Hej! Så var midsommarhelgen över. Riktigt skapligt väder var det också. I den gångna helgen var jag med min familj på vår årliga Gokarttävling midsommarracet i Hedemora. Inga hästar i synhåll förutom de som fanns i alla motorerna då. På många sätt är det ändå lika trevligt att vara på Gokarttävling som på ridtävling.

• Man får till exempel stiga upp i ottan för att hinna i tid till tävlingen.
• Det är saftiga startavgifter.
• Det är lång väntan mellan klasserna fast det är på sätt och vis tur eftersom det alltid är något som går sönder och det tar tid att jaga reservdelar och hinna skruva dit dem.
• Om man har glömt paraplyet så regnar det.
• Har man paraplyet med sig så snöar det och man inser att man har alldeles för lite kläder på sig.

Den här helgen har jag dessutom insett följande:

• Man får stooora portioner med mat på Lappens Gatukök. Men det är bara för att man ska bli mätt trots att tre miljoner skator äter upp hälften av maten.
• Man överlever en helg med dålig mat även om det känns som om det kommer pommes frites ur öronen till slut.
• Man hinner precis läsa ut en bok på 397 sidor uppdelat på 91 kapitel i pauserna mellan klasserna.
• Öronen blöder inte av att en åttaåring pratar oavbrutet från Hedemora till Uppsala. Även om det känns så.

En stor del av helgen tillbingades i olja och reservdelar upp till knäna i vårt tält inköp på rusta. Vi hade mycket trevligt.

I tältet snett emot satt Tony Rickardsson i en bekväm stol och såg på när hans mekaniker skötte finputsen innan nästa heat.

Så till de riktiga hästarna: I morse var jag väldigt ridsugen efter att ha varit utan hästar i hela två dagar. Vilken plåga. Ronaldhino var också laddad till tusen vilket visar sig i att bakbenen springer fortare än frambenen. Låter det konstigt? Jag håller med men det är verkligheten.

Nästa helg arrangerar Mälardalens Ryttarsällskap tvådagars dressyrtävling så till dess måste jag motionera min häst så att bak- och framkärra håller ungefär samma hastighet. Annars blir det inga blida kommentarer från domarna…

I morse var det dags för ridlägervecka nummer två. Barnen började droppa in redan efter sju. Strax före åtta ringde stalltelefonen. Det var ridläraren Sara H som hade fått motorhaveri någonstans ute på gärdet mellan Uppsala och Jälla. Eftersom själva ridläraren är en nyckelperson när det är ridläger var vi tvungna att skicka hjälp i form av Erica och hennes brutna fot.

De anlände efter en stund till parkeringen med Saras bil på släp. Sara och hennes Volvo är ett mycket strävsamt par som kämpat ihop i vått och torrt sedan länge. Sara vill nog inte riktigt inse att Volvon börjar bli rätt så sliten. Men alla vi som står runtomkring kan nog se att Saras Volvo sedan en tid kunnat ana ljuset på den andra sidan tunneln.

Sara kom i tid till lektionen trots allt och ridlägret kunde köra igång!