Häromdagen hade en av mina ponnyelever glömt sina shortchaps när hon skulle träna dressyr för mig. -Men det går ju bra ändå, sa jag. Du har ju ridhjälm, skor, träns, sadel och framförallt ponnyn med dig. Och visst gick det bra även om hon tyckte det kändes lite svajigt utan stövelskaften. 

Går jag till mig själv är jag nästan överdrivet noga med att få med mig allt jag behöver när jag ska åka någonstans. Vare sig det är hästrelaterat eller en vanligt resa så packar jag bortom allt sunt förnuft och jag erkänner det. Det och alla de där pennorna som jag släpar med mig när jag ska på kurser eller döma. 

Egentligen vet jag ju att glömmer jag tandkrämen så får jag väl köpa en tub på plats och finns det inte får jag lägga mig med smutsiga tänder för en gång skull. Jag tycker att jag är en person som anser att problem är till för att lösas och att jag försöker att inte oroa mig i förväg. Och ändå… 

Det är tur att jag inte har så stor häst för min packning går som tur är in på platsen bredvid hästen i transporten samt att jag fyller skuffen på bilen och så lite i baksätet. Jag har alltid med mig två par stövlar, två träns, två grimmor, två par ridbyxor, två skjortor, extra knappar till kavajen, syset, allsköns borstar, svampar, hovkratsar, sprayer, gummisnoddar, (och gärna båda föräldrarna) minst två av allt. Jag har bara en sadel med mig men en extra sadelgjord. För tänk om…!

Jag har varit med om att nosgrimman gått sönder, att dragkedja på stöveln pajat och att tyglar gått av vid urlastningen. Det har understrukit att det är bäst att  vara förberedd! Jag har lånat ut stövlar, synål, tråd, nummerlappar och annat. Jag tror kanske att folk känner till att jag alltid är redo och jag tror att de kanske, kanske fnissar lite bakom ryggen på mig. Men det är okej. Alltid redo är mitt andra namn!

Hur kan detta ha börjat tänker jag? Tja det är väl någon slags släng av kontrollbehov. Kan det ha varit det där traumatiska med att Gabbi och jag var tvungna att dela ridkavaj som barn?  Ja, kanske. Jag har faktiskt två kavajer och en frack i packningen så nuförtiden är det jag som kan låna ut till den stackare som måste dela med syrran. Må era föräldrar få en uppenbarelse och ge er en egen i julklapp. 

Annars tycker jag nog inte att jag lidit några stora kval förutom kanske den gången nosgrimman sprack precis när jag skulle in på prisutdelning .Det fick bli eltejp och ett leende så gick den saken också i hamn. Eller så var det den gången jag skulle lasta ur och hästen slängde sig bakåt och tygeln gick av. Förresten gick två av mina fingrar av också men som tur var så hade jag åtta till. Så ett tips; alla fingrarna måste med på tävlingen. Tyglarna bytte jag ut med de extra som var med och fingrarna tejpade jag med en av de två rullar tejp som låg i packningen. Se där hade jag nytta av tejpen igen. Skäll av doktorn fick jag också, men först på måndagen när jag gick dit. Pyttsan! Han visste inte hur hårda vi ridtjejer är! 

Jag tror nog att den här dubbelpackninggrejen är ok så länge jag inte får för mig att packa två hästar ifall att. Av mig själv finns det bara en även om jag vet att ni är många som önskar att det fanns två. … ;) Om jag packar in två hästar eller uppträder som två personer… är det eventuellt dags att söka hjälp. Säg gärna till då!