Hej! Står du i begrepp att börja tävla? Tänk då efter en extra gång. Att tävla är en känslomässig berg och dalbana från start till slut.

Innan säsongen startar är man så tävlingssugen att man nästan nöter ut datorn i sina försök att hitta lämpliga tävlingsplatser på Svenska Ridsportförbundets Web. Almanackan för nästa år är snart fullklottrad med möjliga tävlingsdatum. Det ska naturligtvis passa ihop med födelsedagar, Gokarttävlingar och annat.

-Tänk att dom inte lagt ut propositionen än, fnyser man, det är ju bara åtta månader kvar tills anmälan går ut.

I januari har man redan anmält sig till diverse tävlingsplatser. Första tävlingen är dock inte förrän i slutet på mars. Det är bara att sätta sig ner och vänta. Ja, så kan man ju träna sig och hästen lite under tiden förstås.

Istället för att köpa en ny vårjacka så löser man tävlingslicenserna för sig och hästen till den nätta summan av 1700 kronor. Sedan tillkommer naturligtvis anmälnings och startavgifter för respektive tävling. Men det går ihop sig om man skippar de nya skorna också!

Veckan innan tävlingen så blir man garanterat förkyld och missar träningen, hästen tappar en sko och hovslagaren befinner sig på semesterresa i Thailand. Dessutom går bilen sönder och

Man tvingas muta verkstaden för att de ska hinna laga den innan helgen.

Plötslig så har det blivit dagen D. Eftersom man har fått startnummer 1 i första klassen så stiger man upp kvart över fyra på morgonen. Det är becksvart ute och man ser inte ett dugg trots att man står med näsan tryckt mot rutan. Det är väl tur det eftersom det med största sannolikhet snöar, regnar eller är storm.

Den korta promenaden till bilen räcker för att man ska inse att man kommer att ha frusit ihjäl lagom till lunch. Hoppas ingen ser dåren som står och skrapar rutorna klockan 04.30 en lördagsmorgon…

Hästarna i stallet tittar nyvaket upp i halmen men inser snabbt att det faktiskt är dags för frukost fast det är mitt i natten. Hästen som ska tävla har legat i en blöt kissfläck hela natten. Flätorna som man knåpade ihop igår är kliade till oigenkännlighet.

Efter en stunds borstande och flätande under en hel rad små ramsor som man inte visste att man kunde så ser hästen okej ut, inte som igår men okej.

Bilen packas och hästen lastas. Sedan är ni på väg!

-Vad tänkte jag på när jag anmälde mig till en tävling i mars, tänker man medan man knaprar i sig en macka och en kexchoklad. Klockan har nu hunnit bli sex och det är minst fyra timmar kvar innan resten av familjen ens funderar på att stiga upp.

På tävlingsplatsen är parkeringen redan full av trailers och tävlande som irrar omkring. Snöfallet har övergått i regn och dropparna känns mer som fallande nålar än regndroppar.

Hästen tittar misstänksamt ut genom framdörren och ser ut som han hellre skulle stanna kvar därinne, hela dagen!

Framridningen består av en liten yta där samtliga ska trängas och ingen någonsin verkar ha hört talas om några regler för hur det ska gå till. Regnet har tilltagit och dom vita ridbyxorna är nu genomskinliga.

Så ropas man till sist in på banan. Där man biter ihop och gör så gott man kan. Det där kändes ju hyfsat, tänker man då man kommer ut efter avslutad ritt. Och javisst, när klassen är slut så ropas man upp i högtalaren och får dessutom komma in och hämta pris i sina genomskinliga ridbyxor.

Så är det dags att lasta in hästen igen och fara hemåt. Familjen därhemma har möjligtvis börjat sträcka lite på sig och kanske knäppt på TV:n för att slötitta på något program som går i repris.

Man sitter i bilen, genomblöt och trött med en begynnande huvudvärk. Så tänker man: -När jag kommer hem måste jag gå ut på nätet och kolla när nästa tävling är. Det var ju så roligt att tävla.

Hur är man funtad egentligen…

Tack för bilderna från i söndags Saga!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...