Hej! Jag har haft en väldigt bra novemberhelg! Hur ofta ser man till exempel någon som åker cabriolet i november eller någon som cyklar omkring i T-shirt? En del av blommorna i min rabatt har till och med börjat blomma om. Utomhus är underlaget sådär perfekt som det bara kan vara på hösten. Att sätta ner snöpinnarna efter vägen i söndags kändes onödigt. Men vi vet ju att snön kan komma när som helst nu.

Hästarna mår bra och är så glada. Det riktigt dundrar i marken på Uppsala Ponnyklubb när ridskolehästarna sätter gemensam fart från den ena änden av hagen till den andra. Sen rullar dom sig förstås. Allihop! Länge och noga.

En riktigt rolig helg har det varit också för att jag fick möjlighet att döma dressyr både lördag och söndag. Jag har fått se stora hästar och ponnys. Gamla hästar och unga. Och tänk att jag fick träffa på min gamla häst John Smith också.

Igår fick jag se en sådan söt liten shetlandsponny som spelade sin unga ryttare ett spratt genom att busa till det ordentligt i galoppen. Ekipaget var så fint med kavaj, vita handskar och knoppar i manen och det bästa av allt var den lilla ryttarens stora leende som satt i hela den sista uppridningen.

En annan ryttare skrattade högt åt sin häst som trots att vi mutat den med socker innan start tittade så misstänksamt på oss vid domarbordet. Förutom det så var ritten jättefin och ryttare och häst var samspelta.

Någon gjorde sin allra första start och var över öronen nöjd med både sin egen och hästens insats.

Precis så ska dressyr vara! Lycka!

Ronaldhino känns så fin efter sin vila och nu när det är vinter ska vi ta tag i en del av de moment som behöver förbättras inför nästa säsong. I morse tömkörde jag honom och han fick trampa i riktigt samlad trav och var så duktig. Tömkörning är så roligt eftersom man får chansen att se sin häst från marken ordentligt. Dessutom kan det nog vara skönt för hästen att slippa den där skumpande människan på ryggen då och då.

Ronaldhino har också fått tvätta sin fina vita svans som råkat ut för lerbad i hagen på något konstigt vis. Med det badet fick jag verkligen pränt på att han börjar bli vuxen efter som det var den tredje gången på rad på kort tid som han stod i vattenspiltan utan att galoppera på stället. Annars brukar han börja med att galoppera så fort jag knäppt fast honom i vattenspiltan och sedan brukar han galoppera på stället tills han är klar. Den
här gången kom till och med en av våra stallkompisar för att kika vad vi höll på med. – Jag var tvungen att kolla, sa hon, det var ju alldeles tyst… Jajamän, när man är nio år så är det så dags att kunna stå still.

Söndagen slutade tyvärr dramatiskt för alla dem som fick se TV:s inslag om hur Hickstead, Guldhästen från OS dog på banan efter att ha hoppat världscupomgången i Verona. Möjligtvis en hjärtattack eller ett brustet blodkärl avslutade hans fantastiska karriär och jag tycker nog att det var en gnutta sorgligt att detta visades i TV.

När hästar dör så plötsligt beror det ofta på grund av någon missbildning i de stora blodkärlen i kroppen eller något dolt hjärtfel. Bland annat hade jag en bekant vars häst som dog under en skrittur längs en grusväg. Oväntat och chockartat men ögonblickligt för hästen.

Hickstead dominerar såklart rubrikerna på Sveriges hästsajter idag. Men någonstans letade det sig in en notis om den ryska tanten Agrafena Vasiljevna som på sin 80-årsdag smet in i grannens stall och snodde en häst. Sedan galopperade hon rakt över åkrarna i Ryska Tverskaja med polisen efter sig. När polisen fångat henne sa hon: -De skällde ut mig, men det var det värt! Det här har jag drömt om sedan jag var barn.

Detta fick mig att le. Livet varvas av glädje och sorg.