Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under maj 2008

Av Ulrika Pernler - 31 maj 2008 16:07

Hej! I morgon har vi dressyrtävlingar på hemmaplan. En LB:2 och en LB:3 blir det. Det är många UPK:are som ställer upp och slåss om priserna.


Har hört att det kan bli uppemot 30 grader varmt... Några av morgondagens tävlande fasar säkert för huruvida dom ska få solsting/ värmeslag eller helt enkelt bara flyta bort i en svettpöl.


Själv tänker jag vända värmen till min fördel. Jag har nämligen gjort upp en plan. Jag ska proppa i Ronaldhino en massa hö till frukost och så hoppas jag på extrem hetta. På det viset tror jag att han kommer att bli alldeles lagom trött eller ännu bättre lite trög.


Vi kommer att skrida in på banan i en lugn trav och rida precis rakt mot domaren utan att ens höja på ögonbrynen. Jag kommer även att kunna stanna om inte precis vid x så ändå medan jag fortfarande är på medellinjen. Jag ser framför mig hur jag hinner med att lägga alla volter där dom ska vara. Jag kommer att rida en lugn och värdig galopp och kanske hinner jag vända på huvudet och le stort mot domaren när jag rider förbi.

I bakgrunden spelas vacker harpamusik.


Så blir det i morgon tänker jag och det känns verkligen bra eftersom tidigare tävlingar har avridits i ett helt annat tempo till vilket man skulle behövt spela introt till "bröderna Cartwright".


Utifall att Ronaldhino trots harpamusiken beslutar sig för att gå i ett Bröderna Cartwright tempo så undrar jag vilket intryck det kommer att ge domaren. Antingen tycker hon att det är vågat och nytänkande eller så tycker hon att det är helt knäppt. Vilket det också är!


Fast det kanske skulle bli ännu värre tvärt om. Ifall Ronaldhino blir så trög och trött som jag hoppas och så klämmer man på Bröderna Cartwright i högtalarna. Det skulle ju kunna kännas lätt stressande och väldigt förvirrat.


Nu vet jag inte vem som har valt musiken till i morgon. Jag får väl titta in i sekretariatet i mogon bitti och lägga fram några passande låtar. Då kan ju dom som sköter musiken kolla hur det ser ut när vi rider runt banan innan start. Ser det lugnt eller hysteriskt ut? Så slänger man i skivan i sista sekunden. Det blir lite av en chansning.


I ärlighetens namn ska jag säga att det inte spelar ett dugg roll vilken musik som spelas för när man rider så är man så koncentrerad att man inte hör en enda ton eller annat.


Fast vid närmare eftertanke, ska man skena runt banan och uttrycka sig konstnärligt genom att göra diverse språng, hopp och krusiduller kan det vara rätt så coolt med Bröderna Cartwright i bakgrunden...

Av Ulrika Pernler - 30 maj 2008 16:15

Hej! Ekes ridskola 1981:

Det var en av de sista veckorna i Maj. Sommarvärmen hade kommit och vi började rida ute på volten som låg nedanför den stora ladan som användes till ridhus.

 

Räkan hade som vanligt skrivit ihop hästlistan och nu hängde den på anslagstavlan utanför kontoret. Alla elever var tvungna att göra i ordning varsin häst till lektionen så långt det behövdes. Vi kollade på listan och vek sedan pappret mitt över det hästnamn vi valt. Kom man tidigt fanns det större chans att få göra i ordning sin favorithäst.

 

Jag tittade på listan och hittade snabbt Sirros namn. Nöjd stegade jag iväg mot sadelkammaren för att hämta hans saker. Sadlarna var prydligt upphängda på egenhändigt snickrade sadelhängare och varje sadel var märkt med hästens namn.

Tränset kände jag igen utan att läsa på lappen. Jag hade själv köpt pannbandet som var av läder och lindat med röda och vita sammetsband. Efter mycket tjat hade jag fått sätta det på hans träns.  Nu var han den enda hästen i stallet med ett så fint pannband.

Även tränsen var prydligt upphängda i rader på varsin tom sytrådsrulle med hästens namn skrivet på väggen. Janne och Gertie var noga med att det skulle vara ordning på allt i stallet.

 

Jag hade med mig min egen röda hink med borstar och satte igång med att göra Sirro fin till lektionen. Efter att ha sadlat och tränsat tog jag fram en liten ask med röda hästgummisnoddar och fäste ihop Sirros lugg till en snygg tofs. Jag var klar i god tid inför lektionen.

 

Jag tog tyglarna över halsen och gick ner mot volten för att invänta uppropet. Man fick gå upp för den lilla backen och förbi läktaringången. Så gick man längs en liten stig ner mot volten. Jag var först men snart kom det fler hästar som skulle vara med på vår lektion.

Vi stod utspridda i gräskanterna och lät hästarna beta medan lektionen innan vår avslutades.

 

-Alla som ska rida kommer hit, ropade Räkan och vi tog med oss hästarna och samlades till uppropet vid en stor sten som låg precis utanför volten.

Vi bytte hästar varje vecka och fick välja enligt den ordning som Räkan skrivit in våra namn i sin lilla svarta bok. När man valt först så kom man sist på listan nästa gång.

 

Idag var det min tur att välja sist. Det var alltid lite pirrigt innan man visste vilken häst man skulle få. Jasmine, Bestman, Mazurka, Mannagryn, eleverna innan mig valde i tur och ordning, Rommy, Rockie, Nasser, Arino och Cayenne. Till slut var vi bara två kvar som skulle ha varsin häst. Zober och Sirro fanns kvar. Eleven innan mig stod länge och funderade.

-Zober, sa hon till sist och jag kunde inte låta bli att göra ett glädjeskutt.

-Då blir det Sirro till dig, sa Räkan och skulle just skriva in det i sin bok när hon sa, Vänta du hade ju Sirro förra gången också, och förra, och den före den. Hon bläddrade bland sidorna så sa hon, Du har ju haft Sirro elva gånger i rad.

Det gör ingenting, sa jag, ingenting alls.

 

Jag ledde in Sirro på volten och spände sadelgjorden. Elfte gången på rad, tänkte jag lyckligt och satt upp.

Av Ulrika Pernler - 29 maj 2008 15:19

Hej! Idag har jag tränat med min nya hudfärgade stödstrumpa på foten. Fantastiskt skön måste jag säga. Tårarna kom inte förrän efter 35 minuter av passet men eftersom det var så varmt ute kunde jag säga att det var svettdroppar som rann fram under hjälmen.

Jag tror jag ska köpa en stödstrumpa till den andra foten också, och en till armbågen och varför inte ett par sådana där handledsskydd. Knäskydd är ett obligatorium. Visst finns det stöd för ryggslutet och axlarna också?

 

Torsdag och som ni vet ”Uffeträning”. Vi var ute på vår stora dressyrbana eftersom det är där vi ska vara på söndag när det är tävling. Solen var minst sagt strålande och stod högst upp på himlen då vi red. Det fanns inte ett enda hörn med skugga på banan.

Ryttarna svettades, hästarna svettades och Uffe svettades nog också fast något sånt skulle han aldrig erkänna. Det ser ut att bli fint väder i helgen så det här var en bra försmak på söndagens dos av svett. Det kommer att gå åt mycket Pepsi Max och huvudvärkstabletter men yppa inget om detta för dopingdelegationen!

 

Uffe delade ut uppgifter till var och en och vi fokuserade verkligen och försökte verkligen göra som han sa. Karoline och Uniek fick träna på att rida snett igenom i galopp utan att svänga till höger… Gabbi och Winston fick fortsätta att gymnastisera höger bak (på hästen förstås). Erica och Pedro övade på att låta bli att vara nervösa inför söndagen. Jag och Ronaldhino övade vidare på att låta bli att göra saker som vi inte ska göra. Vi gjorde några konstiga grejor i alla fall men i stort så kunde vi låta bli en hel del!

 

Trots flera liters vätskeförlust så känns det fantastiskt att sommaren äntligen är här!

 

Så tänkte jag avlägga en rapport i ämnet ”Mina nya ridstövlar”. De är fortfarande inte tillräckligt ingångna för att börja ridas i. Jag har dem stående vid sängen i mitt sovrum för att jag inte ska missa att ta på mig dem för en stunds lidande.

 

Varje morgon när jag vaknar är det första jag ser mina nya ridstövlar. De är höga och svarta och dragkedjorna gapar öppna med sina rader av vassa ”huggtänder”. Rätt så skräckinjagande faktiskt!

 

Precis i denna stund har jag bestämt mig för att ta ett nytt krafttag. Jag ska gå och blöta strumporna och ta på mig stövlarna. Sedan går jag ut i trädgården och vattnar blommor. Jag kan ge mig den på att det kommer att rulla in bil efter bil med försäljare, sopgubbar (inte DEN sopgubben!) och bekanta bara för att jag spatserar runt med shorts och ridstövlar när det är 30 grader varmt ute.

 

Broka, Broka på er allihopa!

Av Ulrika Pernler - 28 maj 2008 14:01

Hej! Vissa onsdagar åker Gabbi och jag för att göra ärenden till ridskolan. Det kan gälla inköp eller att hämta och lämna varor av olika slag.

 

Anledningen till att just jag kan få åka med är dels för att Gabbi tycker att jag behöver komma ut och luftas lite och dels att jag är ledig på onsdagar vilket gör att det inte försvinner arbetskraft från stallet. Jag tror den första anledningen väger tyngst!

 

I morse hade vi två ärenden på vår lista. Vi skulle lämna i en sak till ett företag på Verkstadsgatan och vi skulle handla godis till sommarens ridläger. Det senare ärendet tyckte jag var det trevligaste!

 

Först skulle vi lämna in saken på Verkstadsgatan. Vi styrde på lite måfå eftersom vi bara till viss del visste åt vilket håll vi skulle. Det var jag som var ansvarig för inlämningen och dess ombesörjning.

 

-Har du skrivit ut adressen vi ska till som du lovade? Sa Gabbi.

- Jadå, svarade jag, den finns på den gröna lappen.

-Kan du kolla vilket nummer det var, sa Gabbi. Verkstadgatan var verkligen lång…

-Nej det kan jag inte, sa jag, för lappen ligger hemma i hallen. Men nu känner jag att vi börjar närma oss!

 

Jag fick en lång blick av det slaget som jag känner allt för väl igen.

-Känner att vi börjar närma oss. Du menar väl inte att du skulle känna när vi är nära, sa Gabbi.

Jag vidhöll att det gör jag visst. Man ska inte underskatta sina känslor. Till exempel försöker jag alltid känna att jag kommer att vinna en bil när jag spelar Bingolotto. Jag kallar det för positivt tänkande.

 

Gabbi verkade inte ha tid för något positivt tänkande utan tog upp sin mobil och ringde till nummerupplysningen. Två minuter senare ringde vi på dörren till företaget. Det var stängt!

 

Vi satt oss i bilen och styrde mot det andra och mycket trevliga ärendet. Att handla godis. En gång om året handlar vi godis till våra ridläger. Barnen äter mycket snask så vi handlar en hel del. Själv är jag väldigt förtjust i nötcreme och jag brukar unna mig att köpa en endaste kartong som jag gömmer hemma i min garderob för eget bruk.

 

En kartong nötcreme innehåller 80 påsar vilket kan låta mycket. Men när man väl öppnat den första så tar det inte lång stund förrän man inser att man ätit upp den sista och kartongen gapar tom. Jag är ganska stolt över att inneha rekordet i att äta upp en kartong nötcreme.

Det är ett par år gammalt men står sig fortfarande. Jag har ätit 80 påsar nötcreme på sju dagar!

 Nu finns det ju en baksida med detta och det är nyttighetsfaktorn. 80 påsar nötcreme är inte speciellt nyttigt och det vet jag. Därför har jag de senaste två veckorna haft ett mantra som jag upprepat för mig själv. ”Jag behöver inte köpa nötcreme, jag kan dricka vatten och äta selleri istället!” 

Vad töntigt, säger de andra i stallet. Du vet ju att du kommer ut med din kartong under armen.

-Det vet ni inte, svarar jag. I år kanske det blir året som Ulrika inte köpte nötcreme.

 

Gabbi och jag klev in i butiken. Vi handlade vant de sorters godis som vi brukar. Vi betalade och när vi klev ut hade jag en kartong med nötcreme under armen. Säg det inte till nån!

 

Så var vi klara med ridskoleärendena och det var dags för våra egna. Det vill säga Apoteket. Trots att jag bara har varit fyrtio år i några få veckor så börjar ungdomen nu att rasa av. Men jag räds inte då det finns bra hjälpmedel att få.

 

Min sjukgymnast har lånat ut några bra grejor åt mig för att jag ska klara vardagen. Bland annat en ”Tensapparat” som ger mig små stötar för att avleda mina muskler från att tänka på ont. Jag skulle tro att den är bra för hjärtrytmen också!

 

Igår fick jag en liten blå kudde som jag kan ha när jag sitter i soffan eller bilen samt när jag ligger ner. Den var så praktisk med en axelrem så jag kan bära den med mig överallt! Jag gillar färgen också.

 

På apoteket skulle jag inhandla en stödstrumpa till min fot som inte riktigt vill vara med så här i livets senare del. Jag hittade en snygg hudfärgad som man kunde spänna åt så mycket som man ville. Gabbi som bara är 36 fann det hela mycket roligt och tog ett fint foto när jag betalade min stödstrumpa. Naturligtvis skickade hon runt kortet till alla våra bekanta inom fem minuter.

Jag funderade på att göra en affärsidé av det hela. Kanske kunde man erbjuda ett signerat foto av stödstrumpeköpet för en tjuga? Vad tror ni?

 

Jag funderade också en stund på om vi inte skulle gå in på Rusta och kolla närmare på rullatorerna som de säljer. De har två modeller. En för 475 kronor och en dyrare för drygt 600 kronor. Den dyrare har en mer robust sittplatta plus att jag tycker att varukorgen är av en bättre modell. Men så kände jag att det nog blivit dags att ta sig hemåt för att vila middag. Det tar att vara 40+.

Av Ulrika Pernler - 27 maj 2008 14:20

Hej! Idag tänkte jag presentera en lista över saker som är högst normala för en unghäst att göra. Jag känner att listan kan bli användbar för var och en den dagen man står inför en unghäst som vänder ut och in på sig för att livet är så skoj.  Istället för att tänka ”oj, vilken konstig häst”, så kan man ta upp listan som man naturligtvis alltid bär med sig i fickan. Så läser man under punkt fyra och tittar sedan på hästen igen och tänker ”Jaha ja, precis som under punkt nummer fyra”. Så viker man ihop lappen och stoppar ner den i fickan tills nästa gång man ser en häst som man anser beter sig underligt.

 

Här kommer listan i ämnet Unghästens ibland mycket underliga men högst normala beteende:

 

Punkt nr 1     Du har haft unghästen i din ägo i blott en vecka när du inser att du inte längre har kvar några ficklock, knytsnoddar eller knappar på någon av dina stalljackor. Hästen har även tuggat i sig två par tyglar, ett grimskaft och dragit loss röret till vattenkoppen och därmed fått sig en dusch i kallvatten.

På din högra arm finns färska märken av två tandrader samt några mer bleknade eftersom unghästen måste prova minst en gång varje dag om det är okej att bitas…

Var bara lugn! Det är helt normalt för en unghäst. Efter att ha avverkat ytterligare tre stalljackor och fyra par tyglar så kommer hästen att börja tugga på något annat och mer spännande i stallinredningen.

 

Punkt nummer 2    Unghästen delar hage med flera andra hästar och roar sig med att tugga i sig hästtäcken. Sitt eget täcke låter han bli men han ägnar omsorgsfullt arbete åt att skapa luftkonditionering i de andras täcken. När du betalar 1600 kronor för tredje gången på tre veckor för att täcka utgifterna för ett nytt täcke åt en av hagkompisarna börjar ditt leende stelna en aning. Lugn detta är ett helt normalt beteende för en unghäst och du kan kallt räkna med att få punga ut med pengar till många täcken framöver.

 

Punkt nummer 3    Den ystra unghästen far runt som en skottspole på ridbanan. Han far regelbundet högt upp i luften och snurrar ett halvt varv. Han avslutar det hela med en käck bakutspark och blir rädd så för sig själv när gruset far iväg och rasslar till att han måste dra en repa med mycket gymnastiska bocksprång. Lugn detta är högst normalt för den unga hästen och ingår i konceptet unghäst.  Du tycker det är lite gulligt också såvida det är din kompis häst som beter sig och du själv sitter vid sidan av banan och dricker en kall Cola.

 

Punkt nummer 4   En dag står du på stallplanen med din häst bredvid dig.  Din jacka är lappad med färgglada stuvbitar. Den saknar ficklock och dragskor. Flärpen på ditt spö har någon för länge sedan tuggat i sig. Du har precis ridit ett pass på utebanan och är överlycklig för att du lyckats hålla dig kvar i fyrtiofem minuter. Du har dock en lättare stukning i själen sedan ett tidigare pass i veckan då det inte gick lika bra…

På grund av inköp av ett stort antal vintertäcken åt dina hagkompisar kommer sommarens planerade semesterresa att ställas in men det gör ingenting. Du får ju tillbringa resten av sommaren med din underbara kompis som faktiskt inte har bitit dig på en hel vecka nu!

Du tar upp en knölig och sliten lapp ur fickan och läser den för hundrade gången. När du lägger ned den igen så känner du dig lugn. Det här är helt normalt!

Av Ulrika Pernler - 26 maj 2008 16:07

Hej! ”Säkerhet är snarare ett förhållnings- och arbetssätt än en fråga om skyddshjälmar, tåhättor och säkerhetsstigbyglar. När de träder i funktion har olyckan redan skett!”

 

En sak som jag tidigt fick lära mig var att rida och handskas med hästar inte är farligt så länge man gör rätt. Olyckor med hästar förekommer oftast genom slarv eller okunskap. De allvarligaste olyckorna sker när hästkunniga människor låter bli att tillämpa en regel trots att de har kunskapen om varför den finns. Som att rida sin häst utan att ha hjälmen på huvudet eller låta hästen stå lös i spolspiltan medan man borstar den.

 

Svenska ridsportförbundet har under våren gett ut ett häfte som heter säker med häst och innehåller matnyttiga säkerhetsanvisningar för oss som verkar inom ridsporten.

Avsikten är att vi som arbetar som instruktörer och tränare ska läsa och tillämpa häftet och sprida kunskapen vidare till våra elever.

 

Det vilar ett tungt ansvar på oss ridlärare. Det är vi som kan påverka de nya ryttarna så att de alltid hanterar sina hästar på rätt sätt.

Ridning på ridskola har låg olycksfrekvens vilket jag tror beror på att man har väl nedskrivna rutiner och genomtänkta regler. Jag brukar säga att bakom varje regel i ett stall finns ett säkerhetstänkande vilket är sant.

 

Inte sällan kan jag uppleva att det kan vara svårt att motivera säkerhetstänket för eleverna eftersom dagens ridskolehästar är både lätthanterade och tillåtande att rida på. Men det är ändå viktigt att fortsätta tjata om säkerheten. Man måste ta sig tid att förklara hur man ska göra och varför.

Många av Ridskolans elever kommer förr eller senare att börja hantera en egen eller lånad häst och då finns risken att de blir överraskade av att denna häst inte fungerar som ridskolans.

 

Ridskolehästar är speciellt utvalda för att passa för sitt jobb. En ridskolehäst ska vara tålmodig, trygg och harmonisk.

Det gäller att hästen från början får en lugn och konsekvent behandling för att den ska bli trevlig. En lydig och avspänd häst är en säker häst!

 

Själv har jag just nu en unghäst med stort ego som gärna testar ledarskapet både två och tre gånger. Han skulle inte passa som ridskolehäst överhuvudtaget. Med en sådan häst är det extra viktigt att göra likadant varje dag och aldrig ändra på ramarna.

Att vara ledare för hästen innebär att vara konsekvent och rättvis och absolut inte att man försöker skrämma sin häst till lydnad eller bestämma över sin häst genom att använda våld.

Genom att hela tiden jobba för att öka sin hästkunskap så lär man sig att hantera hästen på ett lugnt och konsekvent sätt.

 

De ridskolehästarna som anpassar sig och trivs bäst på ridskolan har ofta kommit dit som unghästar och fått sin utbildning i den miljö som de sedan jobbar i. Det kan också vara en morot att de eleverna som rider på de högsta grupperna får öva sig att rida på yngre hästar. Det blir trots allt så att när man köper den egna hästen blir det en yngre häst i och med att man då får ”mest för pengarna”.

 

Så här till sommaren kan det vara på sin plats att sända ut en liten omtanke till alla er som tänker hyra eller låna en häst och kanske ta med till lantstället.

Barn som är elva till fjorton år och rider utomhus utan ledare hör till den mest skadedrabbade gruppen av ryttare och är också den grupp som drabbas av de allvarligaste skadorna.

 

Det händer förmodligen för att man överskattar sin förmåga. Man kanske tar en galopp över ett grönt fält eller hoppar ett hinder trots att man saknar kunskap om hur hinder ska byggas eller hur högt man klarar av att hoppa.

 

Om du ska ha sommarhäst tänk på att:

  • Det måste finnas en mycket hästkunnig person i närheten
  • aldrig låta barn rida ut ensamma (vuxna bör också rida ut med sällskap)
  • använda reflexer då det är mörkt
  • undvika att rida i trafiken
  • inte galoppera hem mot stallet eller över öppna fält
  • inte rida på okända underlag
  • aldrig hoppa över okända hinder utan att kontrollera marken före och efter
 

Ha en bra sommar!

Av Ulrika Pernler - 25 maj 2008 20:12

Hej! Hästar har en sund inställning till sommaren tycker jag. Tvärtemot oss människor så klämmer de i sig allt de hittar att äta och låter magen svälla ut tills den antagit astronomiska former. Hästar gör inte ens det minsta försök att hålla in magen när de träffar någon bekant. De bara slappnar av och låter formerna svälla över alla bredder.

 

Hästar har förstått vad semester handlar om. De skulle aldrig drömma om att måla huset, bygga trall eller gräva i trädgården. De äter helt enkelt tills de håller på att spricka och sedan lägger de sig ner i gräset, sträcker ut benen och drar en lång suck. Snacka om att njuta.

 

Den som känner sig stressad kan bara ta en tur till en hästhage på sommaren. Ta med en filt och lite fika och sätt dig i gräset vid sidan av hagen. Stanna gärna flera timmar och bara titta på hur hästar gör när de slappnar av. Se och lär!

 

Så till något helt annat. Äntligen känns det som jag har fått lite revansch i melodifestivalen. Men det var inte alldeles utan ont i magen. Likt tio miljoner andra Svenskar kan jag i dag säga; Sverige skickade fel artist. Ni vet ju vid det här laget vem jag skulle ha velat se i Belgrad. Behöver ni påminnas så tryck på länken: http://www.youtube.com/watch?v=tWuKdGaN5SE

 

Nu har jag via radion i morse fått medhåll från ett av Sveriges tyngsta namn i musikbranschen nämligen självaste Bert Karlsson.

Bert vet verkligen vad han pratar om. –Charlottes bubbla har spruckit, sa Bert. Hon ligger dessutom längst ner på Svensktoppens lista. Den enda artist som haft en chans i Belgrad var Christer Sjögren!

 

Bert, du vet vad du pratar om!

 

Under lördagskvällen var det dock inte lika kul. Jag visste att det skulle bli olidligt här hemma om Charlotte skulle vinna. Björn har nämligen hejat på henne hela tiden. Han är förresten den sista eurodiscodiggaren i hela världen som om det skulle vara någon bedrift…

 

I vilket fall är han minst lika bra som mig på att bli dryg om han får rätt, om inte bättre.

 

Artist efter artist uppträdde under kvällen och jag blev svettigare och svettigare. En hade en hel kör med tjejer som bar lösskägg. En annan såg ut som en seriefigur i peruk. Pirater, strutsplymer och barfotafolk avlöste varandra.

 

Jag skickade i nöd ett SMS till Carina och bad att få hyra ett rum av henne om det skulle gå åt pepparn. Jodå det gick bra skrev hon tillbaka.

Efter att halva startfältet sjungit så gick jag till sovrummet och började packa. Jag sa adjö till alla mina kära saker och gick och satte mig i soffan för att lida ut programmet.

 

Så började röstningen. Vilket skulle visa sig bli min stora lycka. Efter att två tredjedelar av länderna röstat kunde jag gå och packa upp väskan igen.

Björn satt tyst på sin kant av soffan och var helt tom i blicken. Jag kände så väl igen minen från den där ödesdigra kvällen i april då Christer åkte ut.

 

Jaha, Svenska folket. Nu vet ni vart ni borde ha lagt era röster. Men det är så lätt att vara efterklok. Till Bert (Karlsson) vill jag bara säga. My best friend!

Av Ulrika Pernler - 23 maj 2008 10:24

Hej! När vi var yngre och ute på en sådan där härlig sommarritt, barbacka på en ponnyrygg i solsken med massor av mygg så brukade vi alltid sjunga. Vi sjöng alla sommarvisor vi kunde och sången ekade mellan trädtopparna och skrämde förmodligen slag på en och annan fågel också. Hästarna lunkade på medan vi sjöng och sommarlovet kunde inte vara bättre.



Under min tid som skötare så hade vi en kör, "Ekekören" som tränade och uppträde på ridskolan, till allas förtvivlan. Jag var körledare och det gjorde ju inte saken bättre. Körens styrka var att samtliga fyra deltagare aldrig sjöng samma stämma samtidigt.

 

Så här i nära sommartid så är vi nog många som går runt och trallar på de visor man sjöng på skolavslutningarna som barn. Jag tror alla har i färskt minne känslan som infann sig när man satt i kyrkan den allra sista dagen före sommarlovet och kyrkorgeln spelade introt till psalm 199, Den blomstertid nu kommer.

 

Den 15 april i år gick jag som ni vet över till 40-75 årskategorin av människor. En stor förväntan som jag hade var att jag på ett naturligt sätt skulle kunna börja sjunga psalmer med min nya ljuva kyrkostämma.

 

Jag har alltid förundrats över alla äldre människor och då företrädesvis damer som sitter i kyrkbänkarna och sjunger psalm efter psalm med sina ljusa och lätt spruckna stämmor. Tidigt insåg jag att kyrkstämman var något som måste få växa fram med åldern så jag väntade och hoppades.

 

Så hände det. Jag fyllde 40 och kastades in i framtiden med denna stora förhoppning. Tiden efter min födelsedag har jag tillbringat med att träna upp min väna stämma inför barnens skolavslutning. Jag har sjungit i köket, i badet och inte minst i bilen. Kanske har någon av er mött mig ute på vägarna och undrat om jag haft andnöd eller sett ett spöke på grund av den vidöppna munnen. Men lugn det har bara varit ett av mina övningspass.

 

Så till kärnan. Jag har problem! Rösten spricker i de höga tonerna och i de låga och inte sällan i tonerna mitt emellan. Var är min kyrkostämma? Som jag har väntat!


Jag har en moster i 70-årsåldern som är jätterar och alltid ringer när man fyller år. Hon har den bästa av kyrkostämmor och kommer upp i obeskrivbara toner när hon sjunger i luren. Man brukar ha tinnitus i minst en vecka efter varje födelsedag. Så kyrkostämmo-ådran finns i familjen jag behöver bara hitta och plocka fram den.

 

I morse drog jag av en psalm i stallgången och lyckades som vanligt sjunga den i flera olika stämmor samtidigt. Så kom tonartshöjningen och jag tog ifrån magen. Jag såg hur Gabbi hoppade till och jag kan svära på att håret reste sig på armarna.

-Wow, där var du nära moster Eva, sa hon och ryste till.

 

Nu har hoppet tänts! Jag fick känna känslan om än bara för en sekund. Nu ska jag plocka fram ”Den svenska sångboken” som jag har liggandes hemma och öva, öva och öva!

Om några veckor sitter jag i Vaksalakykan på barnens avslutning och jag lovar att jag ska sjunga så håret reser sig på allas armar.  Barnen kommer att bli stolta!


 …En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar. Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden förkunna sommartiden… 


…Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön och träden är så fina och marken är så grön och blommorna är vackra och höet luktar gott och solen är så solig och vattnet är så vått…

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23
24
25
26 27 28 29 30 31
<<< Maj 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards