Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under september 2008

Av Ulrika Pernler - 30 september 2008 15:38

Hej! I morse klockan åtta klev Pikachu på trailern och åkte på sin sista resa. Det känns alltid sorgligt när en häst försvinner. Men samtidigt kändes det sedan en tid som om Pikachu var klar med detta livet. Så klart har han fått en egen sida som ni kan gå in på och titta på bilder och skriva något om ni känner för det, både barn och större! http://www.uppsalaponnyklubb.se/pickansidan.html

 

Vädret är också idag strålande vackert och alla våra hästar var ute på en riktig solskensgalopp i hagarna på förmiddagen. De stora hästarna tog sats ända bortifrån sommarhagen och rundade skogsgläntan in i vinterhagen i full fart. Väl framme vid grinden stannade de och drack i badkaren innan de tog en till galopp och försvann bort i sommarhagen igen.

 

Under nyheter på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se kan ni läsa lite om den gångna helgens tävlingsframgångar. Det fick jag själv erfara i lördags då jag red en LA klass vid Lurbos regionala tävlingar. Ronaldhino har ju skött sig fint nu tre tävlingar i rad och plockat med sig rosett hem varje gång.

 

I lördags arrangerade Lurbo sex olika dressyrklasser under dagen vilket gjorde att de körde på dubbla banor vilket i sin tur gjorde att jag tidigt förstod att det skulle bli massor av folk på framridningsbanan. Smart som jag är och lite rädd om livet också då Ronaldhino helst inte möter någon på ridbannan utan att tvärvända och fly under mindre ordnade former, så beslutade jag mig för att rida fram lite hemma innan vi åkte.

 

Sagt och gjort och klockan sju satt jag på hästryggen. Mamma och pappa som skulle agera chaufför/ fikafixare och coacher var också på plats.

 

Ronald kändes härligt laddad efter att ha vilat dagen innan då jag varit på kurs. Han gick spänt runt i ridhuset och väntade på något bra ljud att bli rädd för. Det var inga problem då min mamma varit brakförkyld i över en vecka och nu har kommit i hoststadiet.

 

Varje gång mamma hostade så drog Ronald en repa genom ridhuset. Efter si sådär fem hostattacker kände jag på mig att vi präglat honom att sticka iväg så fort han hörde någon hosta.

 

-         Mamma du får inte hosta när vi är på tävlingen! Sa jag. Du får hellre lägga dig på golvet på läktaren och hålla andan tills du blir blå än att du hostar.

Mamma lovade högtidligt.

 

Så åkte vi iväg. Mycket riktigt vimlade det av hästar på framridningen. Mellan femton och tjugo ekipage samsades på 20x60 banan och alla red naturligtvis åt olika håll samtidigt. Efter en stunds jagande och snurrande hade jag fått av transportskydden och sadeln kastades på i farten. Hur jag kom upp har jag inget minne av men fort gick det.

 

Så gick vi ner på framridningen och Ronaldhino ansåg att showen börjat! Han visade upp alla sina färdigheter därute och någon i publiken frågade om jag hade Karlssons klister i rumpan när vi ångade förbi. – Du skulle bara veta, ropade jag och försvann bortåt. Han sprang med höga knän och svansen stod som en plym. Vi måste ha imponerat stort därute på framridningen.

 

Rolle fjongade runt på banan i ungefär 25 minuter innan det blev vår tur att gå till ridhuset. Precis när jag skulle klättra uppför en liten slänt för att komma till ingången störtade min mamma ut från läktaren. Det var bara en sak… På Lurbo har de glömt att sätta en trappa utanför dörren så mamma försvann ut i luften med ett gigantsikt språng och blev hängandes i dörrhandtaget innan hon damp ner på backen. Det var en hyggligt snygg vurpa.

 

Mamma har ramlat utför trappen en gång förut och brutit benet så jag var säker på att det var dags igen. Jag hade bara några sekunder på mig att bestämma ifall jag skulle vara kvar utanför och visa medlidande eller om jag skulle gå in och rida mitt program. Jag gick in!

 

Därute borstade mamma av sig dammet och kände efter ifall hon var hel. Det var hon så hon gick upp på läktaren och lyckades låta bli att hosta på hela ritten!

 

Rolle däremot hade tagit ut sig helt på framridningen. Väl inne i ridhuset kände han plötsligt att han var helt slut. Så vi fick göra en kämparinsats för att ta oss runt programmet. Vi lyckades att ge ett trött intryck med ganska många missar. Så denna helg blev dt bottennapp! Men det gjorde absolut ingenting för så är det ibland.

 

Jag klappade om min trötta häst, frågade mamma om vi behövde ringa ambulans och tackade för att hon inte hostat. Sedan lastade vi och åkte hemåt!

Av Ulrika Pernler - 29 september 2008 12:17

Hej! Underbara, vackra september, röda, gula och gröna blad och solen skiner. Det kan inte bli finare.

 

Hästarna fick gå in lite tidigare från hagen idag eftersom Sadeldoktorn Jimmy var inbokad för sadelutprovning. Vi har väntat några veckor så att hästarna inte ska ha för mycket sommarmagar vid utprovningen. På bilderna ovanför ser ni hästarna på väg till sadelprovningen.

 

Detta är en procedur som återkommer både höst och vår. Alla sadlar ”kläs av” och hängs fram vid respektive häst. Sedan går vi tillsammans med Jimmy runt och lägger på varenda sadel för att kontrollera om den fortfarande ligger bra.

 

Unga hästar och gamla hästar är väl de som ändrar sig mest i ryggen mellan gångerna. Jimmy provar ut, stoppar om, lagar och byter sadlar om det behövs. Hästarna känner honom väl efter alla år som han kommit till oss och tycker inte det är så mycket att bry sig om.

 

Det hela tar ett par timmar och sedan kan vi känna oss lugna i och med att vi vet att alla hästar har varsin sadel som är speciellt utprovad för just dem. Sadeln är ju en del i hästens arbetsutrustning och den måste ligga perfekt om hästen ska må bra.

 

Tävlingshelgen har också varit bra. Vårt dressyrlag kom på en andraplats och är nu klara för A-finalen på Säva den 28 oktober. Ponnylaget i division 2 kom återigen på en fjärdeplats då de red sin andra omgång på Lurbo i söndags. Läs mer under nyheter på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se .

Av Ulrika Pernler - 28 september 2008 10:33

I vår undersökning om vilket namn som är det allra finaste på ett litet husdjur så har Silverdalens Skumbanan legat i klar ledning ända sedan undersökningen startades.


Det är bara att konstatera att Annas Skumbanan klår de andra genom att själv skrapa ihop över 47% av rösterna. Så det är bara till att gratulera och konstatera att man är självklart bäst när man har ett Prefix i sitt namn!


Siverdalens Skumbanan hälsar personligen att det är en stor ära att vinna en så fin tävling, han ska fira med att springa några extravarv i hjulet samt kalasa på en gurkskiva. Kanske även slå till med att rulla sig lite i sitt sandfyllda badkar! Han avslöjar även att han till vardags kallas för "Bobster", och det tycker han låter lite tufft.


Skumbananens mormor skickar några nytagna bilder på vinnaren och visst ser man att det är en man med filmstjärnestatus, minst! Hoppas skumbananen nöjer sig mer äran att få vinna! Kanske kan han få en extra gurkskiva av mormor?


Att hamstrar är kloka djur kan man se på filmsnutten som jag lagt in längst ner i inlägget. Hamstrarna har till och med en egen comunity www.hamsterpaj.net där brukar mina barna spela roliga spel. Faktum är att ett av deras favoritspel är "Fight of the hamsters" ett spel där man sätter hamstrar i ett hjul och sedan tar fart tills de flyger iväg. Så gäller det att komma längst. Mycket spännande och lärorikt!


Du kan spela spelet själv här: http://www.hamsterpaj.net/onlinespel/osorterat/flight_of_the_hamsters.html


Nu startar strax en ny undersökning här på bloggen men ni kan naturligtvis fortsätta att skicka in era husdjurs fantastiska namn.

Av Ulrika Pernler - 27 september 2008 19:22

Hej! Ida som jobbar i stallet hos oss på UPK upphör aldrig att förvåna. Ni vet Ida, med marsvinet Åke… Det hela började i onsdags med att Karoline blev dunderförkyld. Ni vet hur det är när man stiger upp på morgonen och känner sig rätt så pigg. En timme före lunch börjar det klia i halsen och vid tolv har man hög feber, ont i kroppen och är i stort sett döende. Det hände med Karoline, hav medlidande!

 

Karoline försökte ringa runt till oss andra för att få vikarie. Ida, kan nog tänkte hon i sitt bomullsstinna huvud. Karro ringde Ida och fick det något annorlunda svaret. – Jag skulle gärna jobba, men jag kan inte, jag är inlåst!

 

Ida började berätta om hur hon tagit sig en sovmorgon i sitt rum i källaren på deras hus. Hon vaknade någon gång före lunch av att hon behövde uppsöka det hemliga rummet. Hon tryckte ned dörrhandtaget bara för att upptäcka att dörren gled upp endast ett par centimeter. Sedan var det tvärstopp!

 

Ida försökte några gånger till utan resultat. Hon la sig ner på golvet för att kika under listen, men såg inget. Så ställde hon sig på en stol för att kika ut i dörrspringan upptill. Med nöd och näppe kunde hon se hur dörren hade barrikaderats utifrån av en stor svart garderob av gammal typ, och utanför den en bastant bokhylla.

 

Det var då Ida kom på att de skulle ha hantverkare hemma för att byta panna i källaren den dagen. Hantverkarna var naturligtvis ute på långlunch och Ida visste inte heller om hon skulle ha föredragit att ropa på hjälp genom dörrspringan eller helt enkelt låtsas som om hon inte fanns, ifall att de varit där i den stunden.

 

Ida var verkligen instängd i sitt eget rum. Inga fönster stora nog för en människa fanns det heller. Aldrig hade Ida behövt besöka det hemliga rummet så mycket som i denna stund… Som tur var hade hon sin mobil varvid hon ringde sin mamma för att bli undsatt.

 

Idas mamma satt naturligtvis på ett oerhört viktigt möte och förklarade okänsligt för sin dotter att hon fick sitta där hon satt. Kanske tyckte hon det var lite skönt att ha koll på Ida för en gångs skull…

 

Men alla vi som känner Ida vet att hon inte ger upp i första försöket. Nu började en kamp för livet där inne i källarutrymmet. Ida tryckte med all sin kraft mot dörren. Hon klättrade och pressade och kämpade. Efter en lång stunds kämpande var hon helt genomsvettig men hade ändå lyckats flytta bokhyllan och garderoben (vilken hon senare kallade för något mycket fult inför mig) så pass mycket att hon med sin sista kraft kunde pressa sig ut genom dörrspringan.

 

Ida är som tur är inte speciellt stor och kanske består hennes skellett mest av brosk. Igenom kom hon i alla fall och det i samma sekund som hantverkarna kom tillbaka från långlunchen. Ida torkade svetten ur pannan med baksidan av handen och fluffade till håret samtidigt som hon försökte se oberörd ut. Hon skulle aldrig i livet erkänna att hantverkarna stängt in henne i rummet. Det var alldeles för pinsamt. – Ursäkta, sa hon (väluppfostrat!) skulle ni vilja flytta garderoben och hyllan så jag kan komma in i mitt rum.

 

Kontentan var i alla fall att Karoline fick skaffa en annan vikarie den dagen eftersom Ida var mycket upptagen med viktigare saker.

 

Säg inte till Ida att jag berättat detta. Det kan vara känsligt!

Av Ulrika Pernler - 26 september 2008 20:17

Hej! På tisdag morgon får Pikachu åka med oss till veterinärhögskolan där han kommer att få en spruta av veterinären för att somna in eller om man hellre vill säga det, avlivas.


En elev ställde frågan på klotterplanket idag varför man inte kan sälja honom som sällskapshäst. Svaret är: Nej, vi säljer inga halta hästar som sällskapshästar eftersom en hälta betyder smärta och det är inget bra liv för något djur att gå omkring och ha ont. Så det är absolut inget alternativ.


Pikachu har stått utan att göra något vettigt sedan förra julen ungefär då vi upptäckte hans hälta. Han har fått flera behandlingar av veterinär. Han har också opererats för att avlägsna en benbit i hovleden. Vi har lagt ner väldigt mycket tid, omsorg och pengar på att få honom frisk men tyvärr utan resultat. Pikachu har hela tiden varit mycket tålmodig.


Så här är det ibland med djur av alla sorter. Det är sorgligt och tråkigt att djur dör men också en del av livet. Jag gör en sida till pikachu där ni kan skicka era "hälsningar" och tankar. Det går bra att maila mig på 018500749@telia.com, både texter och bilder. Nu får Lisa och Elvira ta hand om honom lite extra de sista dagarna fram till tisdag.


En annan elev undrade om det blev ”kris” med hästar nu när han försvinner. Men det blir det inte heller. Han har ju stått sedan förra julen och ”hans plats” har vi redan fyllt i och med att vi köpte Uniek. Efter många år i arbetet så vet vi rätt så tidigt när en skada kommer att bli långvarig eller till och med ibland obotlig.

Ännu en stor häst ska vi köpa in under hösten. Med det är det heller ingen större brådska eftersom vårt hästbestånd är i god kondition. Den nya hästen är mer en investering för framtiden eftersom vi har några stora hästar som börjar bli till åren. Man vet aldrig i förväg hur gammal en häst tänker bli. När de är runt tjugo år kan de ha flera år kvar eller så blir de ”gamla över en natt”.


Det är ledsamt att vi måste göra oss av med Pikachu men i övrigt känns det väldigt lugnt med hästläget och det känns också jättebra att vi är i ett läge där vi kan ligga före. Det är aldrig roligt att tvingas gå kort om hästar eftersom slitaget som ni förstår blir större på övriga hästar som tvingas gå in och jobba mer.

Av Ulrika Pernler - 26 september 2008 08:04

Hej! Igår satt Lucky Luke på läktaren när jag hade min 18.30 lektion. – Jaha, har vi Zorro på besök, sa jag dum som en ärthjärna. Lucky Lukes mormor rättade mig snabbt och jag bad så mycket om ursäkt. Lucky Lukes mormor red på gruppen och vinkade plikttroget varje gång hon passerade läktaren. – Jag vinkar som drottning Silvia, sa hon och höjde handen i en kunglig gest.

 

Som tur var så såg jag inte till vare sig Jolly Jumper eller bröderna Dalton så det blev ingen skottlossning under lektionen. Däremot så tröttnade Lucky Luke lite på mormors vinkande efter en stund och började istället göra små kullerbyttor upp och ner för läktaravsatserna. Sedan hoppade han jämfota en liten stund, kollade i papperskorgarna och retade sin lillasyster, (men bara litegrand). Hästarna på lektionen tog ingen notis om Lucky Luke utan fortsatte att knata runt i manegen.

 

Själv är jag mycket van vid seriefigurer och superhjältar. Max har varit både stålmannen, Batman, Harry potter och Spindelmannen. Under en lång period så var han nog oftare superhjälte än sig själv. Fröken på dagis blev lite orolig under hans Batmanperiod men jag svarade bara att jag var glad att han inte ville vara Dracula och ligga nedbäddad i en koffert hela dagarna.

 

En gång hade Max varit med mig i stallet utklädd till Stålmannen. Hans mormor hade sytt hela utstyrseln och den blå manteln med det röda och gula märket på ryggen hade han på sig i princip dag som natt.

 

Den här dagen var det väldigt varmt och Max som var i treårsåldern hade gått till fots och varit jätteduktig. När vi svängde in på den sista slingan av vår väg till huset stannade han plötsligt. Så sa han – mamma, nu orkar jag inte vara Stålmannen längre!

Så tog han av sig manteln och räckte den till mig och sa – Nu blir jag Clark Kent i stället. Clark Kent vände på klacken och gick hemåt för att leta upp en bra telefonkiosk. Jag berättade det aldrig för dagisfröken!

Av Ulrika Pernler - 25 september 2008 15:05

Hej! Idag tar jag upp något väldigt allvarligt här på bloggen. En flicka i Småland ramlade i tisdags av sin häst under en uteritt. Flickan avled av sina skador. Jag vill inte ta upp det för att skrämmas utan jag vill bara göra er uppmärksamma på hur viktigt det är att hålla sig inom sin säkerhetszon.

 

På Svenska ridsportförbundets hemsida kunde man i tisdags läsa följande förstahandsuppgifter om olyckan:


 11-årig flicka dog efter fall under ridlektionFlickan var sedan flera år medlem i Johannishus ryttareförening. Hon beskrivs som en van ryttare och har deltagit i flera tävlingar. I tisdags kväll var hon ute med sin grupp på ett fält i anslutning till ridhuset.
– I gruppen fanns mellan fem och tio elever och utbildad personal. De hade all säkerhetsutrustning, säger Magnus Roth, vice ordförande i Johannishus ryttareförening.
– Vi följer noga de rutiner som gäller enligt Ridsportförbundet. Han var inte själv på plats i tisdags kväll.
 


Under mitten av 80-talet kommer jag ihåg att det hände att ridgrupper togs ut i skogen och på fälten runt anläggningen för att rida sin lektion. Där fick de galoppera över en åker eller hoppa över diken. Inte sällan var det någon eller några som ramlade av och jag vet att det inträffade en del incidenter i form av brutna tummar och blåmärken. Inte för att hästarna betedde sig konstigt på något sätt utan för att situationen blev för svår och laddad för ryttare och hästar. Säkerhetstänkandet var helt annat på den tiden och mycket har hänt sedan dess i form av skyddsutrustning och så vidare.

 

Jag vet att de större och certifierade ridskolorna i landet är väldigt noga med säkerheten. Ridning i ridhus och på ridbana är säkert. Stämningen vid ridning i stor grupp ute på fria ytor kan däremot snabbt bli väldigt laddad. Jag tror inte att det förekommer i så stor utsträckning längre på ridskolorna.

 

Hos oss går sedan länge säkerheten utan undantag alltid först. Våra grupper rider endast ut under lugna former. Förutom att det har med säkerheten att göra så vi vill också förmedla till våra elever hur viktigt det är att inte överskatta sin förmåga. Det kan tyckas vara tråkigt men insikten om hur snabbt en olycka kan inträffa så måste vi alltid hålla oss inom ramarna!

 

Det händer att jag får en kall klump i magen när ridskoleelver kommer och berättar hur de hyrt hästar eller varit på någon slags uteritt och sprängt fram över ängarna. Jag kan förstå att det är en härlig känsla. Men jag kan också se vad som kan hända i nästa moment. När hästen blir rädd för ett ljud eller något som dyker upp bakom en buske eller kanske bara gör några glädjeskutt. Med en ryttare på ryggen som inte alls är van vid den situationen så kan det bli katastrofala följder.

 

Det enda jag kan uppmana mina elever till i det läget är att de inte ska överskatta sin förmåga, någonsin. Det handlar inte om att vara harig eller feg på något sätt. Det handlar istället om att ha insikt och sunt förnuft. Tyvärr är det ibland svårt att inse faran i något som man bara har hört eller läst om. Man måste tydligen uppleva det för att förstå.

 

Igår kväll kom nya uppgifter om hur olyckan egentligen gått till och följande stod att läsa länkat från Ridsportförbundets hemsida:


 Dödsolyckan inträffade under en uteritt. Den elvaåriga flickan var ute och red tillsammans med en kamrat på tisdagskvällen. De red i naturen strax utanför Johannishus.
Av någon anledning blev flickans häst skrämd eller orolig. Den sprang i väg och flickan föll av. Hjälp tillkallades snabbt. Ambulans förde flickan till sjukhuset, men hennes liv gick inte att rädda.


Det hela verkar vara en ren olyckshändelse med den allra sämst tänkbara utgång. Jag vet ingenting om hur olyckan egentligen gick till, vad som hände eller varför. Och ändå så kan jag inte låta bli att tänka på statistiksiffrorna över olyckor. Statistiken säger att genomsnittsolyckan inträffar då en tjej på elva-tolv år och ett med par års ridvana får låna en häst och rida ut.


Jag vet att ridning på lektion anses som säkert och vår olycksstatistik talar sitt tydliga språk. Däremot hamnar man i en helt annan situation den dagen man sitter på en häst utan instruktör och annan vägledning i naturen.


I artikeln står det att flickan var van ryttare och jag vet bara det jag har läst. Kanske var hon van, kanske var det bara en mycket oturlig olycka. När man är elva år är man inte mogen att cykla i trafiken. Man utvecklas mycket fysiskt och får ofta en sämre koordination. Man kanske också utvecklas psykiskt och vill testa gränser.


Vad innebär det att vara van ryttare? Jag lär mig nya saker varje dag efter över trettio års ridning. Jag är inte feg eller rädd men jag är mycket försiktig och vet mycket väl var mina gränser går. Jag chansar inte!


Kom ihåg att aldrig överskatta din förmåga. Om du så överskrider gränsen bara en gång kan olyckan vara ett faktum! Vuxna, följ med barnen på uteritten. Till fots eller på en lugn och utbildad häst. Då kan ni i alla fall till viss del vara med och styra över situationen.


Så ett litet upprop till alla våra vuxna medlemmar och föräldrar till ridande barn:


VUXNA TÄVLINGSFUNKTIONÄRER SÖKES!!
Jättekul att så många ungdomar anmält sig till informationen 11/10 för nya tävlingsfunktionärer! Eftersom vi även har stort behov av vuxna tävlingsfunktonärer så kommer nu en uppmaning till dig som är vuxen att anmäla dej till träffen.
Givetvis är även alla som redan varit med och jobbat som funktionär på tidigare välkommen. Hälsningar tävlingskommittén gm E-B (Eva-Britt Widenberg) P.S Hopptävling 5 oktober på UPK div II ponny. Funktionärslista finns på tavlan utanför ponnysadelkammaren.

Av Ulrika Pernler - 24 september 2008 13:55

Hej! Står du i begrepp att börja tävla? Tänk då efter en extra gång. Att tävla är en känslomässig berg och dalbana från start till slut.

 

Innan säsongen startar är man så tävlingssugen att man nästan nöter ut datorn i sina försök att hitta lämpliga tävlingsplatser på Svenska Ridsportförbundets Web. Almanackan för nästa år är snart fullklottrad med möjliga tävlingsdatum. Det ska naturligtvis passa ihop med födelsedagar, Gokarttävlingar och annat.

 

-Tänk att dom inte lagt ut propositionen än, fnyser man, det är ju bara åtta månader kvar tills anmälan går ut.

 

I januari har man redan anmält sig till diverse tävlingsplatser. Första tävlingen är dock inte förrän i slutet på mars. Det är bara att sätta sig ner och vänta. Ja, så kan man ju träna sig och hästen lite under tiden förstås.

 

Istället för att köpa en ny vårjacka så löser man tävlingslicenserna för sig och hästen till den nätta summan av 1700 kronor. Sedan tillkommer naturligtvis anmälnings och startavgifter för respektive tävling. Men det går ihop sig om man skippar de nya skorna också!

 

Veckan innan tävlingen så blir man garanterat förkyld och missar träningen, hästen tappar en sko och hovslagaren befinner sig på semesterresa i Thailand. Dessutom går bilen sönder och

Man tvingas muta verkstaden för att de ska hinna laga den innan helgen.

 

Plötslig så har det blivit dagen D. Eftersom man har fått startnummer 1 i första klassen så stiger man upp kvart över fyra på morgonen. Det är becksvart ute och man ser inte ett dugg trots att man står med näsan tryckt mot rutan. Det är väl tur det eftersom det med största sannolikhet snöar, regnar eller är storm.

 

Den korta promenaden till bilen räcker för att man ska inse att man kommer att ha frusit ihjäl lagom till lunch. Hoppas ingen ser dåren som står och skrapar rutorna klockan 04.30 en lördagsmorgon…

 

Hästarna i stallet tittar nyvaket upp i halmen men inser snabbt att det faktiskt är dags för frukost fast det är mitt i natten. Hästen som ska tävla har legat i en blöt kissfläck hela natten. Flätorna som man knåpade ihop igår är kliade till oigenkännlighet.

 

Efter en stunds borstande och flätande under en hel rad små ramsor som man inte visste att man kunde så ser hästen okej ut, inte som igår men okej.

 

Bilen packas och hästen lastas. Sedan är ni på väg!

-Vad tänkte jag på när jag anmälde mig till en tävling i mars, tänker man medan man knaprar i sig en macka och en kexchoklad. Klockan har nu hunnit bli sex och det är minst fyra timmar kvar innan resten av familjen ens funderar på att stiga upp.

 

På tävlingsplatsen är parkeringen redan full av trailers och tävlande som irrar omkring. Snöfallet har övergått i regn och dropparna känns mer som fallande nålar än regndroppar.

Hästen tittar misstänksamt ut genom framdörren och ser ut som han hellre skulle stanna kvar därinne, hela dagen!

 

Framridningen består av en liten yta där samtliga ska trängas och ingen någonsin verkar ha hört talas om några regler för hur det ska gå till. Regnet har tilltagit och dom vita ridbyxorna är nu genomskinliga.

 

Så ropas man till sist in på banan. Där man biter ihop och gör så gott man kan. Det där kändes ju hyfsat, tänker man då man kommer ut efter avslutad ritt. Och javisst, när klassen är slut så ropas man upp i högtalaren och får dessutom komma in och hämta pris i sina genomskinliga ridbyxor.

 

Så är det dags att lasta in hästen igen och fara hemåt. Familjen därhemma har möjligtvis börjat sträcka lite på sig och kanske knäppt på TV:n för att slötitta på något program som går i repris.

 

Man sitter i bilen, genomblöt och trött med en begynnande huvudvärk. Så tänker man: -När jag kommer hem måste jag gå ut på nätet och kolla när nästa tävling är. Det var ju så roligt att tävla.

 

Hur är man funtad egentligen…

 

Tack för bilderna från i söndags Saga!

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6
7
8 9 10 11 12 13
14
15 16 17 18 19 20
21
22 23 24 25 26 27 28
29 30
<<< September 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards