Hej! Idag hittade jag några såna  där gamla Thelwellbilder. Ni kanske minns de där söta och roliga teckningarna av envisa barn och envisa ponnyer som  var så populära för tjugofem, trettio år sedan. Det var tjocka ponnys som gjorde krumbukter och ungar som flög i luften. Det fick mig att tänka på det här med att ramla av sin häst. Ett känsligt ämne :)

Som ryttare får man räkna med att någon gång då och då falla till marken under tiden man lär  sig att rida. Det är ju bara att jämföra med att man ramlade av cykeln när farsan plockade bort stödhjulen eller slalomskidorna när man försökte sig på ett åk i den branta backen.

Att bli avkastad och att ramla av är två mycket olika saker tycker jag. Avkastad blir man i de fall som hästen vill göra sig av med sin ryttare till varje pris. En unghäst som får panik av att plötsligt ha en människa på ryggen till exempel.

Att bli avkastad är ovanligt. Det är mer förbehållet unghästutbildare eller ryttare som tar sig an så kallade problemhästar (gillar inte riktigt det uttrycket). Ramla av däremot handlar i de allra flesta fall om att människan tappar balansen av en eller annan anledning. Hästen snubblar eller hoppar till för en fågel som flyger upp ur en buske eller så hoppar hästen ett längre eller kortare språng på ett hinder än vad människan var beredd på eller så gör ryttaren något den inte ännu är riktigt mogen för. 

Hur många gånger har man inte sett en ryttare tappa balansen så där lagom mycket för att inte kunna kravla sig kvar i sadeln. Först kämpar de några sekunder för att sitta kvar och så faller de enligt tyngdlagen mot marken och poff ner i spånet. När tyngden från ryttaren försvinner från hästens rygg så brukar hästarna nästan direkt stanna upp på spåret och vända på huvudet med en blick som säger ”Va, tappade jag något nu?” 

Ibland kan jag tänka att eleverna på ridskolan får ramla av alldeles för sällan. Det blir nästan som att de inte trodde att det kunde hända. Sedan mer än tio år tillbaka så skriver vi upp varenda gång som en elev har ramlat av, hur det gick till, och om det blev några följder. Det är jätteviktig statistik för oss som jobbar på ridskolan. 

Hur som helst så ligger vår statistik stadigt på att en elev hos oss riskerar att ramla av en gång på mer än trehundra uppsittningar. Om man räknar på att en ”en-gång-i-veckan-elev” rider 40 lektioner på ett år så ramlar denna av en gång på cirka åtta år. Det gör att många av våra elever faktiskt aldrig har ramlat av en häst trots att de kan ha ridit i tio femton år på ridskolan. Jag har till och med elever som ridit mer än tjugo år för mig utan att ramla  av en endaste gång. De som ramlar av mest på ridskolan skulle jag vilja säga är de träningselever som övar på högre hinder och rider lite mer vakna eller yngre hästar. 

Detta gör att eleverna i ridgrupperna ibland inte ens har sett någon som ramlat av i gruppen. Så när det väl händer så sitter resten av gruppen nästan och gapar av förvåning. 

Nu tycker jag naturligtvis att det är jättebra att eleverna inte faller av oftare för det finns ju ändå en viss skaderisk vid ett fall. Men förstå mig rätt. Det är svårt att stå och predika om hur viktigt det är att rida på rätt sorts häst för sin nivå, att inte gå för fort fram i utbildningen eller att hålla hindren på lagom höjd när eleverna sällan får se vad det är man menar. 

Där kommer det till en annan aspekt på det hela också. Hur vanligt det är att en ryttare på ridskola som ramlat av en häst inte vill rida på just den hästen något mer. Det måste ju vara själva hjärnan som går in och spökar. Det där har jag funderat mycket på. 

Jag har fått lära mig att minnet fäster i ryggmärgen på under ett par minuter. Så om man har fallit av till exempel så har man bara en mycket liten stund på sig att övermanna hjärnan innan den fäster ett minne av obehag. Idag blir det där en konflikt eftersom vi blivit mycket mer noggranna med att man ska sitta/ ligga kvar och känna efter att man är okej. (Nu tycker jag att det också är bra så man inte förvärrar något om man verkligen skulle ha gjort sig illa) Men förr skulle man alltid upp i sadeln på direkten och det fanns nog en ganska god mening i det. 

Jag tror ändå att de flesta ryttare som känner obehag inför att sitta på en speciell häst egentligen vet att det inte har någon grund utan att det är hjärnan som spelar en ett spratt.  

Det gäller nog att tvinga sig själv att tänka realistiskt och ta itu med sin hjärna på ett bra sätt och som jag alltid framhåller rid inom dina ramar!

Sist jag själv ramlade av var i december förra året. Jag skulle sakta av från trav till skritt och min häst snubblade och gick ner på knä. Jag föll lugnt och snyggt på sidan och bröt ett par revben så där bara eftersom jag lyckades lägga mig på min egen arm... Väldigt onödigt. Jag satt upp direkt igen och travade ett par varv och har inte känt något obehag inför att rida efter det förutom att revbenen tvingade mig att jobba hästarna för hand och sova sittandes under ett antal veckor :) 

Det var ett långt utlägg om detta. Vore kul om det kom några ”åsikter” från er i ämnet. :)