Hej! För oss som jobbar på ridskola så är våra arbetskamrater inte bara tvåbenta. De fyrbenta är i lika hög grad våra jobbarkompisar. Vi träffar hästarna dagligen och vi lär känna dem utan och innan.Det är alltid lika fascinerande att se alla hästars olikheter och egenskaper. Varje häst är helt unik precis som varje människa är det. På grund av det så fungerar de också olika och ställer olika önskningar på de människor de möter. 

Genom åren har det passerat många hästar och visst minns man de flesta medan några som bara blinkat förbi har försvunnit ur minnet. Men ibland när vi sitter och pratar och någon av oss nämner en hästs namn så dyker bilden upp och vi andra nickar instämmande. Som den där valacken vi fick hem, en stor fin fux med vackert huvud. Som plötsligt lyfte på svansen när den kissade ute i hagen och vi upptäckte att det var ett sto... Eller lilla söta Drutten som fick fång innan vi ens hade kunnat börja jobba honom. Eller Calypso som visade sig vara klapphingst och som passade bättre i ett litet stall hos en dam där det inte fanns  så mycket som förvirrade det för honom. 

Men sen finns det ju alla dessa hästar som varit i åratal hos oss och som man bara vill ska finnas för alltid. Men det går ju inte. Och då och då blir vi varit tvungna att säga adjö till en arbetskamrat som vi jobbat med i kanske mer än femton år. Andra gånger kan det hända att vi pensionerar en häst då den talar om för oss att den har jobbat klart. 

En sådan häst som blev mätt på ridskolelivet var Tim. En liten skimmelfägad C-ponny som vi köpte 1992, för tjugo år sen med andra ord. Tim var en ponny som man aldrig glömmer för han hade så många egenheter för sig. Speciellt som unghäst. Han var fyra år när han kom och tills han fyllde fem så utbildades han för ridskolelivet. 

Inskolningen började i vanlig ordning med instruktörerna och de duktigaste eleverna i sadeln. Det var en spännande start för Tim var väldigt egensinnig och tyckte att han visste bäst och att en ridlektion helst behövde lite krydda för att vara värd jobbet. Han gillade att sätta guldkant på tillvaron genom att busa till det. Han var ju bara fem! Bland annat tyckte han att det var en ypperlig idé att ta fart och springa förbi polarna i full fart mellan övriga hästar och sargen. Så det var inte vem som helst som kunde rida på honom i början. 

Jag kommer också ihåg hans första dressyrtävling på bortaplan. Hur han travade runt på framridningen och ingav en bild av att det här fixar jag! Så sprang han in på medellinjen och ryttaren gjorde den första halten. Efter det rörde han sig inte ur fläcken. Ryttaren smackade, sparkade med sina ponnyben och grät. Minuterna segade sig fram. Till slut steg domaren ur sin domarkur och gick fram för att leda ponnyn av banan... och så var den tävlingen över. 

Men även en ung buse blir äldre och Tim blev en jättefin läromästare åt våra elever. Han vitnade med åren från mörkt grå till att bli nästan vit och vi behöll han karakteristiska stubbman eftersom den passade honom så bra. Tim blev ponnyn som alltid var med i lagtävlingar. Hos oss tävlade han upp till regional LA i både dressyr och hoppning. 

Hopplag 1998, Seger! Tim längst till höger med Ebba i sadeln. Bredvid honom Kasper och Astrid också ridskoleekipage. 

Dressyrlag Div I 2004, Seger! Tim tre från vänster med Linnea i sadeln. Tvåa från vänster Mitch och Lisa som också var ridskoleekipage. 

2005 talade Tim om att han var nöjd med ridskolelivet. Han var inte gammal då, fjorton år, men han behövde få göra något annat. Lyckligtvis hittade han ett jättefint nytt hem i Uppsalatrakten och han är fortfarande i den familjens ägo. Flickan växte ur honom till slut och man tänkte att nu blev det kanske till att gå och leva pensionärsliv. 

Hur roligt är det inte då att en dag få en bild på sin mail på Tim, numera med längre frisyr och med en ny liten ryttare som får ha honom till låns och som får möjlighet att ha sin alldeles egna ponny. Tim är snart tjugofem år och jag tror vi är många, många som minns ridskolehästen som alltid hade glimten i ögat.