Hej! Ni kanske mins den här bilden på min morfar när han sitter uppe på en av Strömsholms fina gamla arbetshästar. Idag var det inte just morfar jag vill att ni ska fokusera på utan seldonen som hästarna har på sig. Det här handlar nämligen om ett par fina gamla lokselar.

När min pappa var liten så tillbringade han sina somrar ute i Lagga där familjen hade ett torp. Detta låg precis i anslutning till en stor herrgård med tillhörande lantbruk. När min pappa var liten fanns där också gott om hästar. Men när jag själv var liten och vi hälsade på farmor och farfar i torpet så hade stallarna slagit igen sedan länge. Istället  brukade vi hänga i ladugården med kossorna och kalvarna. 

I vilket fall så brukar pappa berätta om hur de satt uppe på den stora mjölktunnan ock fick hålla i tömmarna. Vagnen drogs av gamla robusta arbetshästar och som pappa berättar så hade nog himlen behövt falla ned för att dessa hästar skulle sätta upp farten. Men det var inte bara arbetshästarna som huserade i stallet utan herrskapet hade också lite ädlare hästar som drog vagnen när man skulle ut på tur. Pappa har berättat för mig om vad några av hästarna hette och hur de såg ut. Men det mesta har fallit bort ur minnet. 

När jag köpte min första stora häst så bestämde jag mig för att börja med arbetet i tömmar från marken. Han var ju bara två år och det skulle dröja lite innan han gick att rida på. Det var då pappa kläckte idén om att åka till Lagga för att se efter om något av alla fina seldon fanns kvar i det gamla stallet. Jag tyckte idén var super!

Så en dag satte vi oss i bilen och åkte ut till Lagga. Damen som bodde i Herrgården blev så glad att träffa pappa och vi fick absolut gå ut i stallet och välja bland de saker som fanns kvar där. 

Jag kommer ihåg att det hängde seldon och träns i långa rader. Inte använda på många decennier utan gömda under lager av damm och spindelväv. Men när man började röra på ytan så kom det fram fina lokselar med blå sammet på delen som ligger an mot hästen och träns i grovt läder med utsmyckningar på pannbanden och skygglappar. Betten var smala och gjorda i gjutjärn. De sammetsklädda lokorna hade de ädla körhästarna haft, sa pappa. 

Jag valde ut två selar och tre träns har jag för mig och sedan betalade jag en väldigt symbolisk summa för alltihop och åkte hem för att putsa. Som jag minns det så gick det åt väsentligt med läderfett och olja innan lädret slutade suga åt sig. Jag "körde" in min häst och sedan hängdes selarna in i garaget hos mina föräldrar.

Där hänger de kvar än i dag. När jag var hemma en sväng för ett par veckor sedan gjorde jag en tur ut i garaget i ett annat ärende och så fick jag  se selarna hänga där på väggen. Lädret i både träns och selar är tjockt och sytt med stora kraftiga stygn. Men jag tvivlar starkt på att de håller för att brukas efter så många år av vanskötsel.

Jag är en person som i vanliga fall tycker det är skönt att rensa ut och slänga eller sälja gamla saker. Jag gillar inte  att ha grejor liggande som någon annan kan ha nytta av. Jag tittade på selarna och tänkte att det kanske blivit dags att göra sig av med dem. Men så kände jag att dessa saker är det helt omöjligt att kasta bort. De håller på så många gamla historier och jag tänker på de fina hästarna som drog vagnarna och svettades under lokorna. När de var klara för dagen vattnades de i det stora karet som stod på stallplanen och sedan fick de gå ut och beta av det gröna gräset i hagarna vid gården. Selarna hängdes tillbaka på sina krokar och på den tiden var lädret fotfarande mjukt och smidigt.