Hej! I morse hade jag bestämt mig för att ta en ridtur ute i skogen. Men när jag vaknade så hade det regnat i massor och det var grått och mörkt. Såna dagar är det farligt att vara uppstallad på en anläggning för man kan liksom ändra sig och rida i ridhuset i stället. 

Jag hängde fram grejorna på boxen och började borsta Lusen som var ivrig att få hitta på något och samtidigt leta efter kvarglömda godisbitar i mina fickor. På boxfönstret rann vattendropparna i strilar som hela tiden fylldes på uppifrån. 

Jag sadlade och tränsade och så stod jag villrådig i dörren. Men så tog jag mig i kragen, drog upp dragkedjan i jackan och gick ut på stallplanen och satt upp i sadeln. 

Lusen spetsade öronen och traskade med snabba lusitanosteg mot ridvägarna. Han gillar verkligen att få komma ut och han gjorde mig på ett strålande humör i samma stund som han började skritta. I morse var vädret varmt för årstiden och regnet gjorde att ängarna låg täckta i tunn dimma. Det var alldeles tyst. Inte ens bruset från vägen hördes.  Det är just inga bilar ute på en tidig söndagsmorgon.

Den ridturen ångrar jag verkligen inte. Lika mycket som jag gillar att träffa människor, prata, hålla lektioner och vara mitt i smeten så gillar jag att vara mitt i tystnaden. 

Eftersom det var fars dag idag så hölls det farsdagsfika hos mina föräldrar på eftermiddagen och jag och mina syskon med familjer var där. Vår pappa har alltid ställt upp och varit en väldigt viktig del i teamet runt våra hästar (mamma också förstås, men idag är det trots allt fars dag) och han har i alla år följt med ut på tävlingsbanorna och stöttat och hjälpt. Han har idag ett fantastiskt öga för dressyr och kan i stort sett pricka poängen exakt på domarens efter ett ridet program. 65,7% kan han säga när man kommer ut och så stämmer det :) 

Min pappa har lärt oss många viktiga saker. Men en sak som han är speciellt bra på är att inte oroa sig i förväg och att lösa det som behöver lösas. Det är en lärdom som jag vill leva efter.

Vi satte oss ner och fikade hemma i huset där alla vi barn bodde som små och pratade och så plötsligt så gled vi in på ämnet "mina husdjur". Ja, mina alltså. Lite kaniner och katter och sånt som har varit med i familjen och  vandrat vidare. Det kanske är dags för dig att skaffa en minigris, sa nån. Ja, jag kände direkt att den idén föll mig i smaken. Grisar har jag alltid gillat!

En sån här till exempel skulle ju vara för söt. Fast min skulle få ha gröna stövlar för jag gillar grönt! En sån där liten gris kunde man ju ha rännandes runt fötterna i köket och släppa ut på gräsmattan då och då. Fast det gäller väl att köpa från en seriös uppfödare för jag minns ju hur tokigt det blev när familjen skulle köpa dvärgkanin...

Fast skulle det bli fel så kan jag kanske bygga ut vardagsrummet en bit på baksidan...