Hej! Ikväll fick det bli bad för två av familjens tre hästar. Så klart var fuxen ren men de båda skimmlarna hade kamouflerat sig. Skimmlar måste ha en kamoufleringsgen... 

Denna hösten finns det gott om material att täcka hårremmen med och mitt lager av billigt schampo har minskat avsevärt så det blir snart dags att besöka någon av våra billighetsvaruhus igen. Glansspray att reda ut svansarna med köper jag dessutom på dunk och inte flaska. 

Då taglet i svansarna närapå hade enats till en enda stor klump så blev det till att fylla några hinkar med ljummet vatten och lägga svansarna i blöt. Jag har upptäckt att det är det bästa sättet att lösa upp större mängder med lera. Om man tar slangen och sprutar på en "klumpsvans" så ändrar bara strålen riktning och slår tillbaka mot de som håller i slangens ände. Det vill säga mig! 

Efter en stund så stod ändå två fina skimmlar i sina boxar med nyflätade rena svansar. Den ena doftade något artificiellt äpple och den andra som en blomsteräng. Hoppas, hoppas nu att det torkar upp ute innan utsläpp i morgon.... eller så gör det inte det... 

Nåja, på nåt sätt är det rätt så mysigt att få pyssla även med skitiga hästar och man känner sig väldigt nöjd när man är färdig. Båda hästarna fick såklart lite godis för att de visat sån samarbetsvilja och fuxen fick lite godis han med för att han inte skitat ner sig.

Jag glömmer aldrig den gången Dutch hade lyckats kleta ihop sin rätt så tunna svans till en "klumpsvans". Det verkade inte bekymra honom så länge han stod i stallet. Men så på kvällen leddes han in för lektion och svansen var fortfarande inte utredd. Eleven satt upp och fixade sina stigläder och så skrittade alla ut på spåret i vänster varv som traditionen bjuder. För er som minns så var högt tempo inget som direkt ingick i Dutch repertoar utan han såg hellre att livet skulle levas från det lugna hållet. Så blev det inte den kvällen... När eleverna ombads komma fram i trav så var det en liten brun häst som ökade tempot för varje långsida- Dutch. Han blev nämligen anfallen bakifrån- av sin egen svans. För varje gång han tog ett travsteg så stötte han iväg klumpsvansen som strax därefter återkom och smällde till honom i baken och så började det om... Stackaren! Jag vet inte vad som var värst- att bli slagen av svansen eller att upptäcka att det gick att springa så fort? 

Vi fick göra iordning svansen så att den bara vispade mjukt mot benen så där som vanliga svansar gör och sedan sprang Dutch lika långsamt som han alltid gjort igen. 

Såna där "evighetsgrejor" har jag varit med om vid några fler tillfällen. En gång kom en liten flicka till uppropet med hundratals såna där små flätor som man kan få gjorda på utlandssemestern. Väldigt fina! Väldigt färgglada också eftersom det satt små glaspärlor trädda i ändarna på flätorna. Flickan tilldelades Dix och ledde in honom i ridhuset. Lektionen började och barnen gick ut på spåret och skrittade fram. Allt väl! Så blev det dags för trav och för er som minns så var inte heller Dix någon vän av höga farter. Han var ju ändå nära släkt med Dutch. Denna gången fick vi dock se att även denna lilla häst hade en del fart i benen för så fort barnen fått igång sina hästar i trav så började flätkonstruktionen med glaspärlorna att föra ett väldigt oväsen och ju räddare Dix blev desto med skrammlade det i huvudet på den stackars flickan... Nu slutade det hela väl men detta kan väl vara något att tänka på om ni åker på semester och sedan ska komma och rida! 

Ännu en sån där "evighetsgrej" som jag  var med om en gång varför säkert tjugo år sedan då en liten flicka skulle rida på en ponny vid namn Lotta. Gruppen hade inte ridit så länge och barnet på Lotta hade fått ett alldeles eget ridspö som hon hade med sig till lektionen. Alla skrittade (Ni vet ju att det är viktigt att skritta fram ordentligt!) Så när det blev dags för trav och den lilla flickan skulle rida lätt så blev det så att handerna följde med sitsen när hon reste sig och satte sig och varje gång hon satte sig så slog spöet till på bogen. Lotta som var en pigg dam svarade naturligtvis upp och ökade på farten. Ju mer Lotta travade desto fortare red flickan lätt och desto mer råkade hon släppa ner spöet på Lottas bog och Lotta sprang ännu fortare. Ja, ni förstår! Där i mitten stog jag och försökte få flickan att släppa sitt spö som hon höll krampaktigt i. Till slut så öppnade hon fingrarna och spöet föll till marken. Lotta stannade på fläcken. :)

Där kom vi visst ifrån ämnet lera. Men hur det än var så ställde jag tillbaka mina blomdoftande hästar i boxarna och  då jag själv nu var skitigare än någonsin så var det bara att gå raka vägen hem till badkaret. Med vetskapen om att den stora svarta spindeln förmodligen bor kvar där bakom...