Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under november 2013

Av Ulrika Pernler - 30 november 2013 21:04


                                 

 


Läs mer på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 29 november 2013 19:35

Hej! Idag var det Ridlärarnas och tränarnas VIP-dag på Stockholm International Horse Show på Globen. Det är ett återkommande evenemang varje år och såklart lite av en tradition för oss. Halvåtta samlades vi i stallet för att samåka och sedan bar det av mot huvudstaden. Resan gick smidigt trots att vägnätet i Stockholm alltid tycks vara under ombyggnad. Gabbi och jag åt frukost i bilden och Linnea sov hela vägen. Med på resan var även Therese, Lisa och Erica. 


Först var det samling och lite olika stationer som vi kunde gå runt och titta på. Bland annat presenterades det nya materialet för Grönt Kort vilket är upplagt på SvRF:s sajt. Det verkar riktigt bra och man får tillgång till detta i samband med att man går en Grönt Kort kurs. Vi kommer att hålla kurs den 3-5 januari hos oss så passa på att anmäla er alla som ska börja tävla under 2014. Läs mer på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se under julens kursutbud.


Vi fick också frukostmackor och fika på samlingen samt träffade en maassa trevligt folk. Therese klämde minst två koppar kaffe men ingen var förvånad. 


Därefter var det dags för nästa tradition, VIP- vandringen i kulisserna. Ett måste helt enkelt! För vem vill inte se världsstjärnornas uppehälle i Globens underjord? 

 

Vi besökte rummet där alla prisbrickor görs i ordning. De fina täckena, ett  i läder och ett i rosa. Dessa var gjorda som priser i Stjärnornas hopptävling. Hoppas verkligen att täckena inte är tänkta till någon speciell person som att rosa skulle vara till en prinsessa till exempel... för då blir det nog heta disskusioner på webben! Nä, jag tror att Richard Herrey får det rosa! Det blir nog lugnast så. 


 

 Vi brukar alltid få gå in på arenan och stå en stund i rampljuset. Men idag var det öppen träning precis då så vi trängdes lite precis utanför istället. Mysigt!

 

Sedan gick vi omkring lite nere i gångarna och förråden och kollade årets rekvisita. Det fanns två stora paket på varsin kärra som kommer att rullas ut under familjeföreställningen. Ska ni gå på den och inte vill veta vad det  var i paketen så får ni snabbt rulla nedåt på sidan. 


Vi fick nämligen berättat att paketen skulle fyllas med falabellaponnys som sedan ska ösas ur på arenan under pompa och ståt. Det blir något det. Falabellaregn! Jag tror faktiskt att det blir besvärligare att packetera ponnyerna än att få ut dem...


 


Vi hälsade på pukhästen Tor som stod i sin box och inte alls var intresserad av oss. Brände av en bild i alla fall som bevis men har under hela dagen vridit och vänt på den utan att kunna avgöra vad som är fram och bak på den hästen...

 


Ja, om andra kändisar har "röda mattan" så har hästarna "gröna mattan" Delkorerad och fin som det sig bör i hästvärlden. 


 

Nuförtiden har man inrett även Hovet till ridbana. Isen ligger precis under ridunderlaget med bara en gigantisk plastpåse mellan. Hoppas den håller tätt så inte nån hockeyspelare snubblar i fastfruset hästbajs... Då blir det väl rubriker.

 

vi promenerade runt lite innan vi tog våra platser på läktaren. Linnea blev väldigt sugen på att provköra städmaskinen. Men efter att ha låtsaskört en stund så följde hon snällt med till sin plats. 

 

Vi tittade på duktiga unga ryttare som under säsongen gjort fina resultat på tävlingsbanorna och därmed kvalat till en speciell ungdomsklass här på Globen. På bilden nedan ser ni Emma Michaelsson och Vincent af Sungård som kommer från Uppsala och Emma har faktiskt ridit hos oss på ridskolan som liten :) Vi fick också se en clinic med Lussan, Tinne och coachen Kjell Enhager som ställde oss frågan "Vad är det som gör att vissa människor når så mycket längre än andra? Vad är framgångsreceptet?"


 

Annexet och shoppingen hade till vår glädje flyttat tillbaka till sin vanliga plats. Så ingen utomhuspromenad behövdes. Skönt! Däremot var vi rätt så trögshoppade idag allihop. Men kul att gå runt och kika och trängas ändå. 


 

Andra delen av föreställningen var hoppning. Jag måste berömma banbyggaren som får in alla dessa hinder på en rätt så liten yta. Beröm till ryttarna också som lyckas ratta runt sina hästar så snyggt. Speciellt snyggt red Peder Fredricsson som också vann den sista klassen vi såg idag. Så snäva svängar i omhoppningen och ändå i så god balans. Värre var det för Emma Emanuelsson som kom fel på ett hinder och ramlade av och gjorde illa sin arm. 


 

Dags för prisutdelning. 

 

Vi fick stå upp och sjunga nationalhymnen. Jo men, vissa tar det mer allvarligt än andra. :)

 

Ärevarvet må se suddigt ut. Men det gjorde det i verkligheten också. Hu vilken fart...

 

Till sist var frågan om vi skulle åka direkt hemåt eller avvakta till de värsta köerna släppte. Förra året blev vi nämligen sittande i timmar i en stor bilpropp. tur att vi hade godis och Cola annars hade vi tynat bort. Vi tog ändå beslutet att åka direkt och den här gången var det inte en endaste bilkö så vi var hemma nästan innan Colan var urdrucken. 


Hoppas alla ni andra som besöker Globen under helgen kommer att få riktigt skoj. 


Själv ska jag i helgen döma dressyr och även åka på träning med min egen häst både lördag och söndag. 

 

Kolla förresten gärna in lite extra här på söndag. Då är det ett speciellt datum, den första december. Dags för årets hästiga julkalender!

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 26 november 2013 16:49

Hej! Det har kommit två nya hästar till oss på ridskolan vilket jag antydde redan förra veckan. Det är två stora hästar varav den ena 160 plus och den andra runt 155. Båda hästarna är födda 2008 och kommer från Irland. Här nedan har ni bilderna på dem än en gång. 


Fuxen heter Carnaree Blue Print och är en valack. Han är också den som är större av de två. 


 

Skimmeln heter Munsboro Prince John och har nog en del connemara i sig om man ser på typen.

 

Båda hästarna står i vårt isoleringsstall en tid framöver. Personalen rider dem varje dag för att checka av vad de kan och hur de är till tempramentet. Resten av tiden går de ute i en egen hage bakom dressyrbanorna. Ridningen har gått bra så här långt. De Irländska hästarna är oftast ridna en hel d el när vi får dem. Deet som är nytt kan vara att komma in i ridhus eller på bana då de oftast mest blivit ridna i terrängen. 



Just nu är det många ryttare som berättar för mig att deras hästar är lite extra pigga och glada. Därför är jar än en gång inne på ämnet "att ramla av hästen". Kallare väder och knöligt underlag ute kan göra att hästarna har extra energi när de kommer in i ett ridhus och känner att de kan röra sig obehindrat. 


Jag satt tidigare och kollade några klipp på youtube och tänkte att när vi ryttare ojar oss över att vi drattade på ändan för att hästen snubblade, hoppade åt sidan vid ett hinder eller gjorde ett lite glädjebus så borde vi istället skänka en tanke till de kamikazepiloter som rider in hästar på heltid och glädja oss åt att vi själva har ett helt annat jobb till vardags ;) 


På ”tuben” finns en drös klipp på en kille vid namn Gert (och lite till) som tydligen åker runt som nån slags ”horsebreaker”.  Han sitter upp på hästar som av en eller annan anledning gärna avstår från att ha ryttare på ryggen. 


Han gör det dessutom till nån slags show eftersom läktarna är fulla av publik som han roar under oavbrutet pratande på hästryggen medan han far runt högt och lågt. Publiken skrattar glatt. (Förmodligen för att de är glada att de sitter säkert bakom barriärerna.) Just den biten gillar jag inte eller faktum är att jag tycker det är riktigt dumt. För Gert tar stora risker och den dagen han tappar taget kommer han att slå sig ordentligt inför en fullsatt arena. 


Det finns en hel del ”Gertar” därute i verkligheten. Unghästberidare och andra duktiga ryttare och de behövs så vi som har kommit över kamikazestadiet kan få inridna hästar att sitta på. 


Så summan är att Gert gärna får ha det jobbet för sig själv. Vi är glada att någon annan har det. Fast vi behöver nog ändå jämföra vårt lilla skutt eller sidohopp med hans ridturer, sätta det i rätt perspektiv  och känna att vi nog sitter ganska säkert ändå. 

 



 

Av Ulrika Pernler - 22 november 2013 14:08

Häromdagen hade en av mina ponnyelever glömt sina shortchaps när hon skulle träna dressyr för mig. -Men det går ju bra ändå, sa jag. Du har ju ridhjälm, skor, träns, sadel och framförallt ponnyn med dig. Och visst gick det bra även om hon tyckte det kändes lite svajigt utan stövelskaften. 


Går jag till mig själv är jag nästan överdrivet noga med att få med mig allt jag behöver när jag ska åka någonstans. Vare sig det är hästrelaterat eller en vanligt resa så packar jag bortom allt sunt förnuft och jag erkänner det. Det och alla de där pennorna som jag släpar med mig när jag ska på kurser eller döma. 


Egentligen vet jag ju att glömmer jag tandkrämen så får jag väl köpa en tub på plats och finns det inte får jag lägga mig med smutsiga tänder för en gång skull. Jag tycker att jag är en person som anser att problem är till för att lösas och att jag försöker att inte oroa mig i förväg. Och ändå… 


Det är tur att jag inte har så stor häst för min packning går som tur är in på platsen bredvid hästen i transporten samt att jag fyller skuffen på bilen och så lite i baksätet. Jag har alltid med mig två par stövlar, två träns, två grimmor, två par ridbyxor, två skjortor, extra knappar till kavajen, syset, allsköns borstar, svampar, hovkratsar, sprayer, gummisnoddar, (och gärna båda föräldrarna) minst två av allt. Jag har bara en sadel med mig men en extra sadelgjord. För tänk om…!


Jag har varit med om att nosgrimman gått sönder, att dragkedja på stöveln pajat och att tyglar gått av vid urlastningen. Det har understrukit att det är bäst att  vara förberedd! Jag har lånat ut stövlar, synål, tråd, nummerlappar och annat. Jag tror kanske att folk känner till att jag alltid är redo och jag tror att de kanske, kanske fnissar lite bakom ryggen på mig. Men det är okej. Alltid redo är mitt andra namn!


Hur kan detta ha börjat tänker jag? Tja det är väl någon slags släng av kontrollbehov. Kan det ha varit det där traumatiska med att Gabbi och jag var tvungna att dela ridkavaj som barn?  Ja, kanske. Jag har faktiskt två kavajer och en frack i packningen så nuförtiden är det jag som kan låna ut till den stackare som måste dela med syrran. Må era föräldrar få en uppenbarelse och ge er en egen i julklapp. 


Annars tycker jag nog inte att jag lidit några stora kval förutom kanske den gången nosgrimman sprack precis när jag skulle in på prisutdelning .Det fick bli eltejp och ett leende så gick den saken också i hamn. Eller så var det den gången jag skulle lasta ur och hästen slängde sig bakåt och tygeln gick av. Förresten gick två av mina fingrar av också men som tur var så hade jag åtta till. Så ett tips; alla fingrarna måste med på tävlingen. Tyglarna bytte jag ut med de extra som var med och fingrarna tejpade jag med en av de två rullar tejp som låg i packningen. Se där hade jag nytta av tejpen igen. Skäll av doktorn fick jag också, men först på måndagen när jag gick dit. Pyttsan! Han visste inte hur hårda vi ridtjejer är! 


Jag tror nog att den här dubbelpackninggrejen är ok så länge jag inte får för mig att packa två hästar ifall att. Av mig själv finns det bara en även om jag vet att ni är många som önskar att det fanns två. … ;) Om jag packar in två hästar eller uppträder som två personer… är det eventuellt dags att söka hjälp. Säg gärna till då!

 

 

Av Ulrika Pernler - 21 november 2013 13:16

Hej! Alla som har en häst vet ju hur mycket det är att hålla ordning på runtomkring hästen. Det är skötsel, träningar, hovslagare, veterinär och så vidare. Då vi har dryga femtio platser på anläggningen krävs det god ordning och framförallt bra kontakter och långvarigt samarbete för att få dessa bitar att fungera. Veterinärer, hovslagare och andra viktiga personer runt hästarna träffar våra ridskoleelever sällan på då dessa oftast besöker oss på dagtid. Så jag tänkte berätta lite kort om vilka som besökt oss de senaste veckorna. 


Vi har haft samma veterinär till våra hästar i runt tjugo år. Det känns väldigt tryggt då han känner alla hästarna väl och oss också så vi har alltid en bra dialog. För ett par veckor sedan var det dags för hästarnas vaccination för Hästinfluensa.  Att vaccinera en häst är ingen match, men att göra över fyrtio stycken på en rad det kräver mer logistik.Som tur är så är alla våra hästar väldigt bra vänner med veterinären så själva sticket oroar dem inte speciellt.

 

Vi brukar alltid förbereda oss genom att göra en lista över hästarna och vilka vaccinationer som ska ges just den dagen. Ibland behöver man tex fylla på med stelkrampsvaccin samtidigt. Vi försöker också se till att alla våra hästar ligger i fas och ska vaccineras samtidigt. Det är bara när det kommer nya hästar som det tar ett tag att få in dem i ordningen. 

Sedan är vi et gäng som går som en enhet genom stallgången. En som kopplar grimskaftet, en som räcker fram vaccinet och bär lådorna (går åt litegrand) och så veterinären som sticker. Efteråt ska alla vaccinationsintyg fyllas i och stämplas. 


Den här gången hade jag min dagdressyrgrupp när veterinären kom så några av eleverna var på plats och fick se vaccinet ges. 


 

Några dagar senare så kom sadeldoktorn på besök. Vi är ju väldigt noga med att alla sadlar ska ligga bra på hästarna och besöks av sadeldoktorn ett par gånger om året. Det är ett måste för med en dåligt liggande sadel kan hästen bli lidande på många sätt. Skavsår, hältor och inte minst ovilja att abeta. Samarbetet med sadeldoktorn har också pågått i över tjugo år och jag säger som ovan att allt går väldigt smidigt då han känner oss och hästarna. 


Däremot tar det en stund att hänga fram och "klä av" över fyrtio sadlar. Sedan ska de provas var och en på hästarna. Ibland stoppar sadeldoktorn om sadeln på plats. Mer stoppning ska i eller så behöver den flyttas om för att sadeln ska ligga bättre om hästen har gått upp eller ner i vikt eller musklat om sig. 

Vissa gånger så byter vi helt plats på sadlar mellan två hästar och andra gånger så får vi helt byta ut en sadel och köpa en ny. Unghästar tillexempel ändrar sig en del i ryggen. En äldre häst gör det också då muskulaturen förändras med stigande ålder.  


Det är väl värt att lägga ordentligt med pengar på en bra sadel istället för att köpa en som inte går att ändra på. Hästarnas välmående är grunden till att de ska fungera på ridskolan. 


 

Varje tisdag kommer hovslagaren. Vi har haft samma hovslagare i drygt tio år och den vi hade innan dess lika länge. Om jag nyss sa att sadeln är viktig så vill jag påstå att hovarna är minst lika viktiga. På tisdagarna är hovslagaren hos oss nästan hela dagen. Hästarna ska skos ungefär var sjätte till åttonde vecka. Dessutom kan det tillkomma någon tappsko för hovslagaren att slå på. 


En duktig hovlsagare ser på hovarna om hästen mår bra . Hur den rör sig och om den belastar hovarna jämnt och om något är på väg att förändras. Utbildade hovslagare kan dessutom hjälpa till om hästen får en hovböld (inflammation) i hoven, hovsprickor eller annat. 


De flesta hästarna tycker det är mysigt satt stå i hovslagarspiltan och mumsa hö. Men det finns ett par stycken som tycker det är besvärligt. Då brukar vi vara med och hålla i och underhålla hästen medan den blir skodd. 


 

Igår hade vi beök av vår hästhandlare från Irland. Han säljer många främst tävlingshästar till Sverige och är här rätt så ofta. Då och då ringer han och har en häst som passar hos oss eftersom han vet exakt vad vi är ute efter. Varje ridskola har sin egen inriktning och att man har hästar som passar för ändamålert är viktigt. 


Han hade sin beridare med sig igår och vi fick se hästarna ridna i ridhuset. Vi hade dessutom sett dem på videofilm innan. Men det är alltid annat att se dem på riktigt. En D-ponny skimmel och en fullstor Fux vilka nu står på isolering och sedan ska skolas in på ridskolan. Jag ska berätta mer om dem senare. 


   

Att ha hästar på isoleringen innebär merjobb för oss som jobbar istallet. Dels ligger stallet avskiljt så vi måste först göra klart det ordinarie stallet. Sedan är det ombyten och descifinsering som tillkommer så man inte tar med sig några basilusker till våra andra hästar. 


Men det är det väl värt eftersom man inte riskerar att få in några ovälkomna förkylningar i stallarna. 


Tja, förutom dessa extrabesök så fodrar vi ut ungefär fyrahundra kilo hö om dagen, sätter på femtio täcken och tar  av lika många, gör rent alla boxar, ströar, krattar, sopar, städar läktare, korridorer och toaletter. Rider till hästar, lagar stängsel och kör halmbalar. Men i övrigt så latar vi oss mest :) 


Av Ulrika Pernler - 17 november 2013 19:00

Hej! får jag presentera våra nya klubbmästare i Working Equitation, Guldmedaljör för Juniorer- Sofie Hedström på Munsboro JoeJoe, Guld för seniorer- Mita elebjörk och Lemans E och Silver för seniorer- Marie Pettersson och Stocksjö Piraten. Ni ser dem i tur och ordning på bilden nedan och en och en på bilderna under. Det är Lotta F som varit fotograf.

         

Jag var på plats i stallet strax efter sju i morse för att skriva iordning protokollen inför dagens kombinerade Klubbtävling/ Klubbmästerskap och Pay and Ride i Working Equitation. En liten stund senare kom "hemmaekipagen" för att hjälpa mig att  bygga fram. Det märks att vi haft ett antal WE tävlingar nu för det gick oerhört smidigt att bygga banan och alla vet hur hindren ska se ut och hur det ska markeras med siffror och koner. Allt var färdigbyggt nästan tjugo minuter innan bangången började och det var skönt för då han jag fixa de sista detaljerna i lugn och ro. Ni ve;t lite tidtagarur, miniräknare, underlägg, prisbricka och sånt där småplock.


Första klassen var en LC Teknikbana. Jag får gratulera Ann Charlotte som vann den klassen på ridskolehästen Wilson BoGiBo. Ann Charlotte hade med sig en hel lista med viktiga frågor när jag träffade henne i fredags och tydligen hjälpte det då hon kom ihåg precis allt  som hon skulle på banan. Att vara väl förberedd lönar sig. Dessutom hoppas jag att Ann Charlotte banar väg för fler ridskoleelever att våga delta på WE-tävling! 


Nästa klass var LB som var en av KM klasserna. KM deltagarna red sin dressyrdel för ett par veckor sedan och idag red de Teknikbanan och sedan Speedbanan. Vi delade in KM i en Juniorklass och en Seniorklass. Det var spännande i Juniorklassen och de tävlande låg tätt efter varandra. Sofie Hedström och JoeJoe vann två grensegrar och tog därmed Guld. Julia Törnros och Pearle som har tävlat en del var dock snabbaste ekipage i speeden.


Seniorerna fick välja att rida LB eller LA och så avgjorde vi på procentsatsen. Mita Elebjörk och Lemans E red LA och vann guldet för seniorer. Marie Pettersson och Stocksjö Piraten red också LA och tog Silvret. Det var tajt mellan Marie och Mita då Mita och Lemans tog delsegern i Tekniken och Marie och Piraten vann Speeden. Så det blev poängen från dressyren som avgjorde.


Det kom också ryttare långtifrån och nära för att rida Pay and ride så vi fick ihop ett ordentligt startfält och vi fick dessutom se många fina ritter. Framåt dagen blev det rätt så bra med folk på läktaren också. Dagen avslutades med en Medelsvår klass. Riktigt rolig dag och jag hoppas vi kan skaka fram ett nytt datum snart igen och att ännu fler vågar testa WE.


Banan fick stå kvar och jag sprang ut i fikarummet och köpte lite dricka och en chokladbit. Lunch när den är som bäst!... För direkt efter tävlingen så höll jag WE- träning för några av våra instruktörer. Fem stycken till häst och någon till fots. Vi övade runt en och en halv timme på de olika hindren. Dels för att vänja ett par av våra yngre hästar men mest för att det är så viktigt att vi ridlärare själva provar på de övningar som vi lär ut till våra elever. Uppe på hästryggen känner man som bäst vad som fungerar och vad som är svårt.


Efter detta så klämde jag den andra delen av min chokladkaka (middagsdelen...) och sedan åkte jag vidare till en anläggning i närheten och höll WE träningar för tio ekipage till. Packade in de sista hinderdelarna i min bil tjugo över sex och rullade hemåt mot en väldigt mjuk och skön soffa. Där sitter jag än och det är väldigt bekvämt! Jag tycker nog att jag är värd att sitta här en lång stund efter idag. Just nu är jag faktiskt tveksam till om jag någonsin tar mig härifrån...  ;) Kan dessutom meddela att jag har ätit en riktig middag bestående av nyttig och äkta mat till skillnad från var jag åt till lunch och mellanmål.

 

I morgon är det måndag och ny vecka. Tyvärr kommer veckan börja lite tråkigt på ridskolan. Vår fina och omtyckta ridskolehäst Uniek lämnar oss på förmiddagen. Vi har lagt stora resurser under en lång tid på att rehabilitera och få honom frisk. Men nu finns det tyvärr inget mer vi kan göra. Jag vet att ni är många som kommer att sakna honom och det gör förstås vi ridlärare också.

 


Av Ulrika Pernler - 15 november 2013 15:04

Hej! Att tävla i lag är roliga grejor. Trots långa tävlingsdagar, orkaner, snö i april och översvämning i augusti så är det en speciell känsla att åka ut tillsammans från en klubb och tävla som ett lag. Överhuvudtaget tycker jag att det ska vara kul att tävla annars skulle jag aldrig ge mig iväg. Är man flera så blir det skojigare, man kan prata, man kan hjälpas åt och man kan ge varann en hygglig klapp i ryggen när det behövs. 


   


Att man dessutom ibland får chansen att köra lite traktor är ju inte heller helt fel. Ja den där röda traktorn passade dig som handsken Emilie! Synd bara att kameran krånglade när bonden kom och jagade dig över åkern...


   


I vår hoppas vi i tantgänget på att åka ut som lag i division II igen. Men innan dess ska vi lära Gabbi att hoppa istället för att stå där och vinka som drottningen själv. Att synden straffar sig vet vi alla då det hände sig att hon fick fyra röda ryggsäckar i skallen sekunden efter kameran klickade. 


 



Nu är det dags för våra medlemmar att anmäla sitt intresse för att rida lag så det är bara att höra av sig till kontoret. Kom ihåg att alla kan vara med. Vi har ju många ekipage som är ute och tävlar runt i distriktet. Ta tillfället i akt att bli lite tajtare med era klubbkompisar.

I vår har vi anmält följande lag:

Div 3 ponny dressyr                 2 lag                    Lagklass: LB:1

Div 3 ponny hoppning              1 lag                    Lagklass: LC A:1a

Div 2 häst dressyr                    1 lag                    Lagklass: LA

Div 3 hoppning häst                 1 lag                    Lagklass: 1 m, YR 0,95 m


Tycker kanske också att det är dags att lägga upp lite bilder från teamTANT igen. Nu är det nedräkning mot säsongen 2014! (OBS! Tant är ingen ålder utan en gåva!)


                   

               

     


GÖR MIN DAG- RID I LAG

upk@telia.com 



Av Ulrika Pernler - 12 november 2013 16:14

 


Ovanstående citat hittade jag ovanför en av stalldörrarna på Ridskolan Strömsholm där vi gjorde ett studiebesök i helgen. Detta var det sista av många besök som gjordes på den tre dagar långa studieresan med ungdomsprojektet teamSTIL.  Sammanfattningsvis kan jag säga att vi hade jättekul och att alla som var med verkar ha fått ut en hel del av resan. Mer om hela projektet kan man läsa på teamSTIL:s hemsida. 


Den tredje och sista dagen på resan så besökte vi som sagt Strömsholms Ridskola. Denna gången blev vi mottagna av fyra stycken tredjeårselever från Hippologutbildningen. De fick visa oss runt och berätta om utbildningen. Som avslutning så red två av dem i ridhuset vid Kungs och alla trettiotre som var med på resan satt på läktaren och fick en miniclinic. Ett av kraven för att få vara med i teamSTIL är att man är hästintresserad, engagerad i verksamheten på ridskolan men inte har någon egen häst. En av tankarna med det här besöket var att deltagarna skulle få se att det är möjligt att gå utbildningarna på Strömsholm även om man kommer direkt från ridskolan. 


Nu var det egentligen inte själva resan jag ville gå in på utan några av sakerna som Hippologerna sade och som jag hoppas ungdomarna tog med sig hem och kommer ihåg. Dels förklarade de hur viktigt det är med grunderna i ridning och att inte hasta fram. På Strömsholm lägger man oerhört mycket tid på sitsen och grundridning. Och visst är det så att om grundridningen brister så lyser det igenom i allt man gör. 


Så här sa Susanna som förevisade oss dressyr där vi satt på läktaren: Hästarna är våra lärare och dom kan. Det är bara vi själva som måste öva tills vi vet hur vi ska göra. Jag måste vara ödmjuk inför hästen och alltid komma ihåg att tacka den för vad den lärt mig. 

Hon sa också en annan viktig sak: Man får aldrig, aldrig prata illa om hästen. 

Att inte skylla sina egna brister på hästen är något jag fått inpräntat under alla år jag har hållit på med ridning och hästar. Ju mer man lär sig  desto mer förstår man hur lite man kan, är ett annat ”ordspråk” som jag gärna använder mig av. I vissa fall när en ryttare skyller på sin häst så beror det på att man är tidigt i sin utbildning och inte förstår bättre. Och för mig som jobbat på ridskola i mer än tjugosju år så finns det en tydlig gräns mellan vad jag kallar nybörjare och en ryttare som börjar ta på sig ansvaret för sin ridning och resultatet. 

Jag hoppas projektungdomarna snappade upp några klokheter och att de tar med sig dem genom hästlivet. Mitt mål är förstås också att ge eleverna på ridskolan dessa kunskaper.


Ni som känner mig vet att jag har ett nästintill oändligt tålamod. Är det någon av mina styrkor som jag är extra stolt över så är det tålamodet. Det och att läsa kartor… (det sistnämnda var ett skämt) 


Är det något som får mig att koka över trots allt så är det om någon säger något oförtjänt om någon av hästarna. Jag är oerhört mån om mina elever men hästarna ligger mig allra närmast hjärtat för de är mina arbetskamrater och det viktigaste på hela ridskolan. En stor del av mitt ansvar som ridlärare är att se till att hästarna mår bra, blir fint ridna och alltid rättvist behandlade. 


Igår kom jag för en stund upp till kokpunkten, bara litegrand men ändå, i frågan om det är hästens fel att någon ramlat av. 


På ridskolan så för vi noggrant statistik över varenda markkänning som görs, stor eller liten. Vi antecknar på vilken lektion det hände, om man hoppade eller red dressyr, vilken häst, i vilken situation, varför och hur det gått. Detta gör också att vi kan föra statistik som är väl överensstämmande  med verkligheten för hur vanligt det är att ramla av hos oss och i vilka situationer det händer. Jag tror ni har läst siffrorna förr men en elev som rider en gång i veckan hos oss rider ungefär fyrtio lektioner på ett år och statistiskt sett så ramlar man av mindre än en gång på 350 ridtimmar. Det betyder att ”en gång i veckan eleven” kan rida ungefär åtta och ett halvt år innan den får markkänning. 


Igår när jag frågade min dressyrgrupp hur många av dem som ramlat av på måndagar 18.30 så var det ingen av dem som gjort det någonsin och då har flera av dem ridit på gruppen sedan tidigt nittiotal. 


Detta betyder på ett sätt att vi lyckats väldigt bra med hur vi lägger upp vår undervisning och att vi har rätt  hästar för verksamheten. Men på ett annat sätt kan jag känna att det ibland ligger oss i fatet för när någon till sist faller av så blir det något ovanligt, skrämmande och konstig att man överhuvudtaget kan ramla av en häst och det blir ibland också negativa känslor kring just den hästen. 


Ett lågt snitt är att varje lektionshäst hos oss arbetar sammanlagt 600 lektioner under höst- och vårterminen (kurser på loven är inte inräknade). De få avfallningar som sker är jämnt fördelade över de drygt fyrtio hästar  som vi har eftersom fall från hästen nästan alltid beror på att ryttaren tappat balansen tex vid ett språng över hinder. Tappa balansen kan man göra på vilken häst som helst. 


En sak vi ryttare måste komma ihåg är att hästen är ett levande djur. Det är väl därför vi rider, för att få ha den ovärderliga kontakten med ett så fantastiskt djur som hästen? Så är det åtminstone för mig. Jag sitter inte upp för att få göra en skänkelvikning eller fatta galopp utan för att leta efter den glädje och det samspel man kan få uppleva vid ett riktigt bra ridpass. Samtidigt har jag vetskapen om att hästen alltid kommer att kunna bli rädd eller överraskad av ett ljud eller att någon dyker upp bakom ett hörn eller till och med att en ryttare överraskar den med en alltför kraftig hjälp när den gick och sov. Den kommer kunna snubbla på en bom, en trädrot eller en grop. Den kanske tappar balansen av en ryttare som kommer efter i språnget. 


Så förbered er på att ni någon gång kan komma att trilla av en häst. Det är mycket sällan ”hästens fel” och det  ingår i ridsporten även om det är mycket ovanligt på ridskolan. 


Kom ihåg Hippologen Susannas kloka ord; Hästarna är våra lärare och dom kan. Det är bara vi själva som måste öva tills vi vet hur vi ska göra. Jag måste vara ödmjuk inför hästen och alltid komma ihåg att tacka den för vad den lärt mig. Man får aldrig, aldrig prata illa om hästen.


Var ödmjuk inför att lära dig det hästarna kan lära ut

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< November 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se