoleförkylningen. Sirro slapp förresten bli förkyld den gången. Kanske var det en förkylning som han redan haft eller så hade han bara tur helt enkelt.

Av Ulrika Pernler - 18 november 2012 20:20

Hej! Idag har Sara och jag varit på domarutbildning på Strömsholm. Vi har haft jätteroligt, varit hemskt koncentrerade hemskt länge, ätit mycket godis eller snarare massor och framförallt har vi lärt oss många nya saker. Tänk att man har så mycket att lära, varje dag, hela livet. Skoj!


Dagen började tidigt. Jag mötte upp Sara strax före sju efter att ha laddat upp med alla nödvändiga papper, pennor, filtar, mössor, ihopfällbara stolar och andra saker man behöver på en lyckad domarkurs.


Jag lastade över tingesterna i Saras bil och så samåkte vi. Miljövänligt, trevligt och så vet man inte om min "lilla gröna" skulle överleva en så pass lång resa. 


Det var fortfarande mörkt när vi styrde mot Strömsholm- ridsportens Mecka! Sara och jag pratade oavbrutet fram till Västerås då vi svänge av på en avfart som vi hittade. Målet var att försöka hitte ett ställe med ett stort utbud av godis och läsk. Oumbärliga ting på en lång kurs i ett kallt ridhus. Eftersom vi båda är bra på att "ha saker på känn" så styrde vi rätt på en stor ICA Maxi butik som höll öppet mellan 06.00 och 23.00 varje dag. Stackars dem som jobbar här, tänkte vi men lyckliga vi!


När vi väl steg in i butiken upptäckte vi att vi varit här förut- Deja vu. Jomen, förra året gick vi vilse i denna butik. Vad jag kan minnas så irrade vi i timtal innan vi hittade kassorna. Ja, eller i alla fall kändes det så. Den här gången hade vi mer tur och hittade kassorna direkt. Faktiskt redan innan vi hade handlat något. Vilket så klart var mindre lyckat. 


Så vi gick tillbaka in i butiken och såg till att hitta det vi var ute efter. Fast först hittade jag en hel låda full med nötcreme på burk!!! För dem som inte är helt uppdaterade kan jag berätta att mitt nötcremes-rekord ligger på 80 uppätna påsar på en dryg vecka. Jag rekommenderar dock att man inte provar något liknande hemma!

 

Jag blev kvar ett tag vid den där låren med nötcreme- 15 kr en stycke nötcreme-lår... Ja,  så stod det i alla fall på kanten. Men jag undrar om man inte kan utveckla någon slags allergi av nötcreme i såna mängder... Det fick mig att ta beslutet att inte köpa en enda burk. Så här i efterhand känner jag mig nöjd över beslutet för tandläkaren had nog inte blivit glad! 


   

 

Sara och jag köpte drickor och ”lite” godis och gick tillbaka till kassorna. Eller jag gick. Sara ska alltid åka vagn i butiken... 

 

 

 

Så styrde vi vidare mot strömsholm, ute i god tid och hela tjugo minuter innan start svängde vi in vid Ridsportens Hus. Idag var vi många på kursen, drygt tjugo stycken. Både Färdiga domare och aspiranter. Vi skulle ha ett teoripass under förmiddagen så vi blev tilldelade våra poängkort och slog oss ner. 

 

 

 

Först gick vi igenom TR ändringar för 2013. Flera intressanta saker kommer hända nästa år. Bland annat få vi börja använda halvpoäng i alla klasser vilket jag tror kommer bli intressant för poängen runt 5,6,7. Men det gäller förstås fortfarande att vi domare hellre friar än fäller! 

 

Siffran 4 ändras från "inte helt godkänd" till ej godkänd. 

 

Dessutom är det tillåtet att "trilla ut från banan" vid bokstaven A om man rider med "strut" eller "öppen ingång". Man får en felridning för detta. Men man måste ta sig in på banan igen inom tjugo sekunder :) 


   

 

Efter detta kom dagens mest intressanta inslag. Kommer ni ihåg att jag berättat om domarutbildningarna som jag gått för Claudia Matos från Portugal. Hon har ju alltid haft med sig det mest fantastiska utbildningmaterielet i form av DVD filmer på rörelser (visserligen på portugisiska och engelska, men en skänkelvikning ser ju ut som en skänkelvikning oavsett varifrån den rids) och vi har fått sitta och se tio- tjugo rörelser efter varandra, bedömt och spolat tillbaka och bedömt igen. 

 

Idag hade Ulf med sig filmer från England med ungefär samma upplägg. Så vi kunde sitta i värmen ett par timmar och döma från DVD filmer, spola tillbaka och diskutera. Det var verkligen jättekul och lärorikt! Toppen helt enkelt och jag lärde mig massor. 

 

 

 

Så åt vi lunch och sedan begav vi oss ner till ridhuset vid Erikslundsgården. Strömsholm har ett ridhus i varje krok. Jag tror jag varit i olika ridhus varenda gång jag varit där. Detta ridhus var jättefint med vackra, stora fönster och kristallkrona i cafeet. Vi satt förstås i manegen, då fryser man mer och håller sig bättre vaken! Dessutom är det där vi ska vara när vi dömer. 

 

Vi satt där i drygt tre timmar och såg sex ekipage rida från Lätt B till medelsvår C. Rörelser, gångarter, form och så vidare. Vi fick se väldigt naturtrogna ekipage :) Med det menar jag att de var på rätt nivå och att det hela gick att relatera till vad man får  se ute på tävlingsbanorna. Vi behöver se både rätt och fel för att bli bättre domare. Det är så tufft av ryttarna att ställa upp och rida inför tjugo granskande domare och för hästarna blir det också en ovanlig situation förstås. Så de ska ha ett jättetack!

 

 

 

 

 

Vid kvart över fyra hade den sista ryttaren ridit klart och vi hade nog nästan slitit ut domarsiffrorna som vi lånat. De härrörde ända från hans Wiknes tid fick vi höra och det märktes då det gulnat och kanterna flagnat. Vilken ära att få hålla dessa siffror. Undrar just hur många kändisdomare som fingrat på dem. Jag försökte fingra mest på sjuor, åttor  och en och annan nia.  Men då och då fick sexan, femman och till och med fyran åka upp. Tvåan gjorde en enda entré och det var väl tur. För även om tvåan har en tilltalande form så är den inte speciellt uppskattat i ett protokoll. 

 


Vi fällde ihop våra stolar, knakade loss knäna och rörde oss som 90-åringar mot ridhusdörren. Trötta i kroppen och huvudet men fyllda med nya kunskaper och tankar. En av de roligaste och mest lärorika domardagar jag varit på så stort tack till Ulf Wilken som var en mästare på att bolla tankar om hur man ska se på ryttare och hästar. Vädigt mycket positiv tänkande! 

 

Dagens ledord som jag ska ha med mig är förvisso inte nya men så viktiga:

Premiera god ridning och sök inte fel!

 

 

"Barba non facit philosophum"

Av Ulrika Pernler - 15 november 2012 16:20

Hej! Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade hästläget på ridskolan för er elever. Så i morse när det kom en ny häst till ridskolan tänkte jag att nu får det vara dags. I morse kom alltså en stor häst vid namn Amuros O, sju år gammal Holländsk Valack och mörkbrun med en fin genomgående bläs.  Han fick så klart flytta in i vårt isoleringsstall och där blir han kvar i ett par veckor så vi ser att han inte fått med något virus på resan. 


I isoleringsstallet behöver man sällskap och det fick bli O’Malley alias Olle. Han har ju varit i verksamheten hela hösten och får nu en paus där personalen rider och vidareutbildar honom. Det brukar vara skönt för lite nyare hästar att göra så så kan de smälta alla sina intryck. Olle och Amuros O går i en egen litet avsides liggande hage på dagarna. 


Nu hoppas vi vår nya häst ska trivas och vilja bo kvar hos oss. I så fall får ni träffa honom om ett par veckor. 


Lite sjukstuga råkade vi ut för så här under hösten. Kanske beroende på mycket regn som orsakat lera och hala förhållanden ute i hagarna. Eller så råkade det bara bli en anhopning. Två hästar vilar helt för tillfället, två är under igångsättning och en, Uniek har börjat jobba sedan ett par veckor. 


   

Uniek har ju saknats i verksamheten under hösten. Han har haft ett väldigt litet problem, faktiskt mindre än en ärta... En förhårdnad i huden som satt precis där sadelgjorden ligger och orsakade skav  var tvungen att opereras bort. Det gjordes under lokalbedövning och Unieks skötare fick vara med och beskåda det hela. Uniek åt hö under tiden och kände sig uppvaktad, han gillar verkligen att få vara i centrum! 


Tre små stygn blev det och så skulle det hela läka. Det  visade sig bli svårare eftersom huden i det området sträcks väldigt mycket vi rörelse. Så till slut fick det bli spontanläkning. Vilket fungerade utmärkt men tog lång tid. Två vinnare hade vi i det hela, Torun och Uniek som tillbringade varje dag med barbackaritter i skogen och på banan. 


Nu är det i alla fall läkt och Uniek har börjat jobba igen. Han är väldigt nöjd över att få vara med. Men det är viktigt att man håller hästarna rena och fina under munderingen så att de slipper få hudinfektioner som kan orsaka knutor. Uniek ska dessutom ha ett sadelgjords skydd av fårskinn på sin sadelgjord vid ridning. 


      

Lola har också vilat en tid. Hon har en liten skada på ett senfäste som hon kan ha fått av att trampa snett i hagen eller under ridning. Den har läkt jättefint och hon skrittas och travas just nu av personal på dagarna. Så snart är hon tillbaka. 


   

Detsamma med Sammy som blev halt för ett par veckor sedan vilket har kollats och verkar ha givit med sig av lite vila och han ska nu sättas igång. Vi hoppas på att det var någon slags sträckning eller lättare vrickning.


   

Så till Zohar som har fått en liten skada i nedre delen av en sena som varit förtjockad. Den är undersökt och såg bättre ut än förväntat., Men när det gäller senor så blir det en långsam igångsättning för att få bra hållbarhet. 



Till sist har lilla Tiffy också en vrickning som behandlas vilket gör henne mer rymningsbenägen än någonsin. Den lilla söta ponnyn kan man hitta lite var stans inomhus eller utomhus. Hon tar sig loss hur man än gör och spatserar sen runt och roar sig. Därför får man hålla lite extra koll på henne och leda tillbaka henne dit hon ska vara om man hittar henne någon annan stans. 


Även om det fyra hästar som har små skador inte går lektion för tillfället så är de utomhus i mindre hagar om dagarna och tar sin promenader så lite hjärngympa får de. Men det kan vara skönt för dem att få extra uppmärksamhet och bli ordentlligt borstade och ompysslade om man har tid över. 


Innan denna lilla anhopning av vilande hästar dök upp så har hästbesättningen varit oförskämt frisk så man ska väl inte klaga. Vi har ju ändå femtio hästar stående i vårt stall. Men det innebär en del merjobb för oss i stallet att promenera hästar under igångsättning. Det brukar vara ett par promenader på en kvart per häst per dag och plussar man ihop det så blir det en del tid och många, många steg. 


Alldeles snart tror jag samtliga hästar är ”på banan” igen! Lagom till jullovet förmodligen...

Av Ulrika Pernler - 13 november 2012 16:38

 


Hej! Idag blev det lite tidsbrist inför min träning för Jill. Eller så var det jag som var en tidsoptimist... Jag brukar annars försöka vara ute i god tid, framriden och färdig när det är dags. Det känns inte bra att låta tränaren vänta. 


Men Tina och jag skulle bara... 

Vi skulle bara göra i ordning en saluannons på en av hennes hästar och så måste internet krångla lite och kontot för att logga in måste krångla litet och så gick klockan så där fort som den gör ibland. 


Ingen fara på taket tänkte jag, Stövlarna var ju färdigputsade och ridgrejorna framhängda. 

Jag öppnade stalldörren och tittade ut mot hagen. 


Gaaaah! Därute stod något! Det var inte Lusen utan något slags lermonster. Vad gör den där tingesten i Lusens hage? tänkte jag. Men i mitt inre förstod jag ju att det där var ingen annan än Lusen himself, i ny kostym. 


Den lilla vita sagohästen stod där med alldeles nypålagd, inarbetad lera hängande från den vanligtvis böljande vita manen och stora lerfläckar på huvudet och halsen. Från täckets nederkant stack bruna stubbar fram. Jag tror det var hans ben... och den vita lilla svansen... Ja, jag tror ni förstår. 


Men herregud! Ut i hagen och hämta den oförskämt lyckliga hästen. Direkt in i spolspiltan. Det fick helt enkelt bli ett vissa-väl-valda-delar-bad. Han var ju liksom rätt så ren på mitten där täcket legat. Så det blev skurning av ben, mage, hals, man och svans. Huvudet fick vara brunt dagen till ära. Kändes lite elakt att ta slangen och spola även det. 


Och så handdukstorkning på det. 


Jag tog ett steg tillbaka och beskådade mitt verk. Eller egentligen var det ju Lusens verk. Han hade nu antagit en mer smutsgul, blöt färg med lite lerfält. Men vid det här laget var det  bara att sadla och gå in i ridhuset för att rida. 


Jag gjorde entre under en radda ursäktande fraser. 


Lusen han verkade inte bry sig ett dugg om ifall han var bländande vit eller inte. Han tyckte nog att det var klädsamt med en annan färg än sin vanliga och han gick riktigt fint under passet.


Dessutom var jag tvungen att titta rakt fram hela lektionen för att slippa se den där hemska, lerfärgade, blöta manen. Så något bra var det ju med det. Fast jag kunde bara inte låta bli att titta ner ibland och skämmas lite... 


Lusen torkade så sakteliga under timmens gång och när vi var färdiga så var han så gott som torr igen men fortfarande inte speciellt vit. Men jag vet nog hur vi ska gra för att återta hans vanliga färg igen...

 

 

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards