Hej! Hoppas ni alla haft en bra helg. Tävlingar har stått på schemat för många vet jag. Här nedan kommer en rapport från Sara, Candy och "mormor" Agneta. Mer tävlingssnack hittar ni på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se

I lördags (13/9) fick Saras Volvo kämpa sig iväg med trailer mot Sigtuna, till dressyrtävling med den angenäma starttiden 13.00 Candy tyckte trailern såg trevlig ut, så hon traskade rätt in och såg sig uppfordrande om efter äpplen – för det ska man faktiskt få när man varit snäll och gått rakt in i trailern J. Naturligtvis fick hon äpplen, tre stycken små röda, och se’n kunde vi packa klart och åka. 

Resan gick bra, vi parkerade och frågade hamburgergrillspersonalen var man hittade sekretariatet. Det låg ungefär 20 meter från grillen…

 

I sekretariatet fick vi en vägbeskrivning till framridningsbanan som låg en bit bort – de håller på att bygga nytt ridhus i Sigtuna, så det är lite stökigt – ”rid förbi ridhuset, över en liten ridbana, upp på en stig, genom skogen, se’n är ni framme”. Spännande!

Efter att ha käkat lite lunch så gjorde vi iordning Candy och Sara begav sig iväg ut på uppdrag ”hitta framridningen”. Jag samlade ihop transportskydden och slängde in dem i trailern och stängde luckan, se’n tog jag den livsviktiga putstrasan med mig och försökte hitta rätt väg.

 I skogen var det rätt blött o lerigt, och massor med svamp (fast ingen sort jag kände igen, dvs inga kantareller). Det gick inte att gå fel som tur var, så jag kom till framridningen jag också. 

Jag hejade på våra gamla bekantingar Helene, Johan och Taipan, de hade minsann också hittat hit! Vi pratade lite om allt möjligt, se’n ville Sara bli av med väst och skrittäcke, så då var det dags att göra en insats som hästskötare!

Inne på banan gick det en man som jag trodde hörde ihop med nå’t av de andra ekipagen, men han stegade fram till mig o Sara och sa med käck amerikansk brytning att vi hade en väldigt fin häst. ”Tack tack” sa jag och tänkte att det var ju kul att han tyckte det, det kan ju folk säga och se’n så är det bra med det liksom…men inte här inte.. nu ville han veta hur gammal hästen var, vad hon hade för stam, vad hon hette, vilka klasser hon gick, om hon hoppade också, hur länge vi haft henne, vad uppfödaren hette, om uppfödaren hade fler av samma typ, var vi kom ifrån, vad ridklubben vi befann oss på hette…*pust*!

Han var på väg från Arlanda till Västerås, och hade råkat se skylten med ”hästtävling” och ville åka och titta vad det var för tävling sa han…

Han undrade om hästen var till salu (svar: eeeeh…neeej!), och så fick jag hans visitkort och han sa att jag skulle ringa om jag ville bli av med hästen… lite läskigt nästan tyckte jag! Han kom från USA, och det var hästar på visitkortet.

Så ville han veta vem som hjälpte Sara med hästen, och jag sa ju glatt att ”det gör jag”, men så kom jag på att han nog inte menade vem som höll i medan hon sadlade (fniss), så jag frågade om han kanske menade vem hon tränade för. Det var det han menade.. ”För en av instruktörerna på ridskolan” sa jag, och då ville han veta vad han eller hon hette. Och jag är SÅ ledsen, Ulrika, men han kände inte till ditt namn…men han trodde själv det kunde bero på att det var längesen sist han var i Sverige, och det tror absolut jag med. Så sa han ”lycka till” och for iväg. Trodde jag…  

Vi letade oss tillbaka genom skogen, och Candy snorkade åt alla svampar som såg alldeles annorlunda ut från det här hållet, och så kom vi fram till lilla ridbanan som var collectingring. Av med benskydd och fram med putstrasan! Och så fick jag hjälp att hitta ingången till läktaren, bökade mig in med alla skydd, västen, täcket och trasan, och hann lagom slå ner rumpan och sprida ut packningen – så kommer jänkaren in och sätter sig och plockar upp videokameran! Nu skulle han filma fina hästen också! Jösses…sen kom han fram och gratulerade Sara till en fin ritt, och se’n åkte han iväg i sin bil.

 

(Nu undrar jag om ni kan hjälpa till lite, om det kommer en medelålders man med amerikansk brytning till stallet och frågar efter Candy, kan ni var snälla och peka bort mot Östhammar eller nå’t???)

 

Ja, och se’n började denna underbara väntan på resultatet…Sara hade klart o tydligt hört ordet ”fyra”, så hon hade väl inga jätteförhoppningar  tror jag - det KUNDE ju vara så att det var genomgående fyror i protokollet – och hon gick iväg för att hämta papperseländet medan jag promenerade runt med Candy på parkeringen.

Det tog ungefär en vecka innan hon kom tillbaka, jag tror jag gick en mil…men när hon kom log hon med hela ansiktet och sa ”japp, jag fick en fyra, men jag leder!”, och då hade de skrapat ihop drygt 71%! Så vinnarna i LB:1 i Sigtuna denna dag, det blev Sara o Candy! Tjusigt segertäcke minsann, och rosett och plakett!

 Vem sa att dressyr var tråkigt? J Och Helene och Taipan knep åt sig ett fjärdepris, kul! 

Andra klassen, LA:1, startade nästan direkt efter prisutdelningen, så det var inte stor idé att lasta in eftersom Sara hade startnummer nio, vi skulle bara hinna ta av allt så skulle vi få sätta på det igen. Jag höll häst medan Sara åt upp resterna av sin pastasallad, och se’n var det toabesök och uppsittning.

Jag hann lagom ner till framridningen när det nästan var dags att gå tillbaka, det är fin motion att vara hästskötare!

Candy var ganska trött nu, och Sara fick jobba som en liten iller, men förutom att ryggning är en onödig och fånig övning och galopp är rätt jobbigt på slutet så gick det jättebra – drygt 62% och precis utanför placering, fem sketna små poäng som fattades bara – men det räckte ju rätt så bra med den blågula i första klassen (och de hade förresten ganska små rosetter – våra är mycket läckrare!). 

Det var nu en bra idé att åka hem tyckte Candy, och stegade glatt in i trailern även denna gång (och väste ”hit med äpplena!” – nu blev det två stooora gröna som Sara hittat i sekretariatet, de hade en stor korg med ”bjudäpplen” där). Så fick hon sin eftermiddagshavre som hon skottade i sig med god aptit efter en mycket spännande och ansträngande dag, hon fnös några gånger i vattenhinken, och se’n bad vi allra ödmjukast Saras Volvo att orka med oss alla ända hem till Uppsala igen…och den suckade tungt och hade godheten att rulla på snällt hela vägen. Den är nog inte så dum i alla fall, fast man måste mecka med dörrhandtagen och sådär! /Agneta