Till ridskolan kommer varje vecka närmare sexhundra personer för att rida sin lektion. Vi har våra mål, visioner och ledstjärnor nedskrivna i ett dokument och jag försöker verkligen att följa dem till punkt och pricka. Jag är en mästare på att lära mig namn och komma ihåg att fråga hur besöket hos mormor var eller om kaninen fått ungar ännu. 

• Till oss är alla välkomna.
• Vi hälsar alltid på varandra och på dem vi möter.
• Vi värdesätter kamratskap, gemenskap och glädje. 

…och så vidare. 

Och ändå, rätt som det är faller något utan för ramen och jag får skämmas. 

Det händer vid ridlektionen 19.30 på måndagskvällen. Vi är på hoppbanan.

Precis när gruppen tar tyglarna och ska börja trava så ser jag en vit häst med ryttare dyka upp ur mörkret på ridvägen från stallet. Hm, vad är det där för ekipage, tänker jag. Det är väl ändå ingen av grannarna som har en vit häst. Kanske någon nyinflyttad! I samma stund ser jag att det är Björn och att hästen är Daffe. Min elev och min häst…!

…

-Jag tänkte vara med, säger Björn. 

- Eh ja, du är välkommen, säger jag och öppnar grinden. 

Det har hänt… igen. 

Känslan är densamma som när vi råkade låsa in Stig på stallkontoret och han fick stå och banka på fönstret tills någon hörde honom. Han skulle bara hämta sina fint tärnade äpplen och morötter i jackfickan och ge sin häst som tack för dagens arbete. Pang så slår dörren igen och han är fast! 

Eller den där uteritten med barnen när sista hästen i ledet viker av precis när vi passerar kortsidan på stallet och ponnyn går in i stallet med barnet på ryggen och parkerar i sin box. Jag märker ingenting och ingen annan heller. Förrän efter en stund… 

Därinne i stallet står Mitch med sadel, träns och barn och käkar halm. Väldigt nöjd. 

Hur kunde det hända? 

Jag måste till mitt försvar säga att jag i måndags gjorde precis som jag är lärd. När alla suttit upp och fått en stund på sig för att fixa läder med mera så frågade jag om det var någon som inte var klar. Ingen svarade så vi red iväg. Där hade ju verkligen Björn sin chans att ropa nej. Men det gjorde han inte. 

I och för sig berodde det kanske på att han fortfarande var kvar inne i stallet… Men ändå! 

Nio elever och nio hästar, nio hjälmar att räkna eller trettiosex hästben. Jag räknar fram och tillbaka. En extra gång. Resten av veckan ser jag till att alla verkligen kommer med. Jag räknar elever och hästar i sömnen. 

Herregud, jag tror det möjligtvis finns en spricka i mitt perfekta jag!  

Vår värdegrund hittar du förresten här: http://www.uppsalaponnyklubb.se/vardegrundupk.pdf