Hej! Den här veckan är det varje dag den sista lektionen på terminen för de elever som rider. Igår var det den sista lektionen för mina ”dressyrtanter”. Efter avslutad ridning skulle det enligt traditionen fikas. Någon insåg plötsligt att jag inte skulle kunna vara med eftersom jag hade ännu en lektion efter deras.

 

-Spar lite fika åt mig också så blir det bra, sa jag.

 

Så började jag min nästa lektion. Dressyrgruppen dukade upp sitt fika på ett av borden som står intill banan. Påse efter påse tömdes och högen av kaffebröd på bordet växte och svämmade till slut över alla bredder.

 

Jag som är en vän av fika, tittade längtansfullt bort mot bullhavet och alla ”tanterna” som satt och mumsade. De satt länge, länge och jag började undra om det verkligen skulle bli något över till mig. Kanske lämnar de någon liten bullkant där pärlsockret redan har trillat av eller en bit sockerkaka som legat i solen och blivit torr, tänkte jag lite småsurt och avundsjukt.

 

Mina elever red, jag slängde ut order till höger och vänster och dressyrtanterna dom bara åt och åt.

 

Så blev klockan halvnio och lektionen skrittade tillbaka mot stallet för terminens sista avsittning för S10:an. Då ser jag min mamma som också är en dressyrtant sedan många år, komma gående med famnen full av fikabröd.

 

Jag var inte bortglömd! Hur kunde jag ens tro något sånt. Nästan en hel Ambrosiakaka, muffins, bullar, brownies och kokoskaka. Allt med kärlek nedlagt i en plastkasse och överlämnat till mig, vännen av fika.

 

Trots att klockan snart var nio kände jag hur solens strålar värmde eller var det tanken på alla bakverken som jag skulle få sätta i mig som gjorde mig alldeles varm? Måndagen avslutades med utsläpp av lektionshästarna i sommarhagarna, kvällsfodring och upptäckten av en vattenläcka.

 

Vid tjugo över nio tog jag av mig skorna i min egen hall och något senare sjönk jag ned framför TV:n med min egen kasse full med fika.

 

Tack till båda mina måndagsgrupper för den här roliga terminen. Min S10:a har varje vecka gett mig en kanelbulle innan lektionen och dressyrgruppen valde att samla ihop allt fikat och servera det i ett jättelass. Jag är mycket nöjd med båda arrangemangen och tror att detta gjort mig både blidare och mättare. En bättre människa helt enkelt. Vi ses i höst.

Hej! Häromdagen var det en pappa till någon av våra elever som stod på stallplanen och väntade på sin dotter som red. Gruppen var ute på en skogsrunda med instruktören i spetsen. Plötsligt hörde jag honom säga att han inte förstod vad det skulle vara bra för att barnen skulle rida i skogen. Det var ju bara att åka häst och inte värt att betala för.

 

Jag tror aldrig den pappan har suttit på en hästrygg i skogen en soligt sommardag för då skulle han aldrig ha sagt det där. Att få rida på en stig, klättra upp för en liten backe, känna lukten av den varma hästen blanda sig med lukten från blommor och skog. Att under tiden höra hundratals fåglar kvittra. Det är värt varenda krona!

 

Dessutom så ingår det att lära sig hur man rider i skog och mark i ridskolans utbildningsplan. Ridning i skogen skiljer sig mycket från ridning på en ridbana. Teori om var man får och inte får rida läggs in under ridturen. Man får lära sig när det är lämpligt att skritta, trava och galoppera för att det ska vara säkert för ryttare och häst. Man får lära sig hur hästen reagerar i naturen. En fågel kanske flyger upp ur en buske eller en hare skuttar över stigen.

 

En dag får kanske ditt barn erbjudandet att rida med en kompis ut i skogen på en lånad häst. Då kan det vara bra att ha viss kunskap i ryggraden så man inte råkar ut för överraskningar eller känner sig övermodig och utmanar ödet. Jag har tidigare berättat här i bloggen att de vanligaste och allvarligaste olyckorna med hästar inblandade sker då flickor i åldern 11-14 år rider ut på lånad häst utanför ridskoleverksamheten.

 

Pappan tyckte också att det var onödigt att instruktören skulle gå till fots under ridturen. Om hon också satt till häst skulle turen kunna göras roligare. Det är möjligt så länge allt går bra. Men när haren skuttar fram bakom en sten och en av hästarna skyggar så ligger plötsligt en elev på marken och har slagit knäet. Vem ska trösta den ledsna ryttaren och vem ska fånga den lösa hästen? Att instruktören går till fots är som mycket annat rent säkerhetstänkande.

 

Summa: En tur i skogen ger balans, koordination och säkerhet till häst. En tur i skogen utbildar ryttaren i allemansrätt. En tur i skogen lär en oerfaren ryttare om säkerhet. Det är inte lämpligt att galoppera på hemväg eller att hoppa över en stock när man inte vet hur stigen ser ut bakom. Jag skulle vilja säga att en skogstur kan vara en lektion fullspäckad av nya lärdomar och samtidigt en fulländad häst- och naturupplevelse.

 

Jag hoppas pappans dotter berättade om en rolig och spännande ridtur i bilen på väg hem.

Hej! Nu vet jag att Aegir naturligtvis betyder ”Havets Gud”. Vilket jag tycker är ett mycket passande namn på en fin islandshäst. Havets Gud har tur som får ha Lisa och hennes familj som sin egen.

 

Jag har ännu så länge bara flyktiga rapporter från helgens tävlingar. På lördagen fick hästarna lite småproblem att genomföra sina uppvisningar i det mycket varma vädret. Om det var hästarna eller ryttarna som hade det jobbigast är svårt att säga.

Sara och Lola vann dagens framridningsklass en LA:4 så med det tyckte Lola att de gjort sin insats och det kan jag hålla med om. Att en ridskolehäst klår övriga ekipage i en regional LA klass är schysst!

 

Under söndagen reds A-finalen för ponnyernas division 3 dressyr. Jag fick också där en mycket kort rapport. UPK:s lag 1 vann serien och lag 2 kom på en total tredje plats. Bra jobbat!

 

Hoppas alla har haft en riktigt bra helg i härligt sommarväder. Nu går ridskolan in på den sista veckan av terminen och nästa måndag tar vi sommarlov med allt vad det innebär. Vila för hästarna, ridläger, skurning och desinficering av hela stallet. Glöm inte att anmälningsavgiften för höstterminen skall vara inbetald senast den 30 juni.

Hej! Idag inleder jag bloggen med en bild på en mycket hårfager häst vid namn Aegir. Bilden har jag fått låna av hans omtänksamme matte Lisa Tysk som tog med den till stallet bara för att visa mig. Jag känner mig hedrad! Lisa rider på ridskolan, hon är skötare på Dutch och hon har också hästen Aegir. Snacka om hästtjej.

 

Aegir är naturligtvis en islandshäst. Hans namn betyder något viktigt men jag har glömt vad. Prinsen av Vattnajökul, Skymningarnas hårsvall eller kanske Töltaren från Blöndudalur. En sak vet jag i alla fall, ingen annan hästras kan uppnå samma hårsvall som en islandshäst. Fast Lisa påstår att det inte är speciellt mycket kvar av hennes häst nu när vinterpälsen fallit av. Vad vet jag. På bilden verkar det i alla fall inte vara någon hårbrist precis.

 

Hur det än var så visade Lisa mig denna bild på sin häst och jag formligen tappade hakan. Jag har aldrig tidigare sett en häst med så välväxt skägg. Beppe Wolgers, Leif Pagrotsky, Peps Persson och Albus Dumbledore, släng er i väggen för Aegirs skägg äger!

 

Är det någon som har en bild på en häst med mera skägg så skynda er att skicka den till mig. Jag utlyser härmed en hästskäggutmaning. Skäggiga bilder önskas. 018500749@telia.com

Trots att Lisa påstår att det mesta av skägget trillat av efter hårfällningen så är jag säker på att hon är tacksam för skonsamma hårborttagnings tips inför nästa vintersäsong.  

Islandshästen är ju en uråldrig isolerad hästras som utvecklats under många långa vinternätter i Islands karga land. Att hästar har funnit lika länge som människor går inte att ta miste på.

Tänk bara så många ord i vårt språk som syftar tillbaka på hästen. Ord som vi använder dagligen. Här kommer några exempel:

 

Pålle-allergi: Vilket är ett högst aktuellt ord. Alla pratar om sin pålle-allergi under våren. Jag tänkte inte på det förrän min elev Mia på fredagar berättade att hennes man var pålle-allergisk och vad det innebar.

Att ljuga som en häst travar: Måste ju anspela att en lögn ofta blir minst lika obekväm som en trav under nedsittning.

Snor-kusar: Mina barn pratar jämt om dem. Vem har inte haft en. Läste en liten historia om snorkusar i kvällstidningen. Här kommer den: Vad är det för skillnad på snor-kusar och broccoli? Svar: Barn äter inte broccoli!

   

Ja, ni har säkert liksom jag en uppsjö av hästord som ni använder dagligen utan att tänka på det. Skägg, skägg på er alllihopa och ha det bra i värmen!

Hej! Idag på självaste nationaldagen anlände Waldemar till sitt nya hem. Men Dansk som han är tyckte han inte att det var något speciellt med det. Han fick flytta in i vårt isoleringsstall  med Muskot som "sällskapsdam". Walle gjorde sig hemmastadd direkt och kissade ner den nya halmen. Så högg han in på höet med god aptit. Resan till Sverige hade varit lång och då blir man ju hungrig.

Övriga fyrtio lektionshästar känner sig däremot inte hungriga. De går ju ute på bete även över nätterna nu. Man kan ana att de inte använder hagtiden till att lata sig. När hästarna kommer in är de så mätta och dästa så man tror dom ska spricka.

En efter en lägger de sig ner i sina boxar och efter någon halvtimme kan man höra snarkandet av fyrtio mätta och sovande hästar.

Jag gick neråt stallgången och tittade in till en och annan häst. Där låg de helt utsträckta på sidan i halmen. Sorbits lyfte lite på huvudet och gav mig en lång blick innan han gosade in sig i halmen igen. Snart hördes han snarka högt och ljudligt.

Big hade somnat stående men också han snarkande. Han lyfte en aning på ena ögonlocket när jag pratade med honom. Underläppen hängde och nästan fladdrade till i draget från hans djupa andetag.

Vilken atmosfär! Hela stallet andades och snarkade i ett enda stort lugn. Utanför strålade solen vidare och termometern närmade sig likt igår trettio grader. Att det för bara några veckor sedan var iskallt, grått och trist har vi alla redan glömt.

Hej! I går kväll gjorde vår veterinär Peter en grundligare undersökning av olycksfågeln PimPim efter hans trauma i hagen. Vi kunde återigen bara konstatera att det hade blivit en väldigt lycklig utgång på något som kunnat sluta mycket värre.

 

Några små sår, en del avskavd hud och ett par svullnader. PimPim tyckte själv inte att det var så mycket att tjata om utan ville helst käka av sitt hö och plocka i halmen.

Några dagar framöver får han stå i en liten hage och gå på promenader ett par gånger om dagen för att inte stelna till. Han får också lite antiinflammatorisk medicin eller som jag kallade det igår, ”hästalvedon”.

 

Tänk att även fast man tycker man har undanröjt alla risker så kan det hända saker. Det går bara inte att försäkra sig mot allt men det är väl värt att göra så gott man kan.

 

För den som är intresserad kan jag berätta en liten historia om när jag själv fastnade i ett trappräcke. Jag var något yngre än vad jag är nu och gick nedför en sån där spiraltrappa med ett järnräcke löpande längs kanterna.

Rätt vad det var så kände jag mig tvungen att kolla om jag inte kunde få in armen mellan spjälorna. Det kunde jag, men bara fram till armbågen. Så med ett lätt tryck så gick armbågen igenom och hela armen passerade in mellan spjälorna i trappräcket, ända upp till armhålan. Skam den som ger sig. Jag log triumferande!

 

Jag drog ut armen igen vilket gick fint tills armbågen kom i vägen… Tvärstopp! Jag drog igen, inget… Lite hårdare, inget… Mamma som var med hade nu uppfattat situationen och tog i och drog. Hon försökte bända upp spjälorna men utan framgång. Hennes välartade barn satt helt enkelt fast i en spiraltrappa.

 

Det blev till att besöka vaktmästaren som kom till undsättning med en bågfil och en arg min. Tråkig gubbe! Efter lite filande och bändande lossnade jag med ett plopp. Mamma ursäktade sig och vi skyndade oss därifrån.

 

Vad lärde jag mig? Jag vet faktiskt inte. Jag kan fortfarande passera en spiraltrappa, stanna upp och först titta på spjälorna sedan på min arm. Så tänker jag: Det borde gå… Fast än har jag inte vågat pröva.

Ett av mina syskon (och då inte min bror) fastnade en gång i sandlådan. Efter att ha grävt ett hål och sedan satt sig däri så var katastrofen ett faktum. Det krävdes en stor insats från min pappa och en granne för att gräva upp den nödställde. Vad jag vet har det sedan dess inte grävts några liknande hål av denna person...

Samma syskon fastnade också en gång mitt ute i en leråker och hittades storgråtandes i bara strumplästen. Även den gången kom min pappa och den snälla grannen till undsättning. Vart gummistövlarna som suttit på fötterna från början belv av vet vi inte än i dag. Man kan bara konstatera att vissa har större fallenhet för att fastna än andra!

 

I helgen som kommer är det tävlingar igen. Finalerna för Div 2 häst och div 3 ponny rids hos Börje SK. På lördagen rids A-finalen under eftermiddagen för Storhästarna i dressyr division 2. Vårt lag har trots avsaknad av junior (vilken räknas upp) varit 2:a i de föregående omgångarna. Laget är nu supertrimmat och komer att göra sitt bästa för att behålla andraplatsen eller ännu hellre vinna.

På söndag är det A-final för ponnyerna i division 3 också detta hos Börje SK. Båda våra lag är direkt i A-finalen efter att ha placerat sig som etta och tvåa i föregående omgångar och vi hoppas naturligtvis på seger.

Hej! Ibland får man en kickstart på dagen. Så var det för mig idag. Telefonen ringde 06.20 och jag fick ett sådant där meddelande som gör att man vaknar till på sekunden.

Det var min granne ”Y” som ringde och berättade att Pimpim kilat fast sitt ben mellan två stora stenar i hagen. –Kom direkt, sa hon. Jag hade redan hoppat i byxorna, slängt mobilen i fickan och var på väg.

 

Benbrott var det första jag tänkte på. Under Trettio års hästeri så har jag sett ett och annat benbrott. Då och då bryter hästar sina ben. Vi har ändå förebyggt genom att stängsla bort farliga partier i alla våra hagar och vi har heller inte våra hästar skodda i bak då sparkar från andra hästar ofta leder till svåra skador. Att hästar trots allt hittar helt osannolika ställen att fastna på händer också. Men det är sällan.

 

En sak vet jag också och det är att en häst i panik inte tänker logiskt. Den vill komma loss. Hästen drar åt andra hållet tills den lossnar och om inte det som den fastnat i ger efter så skadar den sig, ibland svårt.

 

Jag svängde in på stallplanen inom två minuter och tog bakvägen över hoppbanan och ner på ridvägen. Medan jag sprang så ringde jag Gabbi som i sin tur också slängde sig i bilen och strax var på väg. När det var tjugo meter kvar så saktade jag ner och började vissla för att inte sätta fart på övriga hästar i hagen.

 

Hur man beter sig i en nödsituation med djur kan vara avgörande för hur det ska sluta. Vet man med sig att man inte kan hålla sig lugn, prata i normal ton eller tänka logiskt är det bättre att någon annan får ta över och att man själv backar av och håller sig undan. Djur läser av sinnestämningar på en sekund. Med en upprörd och stressad människa i närheten kan utgången ta en helt annan vändning.

 

Så snart jag kom ner till hagen så såg jag ”Y” stå bredvid Pimpim. Hennes vanligtvis busiga och skojiga hund satt fint på ridvägen och väntade. Jag tänkte att det är precis som att djur vet när det är allvar.

De andra hästarna betade lugnt runtomkring. Någon vart nyfiken och kom fram och nosade.

Pimpim var alldeles svettig och det var tydligt att han kämpat ett tag innan han blev hittad. Men han stod upp och benet såg vid en första snabb undersökning fint ut. Dessutom var han hyfsat lugn och drog inte så farligt längre.

 

Jag pratade i vanlig ton med ”Y” medan jag såg över situationen för att hitta den bästa lösningen. ”Y” kliade honom på manken och halsen under tiden vilket var en bra distraktion. Det var helt omöjligt att lossa hoven uppifrån efter som glipan mellan stenarna var alldeles för liten. Att få bort någon av stenarna var också fullständigt omöjligt eftersom det var två stora block som förmodligen hade ännu mer massa under jordytan.

 

Vi tog det helt lugnt för att inte Pimpim skulle komma igång igen och försöka ta sig loss. Så plötsligt medan jag satt på huk och försökte se in i glipan mellan stenarna slappnade Pimpim av helt. Snabbt som ögat passade jag på att föra benet i sidled och rätt var det var så gled det ut mellan stenarna och han var loss! Han vände sig direkt om och hoppade på tre ben bort från den otäcka hästfällan. Så böjde han ner huvudet och tog några tuggor gräs.

 

Åh, vad det kändes bra att se honom linka iväg. Han ställde sig i det höga gräset och kissade en lång stund. Jag gick fram och fångade honom i grimman. Nu kunde jag titta över benet lite bättre och den ”yttre” inspektionen såg bra ut. En del avskavd hud förstås men inget som såg brutet ut vid första anblicken. Han hade också fått ett antal ”kampskador” då han kämpat för att komma loss. Svullnader, småsår och ödem såklart. Men inget av allvarligare art. För säkerhets skull ville jag i alla fall lägga ett ordentligt stödbandage innan vi gick ner till stallet.

Pimpim var ivrig nu och ville snabbast möjligt komma hem till tryggheten. Han småhoppade och linkade mot grinden. ”Y” gick i förväg till stallet för att skicka ytterligare personal att hjälpa oss.

 

Emilie kom strax springande längs ridvägen med paddar och lindor och vi la ett riktigt stadigt stödbandage över hela frambenet.

Det kan vara bra att öva sig på att lägga ett spjälbandage på sin häst några gånger. Så står man inte handfallen om olyckan skulle vara framme. Det viktigaste är att bandaget blir riktigt stadigt. Att varva tidningar och bandage i många lager ger ett bra stöd åt ett brutet ben. Ska man transportera en häst med misstänkt benbrott så är man tvungen att spjäla benet först annars kan frakturen förvärras under resans gång.

Pimpim fick ta det i sin egen takt hem till stallet. Men det var tydligt att han längtade hem. Efterhand vågade han stödja lite på benet vilket kändes mycket lovande. Erica tog av honom den tillknöcklade skon och sedan gick han lättad rakt in i boxen. Han plockade runt lite med havren och höet som låg därinne. Så la han sig raklång på sidan och suckade nöjt. Han låg kvar två timmar i halmen i sin trygga box och bara vilade efter den jobbiga morgonen.

 

Vi ville ge Pimpim en rejäl vila i lugn och ro innan vi gör fler och närmare undersökningar av morgonens bravad. För en stund sen var jag över till stallet och gav honom en rejäl dos med ”hästalvedon” och sedan kunde han försiktigt ta sig ut i en liten rasthage för att få stå där och vila och få friskluft.

 

Senare på eftermiddagen kommer vår veterinär Peter och gör en grundlig genomgång. Förhoppningsvis är det mest blåmärken och småsår och Pimpim kommer snart känna sig bättre. Jag håller tummarna för det.

 

Jag måste få utnämna min granne ”Y” till dagens ”hjälte”. Om hon inte gått förbi och sett vad som hade hänt och sedan gjort allt rätt som hon gjorde genom att ringa på hjälp och sedan vänta tills vi var flera som kunde samarbeta så hade det sannolikt slutat på ett mycket tråkigare vis. Så ”Y” känn dig med rätta som dagens hjälte!

Hej! Det går bara inte att ta miste på att sommaren är här. Sommartecken drösar högvis ner omkring en. Igår hade vi måndagens personalmöte utomhus i strålande sol. Vi åt frukost samtidigt och osten blev stenhård med gula kanter på ett kick. Det är väl sommar?!

 Rätt som det var började Emilie att skratta så hon nästan trillade av sin stol. Vi andra tittade oss omkring och så såg vi det. Ida hade blivit måltavla för en fågels toalettbesök. Intet ont anande satt hon där och nästa sekund var hon bombarderad. Vilken sommarkänsla! 

På kvällen hade jag lektion på hoppbanan. Alla banor är preparerade med magnesium för att det inte ska damma. Men regnet har uteblivit så banan kunde inte låta bli att släppa ifrån sig lite dammoln i alla fall. Bredvid banan satt Birgitta och smaskade i sig smörgåsar innan hon skulle rida sin lektion. Man rider bäst om man är lagom mätt i magen! Dammolnet seglade naturligtvis i väg och landade rakt i smörgåsarna. Det blev lite extra krasigt och gott.

-”Macka-damm”, ropade Birgitta och gjorde tummen upp. Men tänk smörgås med lite sandkras är inte det en sommardag på stranden?

 

Idag gick vi vår sedvanliga lunchpromenad på 45 minuter. Vi ridinstruktörer behöver också hålla konditionen på topp. Gabbi höll som vanligt täten i ett högt tempo såklart och vi andra försökte hänga efter så gott vi kunde. Vi har också börjat lägga in små sprintsträckor i uppförsbackarna vilket jag tycker är helt onödigt. Fast det vågar jag inte säga till de andra…

 Idag hade jag lyckats glömma mina promenadskor hemma så jag fick kämpa mig runt i stallskor med stålhätta vilket gjorde utmaningen desto större. När vi nästan kommit runt och det endast var fem minuter kvar till stallplanen började jag känna mig ganska så seg i benen för att inte säga dödtrött. Det kändes som om jag gick i kvicksand. Men jag bet ihop och kämpade på så som ridtjejer gör. Väl tillbaka på stallplanen så snurrade det i huvudet och benen kändes som spagetti precis som det ska vara en riktigt varm sommardag efter en promenad i stallskorna! 

Så har jag en ”hemlighet” att berätta: I slutet på denna vecka anländer en ny ponny till stallet. Waldemar! Han är en nioårig valack på cirka 148 cm i mankhöjd. Utbildningståndpunkt LB dressyr och LB hoppning.  Som vanligt med nya hästar så får han stå på isolering i tre veckor tillsammans med någon av våra hästar. Sedan får han komma in i det stora stallet. Jag sätter in en bild på honom här nedan.