Hej! Jag läser en intressant artikel i senaste Ridsport. Den handlar om ridning och säkerhet, ett ämne som man aldrig kan prata nog om.

Säkerheten på ridskolan har hamnat så högt på prioritetslistan att våra elever inte får prova att rida på en häst som beter sig ”normalt”. Det handlar om att eleverna borde få rida ut oftare så att de lär sig hantera hästen i utomhusmiljön. Det handlar om svårigheterna för ridskolorna att förbereda eleverna för den egna tittiga, skuttiga och hoppiga hästen.

Jag håller med!

Ridning på ridskola är en säker sport. Det får inte vara något annat! Elever på ridskolan rider på utbildade, snälla och lugna hästar. Instruktörerna som håller lektion sätter säkerheten på första plats!

Ridskolorna har och tar ett stort ansvar för sina elevers säkerhet. Säkerhetstänket har ökat i hela samhället och inte bara på ridskolan. Det är bra! Man åker inte utan bälte i bilen, man har cykelhjälm och man rider inte i sina träskor. Men man har gjort det. Det är inte längre sedan än att jag minns alltsammans.

Min brorson red sex år på ridskolan innan han trillade av för första gången…

Det är svårt att lära ut om säkerhet när eleverna aldrig får uppleva eller se farorna.

Många gånger har jag önskat efter att jag stått och mässat om en så enkel och självklar sak som att hålla avstånden mellan hästarna, att någon häst åtminstone skulle vifta på svansen eller hytta med bakbenet. Men de bara går där och jag pratar vidare för ”döva öron” om hästars naturliga beteende.

Så en gång händer det. En rad med barn har ställt upp innanför spåret för genomgång och en av ponnyerna lägger öronen bakåt och gör ett utfall mot ponnyn bredvid. Den ”anfallna” ponnyn tar ett skutt åt sidan och eleven halkar av och landar på rumpan i spånet.

Allt går bra och lugnet lägger sig åter bland hästarna strax efter händelsen. Men föräldrarna på läktaren reagerar starkt och desto mer över det ”konstiga” beteendet och jag får äntligen tillfälle att prata om hästars naturliga beteende. Äntligen! Men jag vet inte om de förstår.

Det skulle behöva hända oftare, tänker jag, mycket oftare! Så att det naturliga blev det vanliga. Samtidigt är jag så glad över våra snälla, snälla ponnyer som gör arbetet så enkelt.

Elever ifrågasätter en häst som lägger öronen bakåt när man spänner sadelgjorden. I andra änden av stallet spänner en privatryttare gjorden på sin häst. Tänderna klapprar och ena bakbenet viftar i luften. Ryttaren klappar sin häst på halsen när den är klar och leder ut hästen på stallplanen för en ridtur. Allt är som vanligt.

Jag träffar elever som är helt oförstående inför att hästen kan stanna på ett hinder. Hästarna ska hoppa över hindren, de får inte snubbla, de får inte hoppa till inför överraskande situationer och att bocka är fullständigt uteslutet!

När jag tar ut eleverna i skogen så får jag skäll av en förälder som inte vill betala för att barnet ska sitta och åka häst bland träden. Vuxna vill inte rida ut för det är tråkigt och de vill ha valuta för sin lektion.

En elev tycker att en snart sjuårig häst är en ”unghäst” och ifrågasätter om hon verkligen ska behöva rida på en så ”ung” häst.

Jag är glad och stolt över vår ”olycksstatistik” som visar så fina siffror år efter år. Vi strävar alltid vidare efter att höja säkerheten ytterligare. Inga olyckor får ske efter slarv! Jag är glad över snälla hästar som ställer upp för sina ryttare på alla de sätt. Jag är glad att eleverna trivs och vill stanna kvar på ridskolan. Jag tycker jag har det roligaste jobbet man kan ha.

Vi delar ut varje häst till rätt elev med eftertanke. Vi undervisar och utvecklar våra elever och de blir duktiga. Väldigt duktiga. Det är en glädje när en elevs intresse blivit så stort att de vill köpa en egen häst.

Och samtidigt finns tanken där hela tiden. Hur ska jag kunna förbereda mina elever för den egna hästen. Hästen som inte är en ridskolehäst utan en helt vanlig och normalt reagerande häst.

Det krockar liksom och detta är mina egna tankar om detta.