Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under juni 2014

Av Ulrika Pernler - 27 juni 2014 13:51

Hej! Det här inlägget kommer kanske vid första anblicken verka vara sponsrat. Jag vill bara säga att det är det inte. Så bortse från dryckerna vars namn jag inte kommer nämna i texten och se budskapet istället! 


Jag har kört ett litet tema genom att regelbundet lägga ut bilder från domarbordet på ett känt socialt medium. En bild från nästan varje tävlingsplats. 


Nedan kommer ett axplock från några olika tävlingsplatser där jag suttit bakom bordet under året. Tjatigt och upprepande, jag vet! Många glada tillrop har det blivit och några andra som blir lite retade. För några tydligen lika provocerande som såna där fotbilder. Glad att jag har skapat känslor.  Varsågoda att rulla ner en bit och se på mästerverken.


Vi skulle också kunna ha en "gissa-tävlingsplats-tävling"...  Några är lätta och några är riktigt svåra. Vill ni vara med på den så skicka svaren till mig i turordningen uppifrån och ner. Vinnaren kan få en burk av "livets dryck". Kanske...om jag kan avvara en. 


                       


Ja men så där kan man hålla på. Så en dag bestämmer jag mig för att bryta mönstret och överraska och så lägger jag ut den här:


 


Det är då det plötsligt händer något. Inom loppet av ett dygn kommer två bilder ut på det kända sociala mediet med en  vad jag tror liten hint till mig.


Här är bilderna. Kollegornas namn lägger jag inte ut. Men de vet vika de är. 


 

        


Det är så intressant och nu undrar jag om jag möjligtvis kan ha startat en trend.

Framtiden får utvisa! 

Det här kanske blir lika stort som smileys eller bakmaskinen. 


Förresten är det fantastiskt roligt och utvecklande att vara dressyrdomare! Oavsett vilka grejor man dukar upp på bordet. Fast när det gäller Sara Husén kan man ju ibland fundera på om hon ser ekipagen bakom godisberget...?






ANNONS
Av Ulrika Pernler - 23 juni 2014 19:47

 

 

Ibland känns det som en bra idé att slå vad. Jag brukar göra det då och då. Ofta innan jag ens hunnit tänka efter. Så var det bland annat med den där voltigeuppvisningen om ni minns… Men det gick ju bra till slut. Jag fick ju till och med en inbjudan om att hålla i öppningsnumret på voltige-SM det året. 


Ibland är ett vad det bästa sättet att få folk att få ändan ur vagnen. Speciellt om man jobbar med ett gäng tävlingsinriktade individer.


Så jag slog vad igen och för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om) Vadet den här gången bestod i att fem kollegor skulle starta vid WE tävlingen den 25:e maj. Om de gjorde det så lovade jag att hoppa en bana i superhjältedräkt. Det var de tydligen intresserade av. 


Jag är en person som står vid sitt ord. Så idag fullföljde jag min del av vadet och här är den utlovade filmen. Om hindren ser låga ut så beror det på att Gabbi stod uppe på banken och filmade. Det kan också ha varit så att hon hade platåskor och att hon dessutom höll kameran ovanför huvudet. Om jag slår vad om att hoppa nån mer gång så ska hon få filma ur fiskperspektiv. Hinder gör sig bättre på det viset. 


Nästa gång jag gör ett superhjälteuppdrag ska jag förresten vara Batman istället. Spindelmannen har ju ingen mun och jag var jättetörstig efter ritten. 


Ha’re!

 

 

Utmaningen Filmen from Ulrika Pernler on Vimeo.


Lite fina bilder från Johanna:

       

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 21 juni 2014 14:07

Hej! Midsommaraftonen var väldigt lugn i stallet. Första veckans ridläger hade sin uppvisning på torsdagen och när alla barn och föräldrar lämnat stallet och hästarna gått ut i hagarna så kändes det tomt och tyst och samtidigt rätt så välkommet efter en "stojig" vecka. Det är intensivt att arbeta i slutet på terminerna och även de här första veckorna på lovet när många föräldrar fortfarande jobbar. Det är alltid de veckorna det är som störst tryck på sommarens läger och visst måste det vara toppen att kunna vara i stallet med hästar och kompisar istället för att vara ensam hemma. På måndag kommer nästa lass med glada och förväntansfulla ungar och de är välkomna! 


Alla skolhästarna går ute dygnet runt nu och att jobba på midsommardagen handlade mest om att se till att det fanns rent vatten med gott flöde i vattenkaren, kolla hur mycket bete som finns i de hagar de går just nu, snabb översyn av staketen, visitera etthundrasextio hästben, åttio hästögon och fyrtio helhetsöversyner av tjocka hästmagar. De är väldigt lite insekter så här långt i år så hästarna har sluppit rinnande ögon och bett. 


Senare tog jag med mig Lusen ner på WE-banan för att snickra och skruva på några projekt. Hade tänkt att han skulle beta av gräset som växer i kanterna på banan. Äta är något han är särdeles bra på nämligen. Fast han var mer intresserad av att hjälpa mig så det blev rätt så trångt och bökigt vid vissa av momenten. Speciellt när han ville köra skruvdragaren. Efter en stund gick han i alla fall iväg och började välta tunnor och pinnar istället. Men att äta något gräs var han inte intresserad av. 


Hästarna i "Ponnyhagen" blev nyfikna och ställde sig i en lång rad vid staketet för att se vad det var för huligan som gick där och puttade på grejorna. När vi var klara så släppte jag Lusen i sin vanliga hage och han gick direkt till sin välpreparerade "lerfläck" och snyggade till sig. Sen gick han iväg för att beta av sina alldeles egna grässtrån. 


Hästar är selektiva betesdjur. Det är ett finare ord för att de väljer ut vad de helst vill ha och behöver. Med andra ord äter nog hästar alltid det godaste först och där har vi människor en hel del att lära av hästarna.


Jag kan ge flera exempel.


Ta bara när man köper en stor och nybakad kanelbulle. Det godaste sitter alltid, alltid i mitten och vad gör folk? Börjar äta utifrån på de där torra kanterna. Ännu värre om bullen är hembakt och det sitter fast bränt bullpapper som man tuggar i sig på sin väg mot mittenbiten. Nä, gör som jag, peta loss mittenbiten, kasta kanterna till fåglarna och ta en bulle till! 


Pizza skiljer sig inte nämvärt från kanelbullar. Alltså, varför ska man äta pizzakanterna? Jag börjar mitt i och det trivs jag utmärkt med. Trots att det kan regna beska kommentarer från mina medätare. 


Sen finns det några maträtter som ska ätas utifrån och en av dem är fiskpinnar. Fiskpinnar är så äckligt att det enda som är ätbart på dem är paneringen. När jag var liten åt jag endast paneringen och så gav jag det vita innehållet till syrran. Fast nuförtiden inser jag att det är onödigt att lägga pengar på att bara äta panering så därför äter jag inte fiskpinnar överhuvudtaget. 


Vissa kallar mig petig men jag är faktiskt bara selektiv. Precis som hästar är! 



                 

Av Ulrika Pernler - 13 juni 2014 14:50

Hej! Idag är en sån där bra dag och jag känner mig levande! I och för sig tycker jag oftast att mina dagar är bra på ett eller annat sätt. Men ibland är det värt att man uppmärksammar vilka bra saker som hänt under en dag. Så det tänkte jag göra nu. 


Idag var det den första dagen på barnens sommarlov och jag behövde inte ägna fyrtio minuter till att  väcka dem. Jag behövde inte sätta en vuvuzela i örat på någon av dem. Jag behövde inte dra undan täcket, öppna fönstret eller spela dansbandsmusik på högsta nivå i deras rum. Utan jag kunde bara smyga ut tyst och fint ur huset och dra rätt till stallet! Underbart. 


Min bagagetå har börjat läka! Bagagetåskadan var något jag ådrog mig efter resan till Österrike och något som bara händer personer med en resväska av hårdplast. Vi kom hem rätt så sent på söndag kvällen och jag tog av mig skorna i hallen och bar in väskan i köket. Istället för att sätta ner den fint på golvet så bestämde sig min arm för att släppa den från en halvmeters höjd rakt ner på tån istället. Det blev blodbad och jag uppmärksammades också på att vi hade slut på plåster. Det var bra för då kunde jag skriva upp det på inköpslistan. Det var i alla falla riktigt illa och om något fått mig att känna mig levande den här veckan så är det den där tån. 


Idag  var första dagen jag kunde stoppa ner foten i en sko utan att få tårar i ögonen och jag behövde inte heller blöta bort strumpan under rinnande vatten för att den satt fast i såret. Bra saker händer hela tiden. 

 

Jag kom iväg på efterlängtad träning trots att det  varit lite svårt att få ihop det med tider den här veckan. Adaptern till elsladden på trailern var återigen borta men jag hittade en annan och kunde koppla på trailern. Vilken välsignelse.

Träningen var dagens höjdpunkt. Paulo uppmärksammade som vanligt allt som jag gör fel och jag fick verkligen tid att öva på de sakerna som jag är svag i. Det går inte att dölja något för att  bra öga och det är jag glad för.

 

Väl hemkommen var det bara att springa rätt in till uppropet av min dagdressyrgrupp vilka alltid dyker upp i mycket god tid för att hinna sköta om sina hästar ordentligt.  Mönsterelever som jag själv har fostrat, alltså måste väl jag vara en mönsterfröken. Tänk hur hemskt det varit om man var en monsterfröken istället. 

 

Lusen, han gick ut i hagen och rullade sig både länge och väl. Han vet precis hur han ska se till att hans människa inte ska behöva lida av en massa dötid. 

 

Jag åt "frunch" på stallkontoret medan eleverna sadlade. Den bestod av en halv blåbärsbullängd från fikat med mina elever igårkväll. Och jag som lovade att jag skulle bjuda de andra ridlärarna på det som blev över... Hoppas de inte läser här. I vilket fall så ger en halv bullängd klämd på två minuter en härlig sockerkick och det fick eleverna ta del av under lektionen. 

 

Klockan två hann jag hem en snabb sväng och då väckte jag mina barn som fortfarande låg och sov eftersom de varken hör väckarklockan eller telefonen som de båda har liggande precis bredvid sängen. Man sover gott av lantluft och det är viktigt att vara utsövd. Så ännu en bra sak på listan!

 

Nu återstår tre lektioner under kvällen. Det är något visst med sista veckan på ridskolan för terminen. Stämningen är alltid god men det blir lite fest så här på avslutningen. Mycket fika blir det också och ofta får man också någon liten present den sista gången och det gör att man känner att man gjort ett bra jobb.

 

Mitt jobb är att ge mina elever bra feedback under och efter lektionerna. Men rätt så ofta får jag också feedback av dem och det är riktigt roligt. 


Den sista bra grejen för dagen är  att hästarna går på bete så jag kan bara släppa ut fyrtiotre av dem i hagen ikväll och fodra de tolv som är kvar inne. Piece of cake och jag är hemma innan jag hinner blinka. 

 

Eller den allra sista på min bralista är förstås att jag får ägna nån halvtimme åt borsta bort leran från min häst så han kan sova gott för natten. 

 

Bilderna:

En av mina presenter. Det är inte för att jag misstror mina kollegor. Men man kan aldrig vara nog tydlig... 

Under det min renliga häst.

         

 

Av Ulrika Pernler - 12 juni 2014 11:43

Hej! Det finns många olika  bedömningssporter. Dressyr, konståkning, gymnastik och simhopp till exempel. Själv har jag tävlat i gymnastik, dressyr och Working Equitation och med det blivit bedömd och tittad på många hundratals gånger. 

 

Det kan vara hårt att bli bedömd och visst har man ibland svurit över någon siffra som man inte alls tyckte man var förtjänt av. Men faktum är att man förmodligen tjänat in det åt andra hållet också i samma protokoll för att domaren missade något av alla små misstag man råkade göra. 

 

Jag är både ryttare och domare. Till oss domares försvar så vill jag säga att ingen på läktaren tittar så koncentrerat på ett helt program som domaren gör. Som domare så tittar man på varenda moment, övergångar, vägar och utförande. På läktaren kastar man oftast en blick och pratar lite med den som sitter bredvid.

 


Utfallet på en ritt baseras en hel del på var ryttaren placerar sina missar. Missarna kommer oftast där det är svårigheter och dessa bedöms i högre program med koeffecient (dubbel och ibland tredubbel poäng) Ett par missar i svårigheterna kostar dyrt i slutresultatet. 


När det är flera domare så kan vi ryttare jämföra protokollen vi fått och ibland så lyfter man på ögonbrynen över att en domare gav en sexa och en annan en åtta på precis samma moment. Godkänt v/s Bra?  Ja, så kan det vara . Faktum är att domaren måste döma det den ser.

 

Vid tävlingar med tre till fem domare så sitter man i olika positioner runt  banan. Platsen mitt på långsidan ger en helt annan vinkel på linjerna i programmet och tycker jag är den svåraste att sitta vid. Men redan när man får någon av kantpositionerna på kortsidan så blir det svårare tycker jag. Så länge man sitter som domare C så finns det i alla fall symetri i det man ser och man kan jämföra det man såg i höger varv med det man ser i vänster. 


Så inte är det så konstigt att det ibland kan skilja ett par tre poäng på en bedömningspunkt när det är flera domare. 


Min inställning är att domaren dömer det den ser och inte vem den ser och att det protokoll man får i handen är något domaren har gjort sitt bästa för att få så rättvist som möjligt. 


"Dressyrtanterna" delade nedanstående klipp via sin facebooksida idag. Sevärt för alla oss som nån gång klagat på domaren. 



Angående filmer så är det bra att filma sig själv vid både träning och tävling för att kunna studera och göra förbättringar. Vid den senaste WE tävlingen för ett par veckor sedan så hade jag en ganska bra känsla under alla tre momenten. Jag var nöjd med mycket.



Samtidigt  så hittar jag hela tiden saker som jag vill göra  ännu bättre när jag ser på filmerna. 

Filmer ger en chans att studera, utvärdera och förbättra. För visst vill man hela tiden bli lite bättre?


Hur som helst! Det är svårt att döma och det är ännu svårare att rida.


Första klippet är från Teknikmomentet

Working Equitation WE 25 maj -14 Teknik from Ulrika Pernler on Vimeo.


Och andra klippet från Speedmomentet

WE 25 maj -14 Speed from Ulrika Pernler on Vimeo.



Av Ulrika Pernler - 11 juni 2014 12:41

Hej! Jag fick ett gäng bilder från några tjejer på ridskolan. Det var en massa bilder som ska användas till ett bildspel i ett speciellt syfte längre fram.


Några av bilderna inspirerade mig speciellt mycket eftersom de var tagna i en situation som kommer att drabba mig inom kort. Nämligen banhoppning. 


Jag uttalade ju en utmaning för några månader sedan. Om fem av mina kollegor startade i WE tävlingen den 25:e så skulle jag  hoppa en bana som motprestation. Utmaningar sätter oftast fart på folk! Så med det så anmälde sig fem av mina kollegor. Visserligen med en viss töjning av den ursprungliga utmaningen då jag lät dem som går förberedande Ridinstruktörskurs räknas. Så när jag nu har möjligheten så måste jag få nypa till mina "äldre" arbetskamrater. Jag tycker några fler av er kunde ha tagit sig i kragen. Men i alla fall jag anser utmaningen genomförd från deras sida. 


I måndags tog jag ett övningsvarv på hoppbanan och det kändes kalas. Jag hoppar oftast på måndagar av nån anledning. En bra start på veckan kanske. Så nu känner jag mig redo! 


Första bästa Pay and Jump som passar i tid och övrigt schema så ska jag hoppa i supermandräkten och vara med. Det kommer förevigas och ni kommer att kunna se det om och om igen ifall det roar. 


Två viktiga saker att tänka på är att:

1. Välja ett av mina träns som jag inte är så rädd om ifall hästen ändå tänker ta av sig det och lämna det i en vattenpöl på banan. 

2. Välja ett par ridbyxor som jag inte är så rädd om ifall hästen tänker tappa mig efter hinder nummer fyra där det råkar vara en vattenpöl. 


Nedan några inspirationsbilder så jag kommer ihåg hur roligt det är med hoppning!


 

FOTO; Ella Ahlin


   

FOTO: Elsa Enqvist


           

FOTO: Joanna Åberg

Av Ulrika Pernler - 10 juni 2014 20:25

 

 

Hej! 


Min mormor kom från dalarna och hade världens härligaste sjungande röst med mycket uttalat dalmål. Jag tyckte om att höra henne prata och saknar verkligen att lyssna till henne på riktigt även om jag fortfarande kan höra henne i tanken.


Mormor sa alltid till mig att jag skulle bli skådespelerska eller författare när jag blev stor. Jag blev ridlärare och hon frågade ofta när jag skulle skaffa ett riktigt jobb :) 


Så länge som jag var inne på skådespelarbanan så brukade jag sätta upp pjäser och spela upp dem för mina stackars släktingar när de var på besök. Jag klädde ut min lillasyster och använde henne som statist eller rekvisita. Hon var för det mesta medgörlig. Om det berodde på att hon inte sa ett ord som någon förstod innan hon fyllde fyra eller om hon verkligen ville vara med i pjäserna vet jag inte. Jag har inte heller frågat henne senare i livet om hon har några minnen från dessa tillfällen. 


I början av lågstadiet så satte klassen upp en cirkusföreställning och bjöd in föräldrar, syskon, stackars anhöriga och de andra klasserna som gick på skolan. Vi var ett gäng tjejer som trånade efter rollen som cirkushäst så magistern var tvungen att dra lott. 


Som liten hade jag ofta tur i lotteri. Den turen har gått över för länge sen. Men i alla fall så vann jag lotteriet och det gjorde en annan tjej också. Först blev jag konfunderad. Två vinnare? Men strax gick det upp för mig att hästar har en framdel och en bakdel. Jag vann bakdelslotten och det kändes genast lite mindre tursamt. 


Under tre föreställningar var jag bakdelen på hästen. Helt förblindad under ett ihopsytt lakan sprang jag runt i cirkusmanegen och gjorde diverse konster. Men jag var ändå en häst och det sporrade till fler liknande roller. 


På skolavslutningen i kyrkan till exempel så fick jag en gång vara åsnan som stod bredvid Josef, Maria och Jesusbarnet. I den rollen ingick inga svåra repliker utan jag skulle bara stå där och se ut som en åsna. Men alla roller i en teater är viktiga för helheten så jag gjorde mitt allra bästa. Då och då kastade jag en blick mot mina stolta föräldrar som satt bänkrad fyra och beskådade det hela. Detta var innan videokamerans intåg så tyvärr finns det inte på film men jag antar att det hade varit sevärt. 


Mormor uppmuntrade mig också att skriva och hon blev min första ”brevvän”. Jag skrev hundratals brev till henne med stora spretiga bokstäver på brevpapper med hästar och jag fick svar på varendaste ett på fint vitt papper med mjuka fasade kanter och snirklig skrivstil.


Jag berättade vad vi gjort i skolan, vilken häst jag hade ridit på kvällen och om det var sol eller regn. Jag vet inte om det är så många som skriver brev nu för tiden. Själv kan jag inte minnas när jag fick ett  handskrivet brev senast. Man SMS:ar istället och det kanske kan liknas vid brevväxling i ”Twitterform”. 


En dag bestämde jag mig för att jag skulle bli ridlärare istället för skådespelare och min lillasyster fick bli ridskoleelev på ridskolan bakom huset istället för statist i mina pjäser. Pappa snickrade ihop de här trähästarna som jag har berättat om tidigare och så öppnade ridskolan. Grannbarnen fick också vara med för man kan ju inte få en ridskola att gå runt med bara en elev. 


På den riktiga ridskolan så studerade jag intensivt ridlärarna som jobbade och så gick jag hem och övade på gräsmattan bakom huset med trähästar och ett gäng glada trähästridande ungar. Det verkade skoj så jag blev ridlärare och har aldrig ångrat mig. 


Vad jag vill säga är att man ska uppmuntra sina barn att våga och hjälpa dem att satsa på sina styrkor och det man brinner för.  Mina föräldrar uppmuntrade oss barn i våra val. Mamma stöttade till exempel mina drömmar om att  bli konstnär och jag fick hänga mina talvor i hennes kafeteria och det var en mäktig känsla när någon ville köpa något som jag målat och lagt min själ i. 


Någon går och någon kommer, sa mormor till mig och en dag var det hennes tur att gå. Jag är så glad att jag kan höra och se henne så tydligt ännu. Minnet är en fantastisk egenskap.

Av Ulrika Pernler - 8 juni 2014 08:11

Hej! Så var det morgon igen här i Wien. Igår reds speeden och med det är tävlingen över för alla utom de fyra länder som också rider i lag. De har kvar momentet med att skilja ut kor och det avgörs idag på eftermiddagen. Jag hade gärna velat se detta men nu rids det på eftermiddagen precis innan vår hemfärd. Så istället spenderas denna sista dag här med att se sig omkring inne i Wien. Vi gick runt en del redan i går ikväll och fick rätt så ont i fötterna. Men lite ondare går nog att få.


Det tog nästan tre timmar att ta sig till tävlingsplatsen i går morse. Vi hade fått info i hotellreceptionen om att det gick att ta ett tåg vid tio. Väl på stationen visade det sig att tåget inte skulle gå förrän elva noll åtta. Så vi satte oss utomhus och åt frukost. Vi var tillbaka på perrongen i god tid och minuterna tickade mot avgång. Sen tickade minuterna förbi avgång och plötsligt försvann vårt tåg från avgångslistan. Borta.


Vi undrade vart det liksom tog vägen och försökte fråga tågvärdarna som fortfarande envisades med att prata Wieniska. Hur som helst så blev vi och övriga som stod på perrongen utan tåg och det var bara att ge sig av och leta rätt på en taxi.


Taxi heter tack och lov oftast taxi och en stund senare satt vi i taxin på väg mot arenan. Ungefär i en kilometer flöt trafiken på innan det blev tvärstopp i en gigantisk bilkö. Och så satt vi fast i bilkö i lite mer än en timme istället. Taxichauffören svettades en del men vi var nöjda eftersom vi förhandlat om priset innan vi klev in i bilen. Man kan trots allt säga att vi fick valuta för restiden. Lite jobbig bilresa i och för sig eftersom det var tjugosex grader utomhus och jag hade obetänksamt nog satt mig på solsidan av bilen så det var nog närmare femtio grader. Men frisyren höll till skillnad mot färden i cabriolet dagen innan.


Vi som hade tänkt vara på tävlingsplatsen och hinna se både körning,hoppning, hunduppvisningar och paradressyr kom i stället fram ca trettio minuter innan speedmomentet skulle börja.


Samtidigt som hundarna avslutade ute på den stora huvudarenan så byggdes speedbanana fram och alla ryttarna kunde börja gå banan. Arena 1 där momentet skulle ridas är mycket stor och även framridningen innefattades där vilket var roligt då det är så intressant att se hur olika ryttare rider fram sina hästar. Till skillnad från WE tävlingar i Sverige så fanns ett antal hinder uppsatta även på framridningen som ryttare och hästar kunde rida fram på.


Så började momentet. Hinder nummer ett var fållan som var uppbyggd precis invid den stora vipläktaren där bord med vita dukar var uppdukade och det kryllade av folk. Det skulle snabbt visa sig bli ett utslagsgivande hinder då de tre första ryttarna fick utgå efter att inte ens ha kommit nära.


Även Svenskarna fick problem med att deras hästar blev spända och två av fyra svenskar utgick medan två tog sig i mål. Cecilia Hansson fick till en snabb och bra runda och låg länge på placering i momentet.


Portugals fyra ryttare red alla sist i klassen, Man hade rangordnat starterna efter hur ryttarna låg till i tävlingen och de med högst ranking red sist och tvärt om. Tävlingens behållning var nog att se hur dessa fyra ryttare planerat sin runda. De var i princip på väg mot nästa hinder innan de avslutat det föregående Portugal tog placering ett till fyra i speeden. Med det så har det Portugisiska laget en ointaglig ledning inför söndagens avslutande lagmoment.


Vi åkte så småningom tillbaka mot Wien. Faktum är att vi lyckades hoppa på en buss som tog oss hela vägen in till staden. Trots att de i receptionen aldrig hade hört talas om eller sett nån buss vid anläggningen. Bussen kostade en tiondel av vad taxin tog så vi hade till och med råd att äta mat på kvällen.


Det har varit fantastiskt kul att vara på plats och se allting och jag tar med mig många bra saker hem. Söndagen får spenderas med stadsvandring. Spanska ridskolan finns ju här bland mycket annat.


Nedan lite bilder från lördagen.


  

             

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7 8
9
10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se