Hej! Ibland får jag frågan om hur många hästar jag har. Så för att klargöra detta så har jag BARA EN. Men då jag jobbar i ett stall med drygt femtio hästar så är det mer än lagom med endast en egen. 

En häst är mycket jobb, det vet alla som har en. Två hästar är alltid mer än dubbelt så mycket jobb.  Jag har testat i omgångar. Speciellt på den tiden jag trodde att jag var släkt med stålmannen. 

En period när jag fortfarande trodde att jag skulle bli världsmästare i ridkonst så hade jag två hästar. Picador som var en ”tornado” och Tornado som oftast inte var en ”tornado” men däremot kunde gå från lätt bris till orkan på en sekund. 

Vi brukade rida för Anne Behrenfors, en dressyrryttare med OS meriter. När hon kom skulle man vara snygg och proper. Hästarna var lindade med vita lindor och vita schabrak under sadeln. Nyputsat och välkammat. Själv hade jag alltid smalrandig skjorta och blanka ridstövlar. Om jag ska vara ärlig så var det många år sedan jag kom över det där med att linda hästben inför träningarna. Det finns så bra damasker med kardborreband så jag äger knappt några lindor längre. Det finns dessutom snabbputs till stövlarna och väldigt bekväma tröjor som man inte fryser i. 

I vilket fall, hade jag bara ägt en häst hade jag kunnat putsa och feja hela morgonen när Ann skulle komma. Jag hade kunnat sitta ner en stund och ta frukost och ladda för att rida fint. Men med två hästar så fanns inte den möjligheten. Båda hästarna skulle gå med på träningen och det var knappt med tid emellan. 

Jag hade ridit Tornado först, skrittat av, sadlat av och borstat och hade väl nån kvart på mig att släppa ut honom i hagen innan nästa häst skulle vara startklar. 

Tänk er dessutom blöt höst. 

Grimma på och lite stressad gick vi ut genom stalldörren. Jag på tå i nyputsade stövlar och smalrandig skjorta, håret i hårnät, mellan vattenpölarna och Tore efter i Torefart (läs snigel). 

Halvvägs upp mellan hagarna blåste plötsligt den ”lätta brisen” upp till ”orkan”. Traktor, rådjur eller bara hjärnsläpp. Inte vet jag men i samma sekund så blev jag omkullsprungen i leran och dök med ansiktet först och armarna rakt efter sidorna. Plattfall i bästa stil. Tore dundrade vidare längs gången och stannade vid sin grind. 

Om ni har fastnat med ett par stövlar i djup lera så vet ni hur det där suget känns när man ska loss och sedan ploppet när man lossnar. Jag fick känna på en helkroppsvariant av ovanstående. 

Face down! Inte en rand var synlig på skjortans framsida, Ansiktet var heltäckt av lera, säkert bra för hyn, men inte just då. Stövlarna, Königs stenhårda läderstövlar anno 1996 blev sig aldrig lika mer. 

Alltså hade jag bara haft en enda häst hade jag suttit i köket med en Cola och eftersvettats efter den första och enda lektionen den  dagen. Men där stod jag istället som ett lermonster med bara sju minuter kvar till lektion. Jag sålde Tore den sommaren och efter det har jag bara ägt en häst i taget. 

I stort sett… Eller om jag ska vara ärlig så har jag då och då råkat ha två hästar men bara väldigt korta perioder. 

Fast jag har ju också icke självvalt haft två hästar att sköta om och rida i vissa perioder. Till exempel när min syster fick för sig att skärmflygning på semestern var en lämplig aktivitet. Efter ett halvårs konvalescens, operationer och läkning så lovade hon att INTE utmana ödet på semestrar framöver. Trots det så pratar hon om ballongflygning, fallskärm och bungyjump. Men det kan hon glömma. Hon får hädanefter nöja sig med att åka Insane och slänggunga på Gröna Lund. 

Vad jag ville summera inlägget med var i alla fall att EN ENDA häst är alldeles lagom om du vill hinna sitta en stund och dricka Cola!