När jag var liten hade min pappa dille på att köpa ärtgröna Volvos. Min mamma hatade färgen och pappa påstod att han inte köpte bil efter vilken färg den  hade utan att det var en slump och att det viktigaste var att den hade dragkrok så vi kunde åka alla vändor med våra hästar.

Jag kommer ihåg när han åkte iväg för att köpa ny bil en gång och hur min mamma satt i köket och sa: Bara han inte kommer körandes i en grön bil. Då blir jag galen. Bara en sekund senare rullade pappa in på garageinfarten med vår nya och ärtgröna Volvo. Visserligen en kombi med dragkrok men grönare kunde den inte bli. 

Nåja, alla visste ju vilka vi var när vår gröna bil kom körandes. Det var inte så att var och varannan familj rullade omkring i en ärtgrön Volvo 240 utan det  var lite specifikt för oss. Jag tänkte väl inte så mycket på det. Inte lika mycket som mamma i alla fall. 

Bakom vår ärtgöna Volvo så rullade nästan jämt ett väl använt exemplar av Dalavagnen. Den var av brun nött plyfa med gult plasttak och jag var jättestolt att vi hade en alldeles egen hästtransport. 

På den tiden visste jag ingenting om hästtransporter med sadelkammare, övervakningskameror eller bakluckor som vägde mindre än ett ton. Jag var glad över en trälåda med två hjul och en ring där man kunde binda fast hästen. 

Den där dalavagnen skrev sin egen historia under årens lopp.

Det var någonting som inte var normalt med dörren… 

En gång var jag på dressyrtävlingar vid Sigtuna Ridskola. Parkeringen låg lite avsides från tävlingsbanan och jag skulle bara gå ner och titta så min häst stod fint i transporten. Jag hann inte mer än in så slog dörren igen bakom mig och jag var inlåst. 

Till saken hör att det tidigare hade suttit ett litet snöre som man skulle dra i för att öppna dörren. Men min häst lärde sig såklart hur man skulle dra i det med tänderna för att öppna dörren. Det gick väl an om man stod parkerad. Men det var mindre lämpligt ute på motorvägen när man tittade bakåt och plötslig såg Picador med hela huvudet utanför transporten i åttio kilometer i timmen. Luggen stod som en plym, läpparna hade blåst isär så det såg ut som han gapskrattade och jag svär på att hans ögon tårades i vinden. 

Tillbaka till parkeringen på Sigtuna. Man kan tycka att man inte skulle behöva vara ensam på en parkering på en tävling. Men det var jag uppenbarligen. Kanske var det lunchuppehåll eller något. Men det dröjde i alla fall nästan fyrtio minuter innan någon hörde mina uppgivna rop på hjälp och räddade mig ur transporten. 

Det var inte enda gången den transporten låste in en person på flit. Vid ett annat tillfälle åkte min pappa själv med en av våra hästar till Ultuna för att besöka hovslagaren. Exakt samma sak hände honom. Han skulle bara gå in och lossa hästen för att sedan kunna fälla luckan. Pang så slog dörren igen och han var inlåst. Stället var helt öde så efter en stund fick pappa trycka ut det lilla fönstret i fram och sticka ut armen för att låsa upp utifrån. Så den dagen fick hästen åka hem med lite extra ventilation i vagnen. 

Jag tror kanske att dörren gav igen för en tidigare händelse. Vi lånade ut trailern till en bekant som skulle på tävling. Hon beslöt sig för att knyta fast sin häst i dörrhandtaget när hon skulle sadla och det slutade med att hennes häst sprang lös på tävlingsplatsen med en transportdörr släpandes efter sig i grimskaftet. Det var en fartfylld historia och dörren blev sig aldrig lik.

Det var förresten inte bara dörren som spökade. Däcken hittade på ett och annat också. En gång låste sig ett av hjulen och började brinna, Jädrar vad med rök det kommer från ett brinnande däck. Jag fick kräla in i den rökfyllda trailern  och lasta ur hästen. Rökpelaren syntes nog över hela uppland och själv luktade jag bränt gummi i över en vecka och fick leka själv i skolan.

En annan gång tappade vi ett av hjulen under färd med en häst i släpet. Bultarna hade gängat loss Men som tur var så ställde sig hjulet på sned under släpet och vi kunde lasta ur hästen utan större problem. Gabbi och jag tillbringade eftermiddagen med hästen betandes i en lånad hage medan pappa gick fem kilometer längs med vägen och letade hjulbultar. 

Ja den transporten lämnade många fina minnen efter sig. När den tjänat ut köpte pappa en vit Volvo istället. Jag tror det blev någon slags brytpunkt för honom. Däremot kom han en dag hemkörandes med en ärtgrön Värmlandsvagn. Men det är en helt annan historia. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...