Att sitta till häst kan på grund av yttre eller inre omständigheter kännas som att man sitter på en bomb som är sekunder från att brisera. Jag tror många känner igen känslan. Ibland briserar bomben och det är om det handlar dagens funderingar eller ska man kanske säga att det är påståenden.

 

Fakta är att hästar är flyktdjur och skapta för att vara uppmärksamma på sin omgivning. Det är helt enkelt deras strategi för att överleva. Om hästen aldrig någonsin reagerar så bör man nog ta pulsen på den och se efter så att man inte har fått ett exemplar med hjul eller medar  istället för hovar eller en sån där hålighet på manken som man stoppar en femkrona i och som man får en två minuters stillsam åktur för. Saknar hästen allt av ovanstående så är det förmodligen en riktig häst och att hästar reagerar är naturligt.

Den större frågan är HUR de reagerar. Om det pratade jag och Gabbi en morgon när vi red och våra hästar varit lite extra reaktiva.

Hästar kommer i ”paket”. Det kan vara lite som att köpa en sån där färdigblandad godispåse. Det finns säkert en massa godisar där i som man gillar. Men det finns alltid några riktigt äckliga också. Om det är en godispåse vi pratar om kan man alltid ge de äckliga godisarna till brorsan. Men så funkar det ju inte med en häst.
Det där kanske  var en dålig liknelse…? Fattar inte varför jag drog in brorsan, han rider ju inte ens och hästar är ju inte äckliga som en äcklig godis. Vad jag menar är att om man gillar pigga, vakna hästar som reagerar kvickt på hjälperna så får man oftast lite andra reaktioner på köpet.

Efter ponnytiden gick både Gabbi och jag vidare upp på stor häst. De flesta hästar vi haft har varit Svenska Halvblod men sedan några år tillbaka svängde jag om och köpte en Lusitano som är en hästras härstammande från från Portugal. I februari fick jag hem min andra Lusitano i raden och Gabbi köpte sin första i december förra året. Förutom de karakteristiska långa manarna så är dessa hästar också annorlunda i sitt temperament och alltihop har varit en ny, rolig och annorlunda resa. Med ett larvigt leende så säger jag numera som de flesta andra Lusitanoägare att jag aldrig mer byter hästras igen.

Okej, tillbaka till ämnet. Med Gabbis medhåll vill jag hävda att Halvblodshästar och Lusitanohästar briserar på olika sätt. Idag drar jag alla över en kam trots att det säkert retar upp någon. Det kan vara bra att få ut sin ilska då och då så varsågod!

Hur en Halvblodsbomb briserar kan enligt min erfarenhet vara som den gången Ronaldhino och jag var på tävling och den stackars funktionären som skulle bära upp ett flak med läskburkar till cafeterian råkade tappa hela flaket på översta läktarsteget. Burkarna rullade och flög nerför hela läktaren med en inledande stor plåtskräll i fallet, pysljud när burkarna sprängdes av kolsyreövertryck och skrammel och mer pys varje gång de landade på nästa läktarsteg. Många läktarsteg var det på den läktaren och ännu fler steg  eller snarare okontrollerade galoppsprång blev det för mig i ridhuset.

Det är konstigt när man far runt däruppe på hästryggen så mycket man hinner uppfatta. En lite surrealistisk känsla var det iallafall att iaktta publiken mellan vändorna fram och tillbaka genom ridhuset. De tittade ömsom åt höger och ömsom åt vänster och deras huvuden vändes helt i takt. Jag tänkte med lite ironi att de mer såg ut att vara på en tennismatch än en dressyrtävling. Sen kom jag på att jag också var på dressyrtävling, att det var jag som var inne på banan och att domaren förmodligen inte var lika road som jag själv.

Känslan var typ som att befinna sig i ett flipperspel förutom att det inte kom något sånt där pling varje gång vi stötte mot något och slutpoängen vart ju dessutom klart sämre än det brukar bli i en omgång flipper.

Eller varför inte beskrvia det som med Picador som helt oväntat kunde explodera med sån kraft att man for halvvägs till månen. Jag kommer ihåg en gång när jag hann ha huvudet nedåt två gånger och fötterna nedåt två gånger innan jag landade. Hade jag haft fallskärm så hade det funnits gott om tid att dra i snöret och veckla ut den innan jag nådde marken.

Eller som när man ofrivilligt galopperade om en grön stadsbuss och hann vinka till passagerarna av nån konstig anledning som jag fortfarande inte förstår.

Hur som helst. efter att jag skrev på Facebook om att Gabbi och jag haft ett lite mer än energiskt ridpass så var det någon (som lite på skoj) svarade att hon trodde  att Lusitanos var tanthästar som mer piafferade på stället än exploderade. Nja, så långt som att kalla dem tanthäst vill jag faktiskt inte gå för jag upplever att det är massor av energi, power, uppmärksamhet och känslighet i Lusitanon. (Så klart finns det tanthästlusitanos likaväl som det finns tanthästhalvblod, så gå inte i taket nu) Men så rätt hon hade på samma gång.

Sen vill jag påmonna om också att tant är ett tillstånd och inte en ålder!

Första gången Lusen blev en Lusitanobomb var på en uteritt. En hel flock hästar kom galopperande genom sommarhagen mot oss samtidigt som en färggrann joggare utan avsikter att sakta ner på farten dök upp från bakom en buske bredvid stigen. Vilken power (inte joggaren utan hästen)! Det kändes som att vi var bara sekunder från att förvandlas till en Supernova! Jag lindade in båda händerna hårt i manen, trampade ner hälarna lite extra och väntade på en ”takeoff” i ljusets hastighet.

…Men takeoff uteblev...

Istället presterade vi nån slags luftig piaff på stället medan han blåste hårt ut näsborrarna och sen red vi piaff hela vägen tillbaka till stallet och så var det inte mer med det. Jag funderade en lång stund över vad som hänt eller rättare sagt vad som inte hade hänt.

Efter den här gången så skulle jag få uppleva precis samma sak många gånger. För reaktionerna finns och är nog ännu snabbare än hos halvblodet. Men självbehärskningen eller uppmärksamheten på ryttaren finns där också och den är jag så otroligt tacksam över. Hellre en spänd piaff än entrehundrasextiogradersvänding, hellre en spänd piaff än en femhundrameters bockserie, hellre en spänd piaff än en flygtur över trädtopparna. Så visst är det skillnad på hästexplosioner. Det hävdar jag bestämt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...