Hej! Idag blev det lite tidsbrist inför min träning för Jill. Eller så var det jag som var en tidsoptimist... Jag brukar annars försöka vara ute i god tid, framriden och färdig när det är dags. Det känns inte bra att låta tränaren vänta. 

Men Tina och jag skulle bara... 

Vi skulle bara göra i ordning en saluannons på en av hennes hästar och så måste internet krångla lite och kontot för att logga in måste krångla litet och så gick klockan så där fort som den gör ibland. 

Ingen fara på taket tänkte jag, Stövlarna var ju färdigputsade och ridgrejorna framhängda. 

Jag öppnade stalldörren och tittade ut mot hagen. 

Gaaaah! Därute stod något! Det var inte Lusen utan något slags lermonster. Vad gör den där tingesten i Lusens hage? tänkte jag. Men i mitt inre förstod jag ju att det där var ingen annan än Lusen himself, i ny kostym. 

Den lilla vita sagohästen stod där med alldeles nypålagd, inarbetad lera hängande från den vanligtvis böljande vita manen och stora lerfläckar på huvudet och halsen. Från täckets nederkant stack bruna stubbar fram. Jag tror det var hans ben... och den vita lilla svansen... Ja, jag tror ni förstår. 

Men herregud! Ut i hagen och hämta den oförskämt lyckliga hästen. Direkt in i spolspiltan. Det fick helt enkelt bli ett vissa-väl-valda-delar-bad. Han var ju liksom rätt så ren på mitten där täcket legat. Så det blev skurning av ben, mage, hals, man och svans. Huvudet fick vara brunt dagen till ära. Kändes lite elakt att ta slangen och spola även det. 

Och så handdukstorkning på det. 

Jag tog ett steg tillbaka och beskådade mitt verk. Eller egentligen var det ju Lusens verk. Han hade nu antagit en mer smutsgul, blöt färg med lite lerfält. Men vid det här laget var det  bara att sadla och gå in i ridhuset för att rida. 

Jag gjorde entre under en radda ursäktande fraser. 

Lusen han verkade inte bry sig ett dugg om ifall han var bländande vit eller inte. Han tyckte nog att det var klädsamt med en annan färg än sin vanliga och han gick riktigt fint under passet.

Dessutom var jag tvungen att titta rakt fram hela lektionen för att slippa se den där hemska, lerfärgade, blöta manen. Så något bra var det ju med det. Fast jag kunde bara inte låta bli att titta ner ibland och skämmas lite... 

Lusen torkade så sakteliga under timmens gång och när vi var färdiga så var han så gott som torr igen men fortfarande inte speciellt vit. Men jag vet nog hur vi ska gra för att återta hans vanliga färg igen...