Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Direktlänk till inlägg 12 januari 2014

Aldrig utan mitt hästgodis!

Av Ulrika Pernler - 12 januari 2014 20:02

 

 

Hej! Lusen och jag gav oss ut i skogen innan  solen hade gått upp i morse. Jag skulle ha lektion för en elev vid nio så jag behövde både hinna rida och göra klart i stallet innan dess. Lusen älskar uteritter och både han och jag hade klätt på oss ordentligt då termometern visade på dryga tio minusgrader. Väl ute på stallplanen påbörjades aktion ”komma upp på hästen i full vintermundering medan hästen redan är på väg till skogen”. Man är inte direkt snabb i täckbyxor och stora jackor men med pall och tygelhållare så gick det fint. Så begav vi oss ut. Det är en oslagbar känsla att vara i skogen tidigt en morgon med bara hästen som sällskap. Tyst och lugnt. 


Sedan det nya bostadsområdet byggdes ute hos oss så har skogsarealen minskat betydligt. Men vårt nät av grusade ridvägar är kvar som tur är. Värre är det för älgarna som har drivits ihop på en liten yta och som den här vintern visat sig flitigt runt anläggningen. Frida och Vanja har gjort till en vana att sjunga högt och ljudligt under sina uteritter för att göra älgarna uppmärksamma på deras närvaro. Det har väl funkat sådär… Flera gånger har de stött på främst en älgko med två kalvar. Älgarna kanske gillar sången? Själv lät jag bli att sjunga idag och jag såg inte till en enda älg :) Dessutom är min häst så modig så jag tror inte att han låter sig skrämmas av älgarna och han är snabb också om det skulle behövas. 


Gabbi och jag har faktiskt kommit mellan en ko och kalv en gång i det som alltid kallats för älgskogen borta vid Eke. Den gången var det inte kul. Älgkon blev orolig och gick till  attack och våra ponnys vände tvärt och begav sig hemåt med oss på. Som tur var så gav kon upp jakten och ponnyerna lugnade sig. Men det gav respekt för dessa stora och vackra djur.


Älgar i alla ära. Men de är inte alltid det största problemet vid uteritt. Ibland är det hästen själv som är det… Jag glömmer aldrig när Gabbi tog min ”gammelhäst” och jag själv tog treåringen eller ”påläggskalven” på en ”härlig” uteritt. Vi red ner mot sommarhagarna och sedan korsade vi ett rätt så djupt dike för att fortsätta bortåt runt hagarna. Det gick så fint. Gammelhästen knatade på och unghästen gick i svansen och jobbade mest på att hålla reda på benen. 


Efter en stund vände vi hemåt och gör man det så återkommer samma moment som passerat på bortvägen. I det här fallet diket. 


Gammelhästen traskade över utan att vicka på örat. Men se då fick påläggskalven plötsligt syn på diket och tvärnitade. Gammelhästen knatade lugnt vidare men påläggskalven stod där en bra stund och vägde för och emot. 


Det blev emot!

Kortslutning. När man bestämt sig. Med hjärna som en apelsin. 


Kalla det för vad ni vill. Men diket blev en oöverstiglig barriär mellan skogen och det lugna trygga stallet därhemma där havren väntade och halmen lyste gul. Både Gabbi och jag har alltid jobbat i lugn och ro med unghästarna och vi lirkade och lockade. Gammelhästen fick gå fram och tillbakaöver diket och påläggskalven stod och tittade med stora ögon men gjorde ingen ansats att följa efter. 


Vi bytte hästar med varandra för att se om det gjorde skillnad. Nix! 


Jag hoppade av och försökte leda påläggskalven över diket med övertalande kroppspråk och röst. Aldrig i livet! 


Gabbi red iväg med gammelhästen och gömde sig bakom en buske för att se om påläggskalven skulle få fart på benen när han blev ensam. Näpp! 


Det började skymma… 


Vad gör man, Man kan ju inte ge upp liksom när det bara finns en enda väg till stallet. Hämta en höbal och låta honom stå där och komma på bättre tankar? 


Jag böjde mig ner och rev av en knippe gräs. Höll den framför mulen på påläggskalven. Öronen åkte fram och ögonen vaknade till liv. Mat! Han tog ett redigt kliv över diket för att komma åt gräset. 


Så var det löst! 


Ville bara berätta detta så att ni alla förstår varför jag aldrig går någonstans utan hästgodis i fickorna.


 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ulrika Pernler - 12 juni 2016 19:17


     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Av Ulrika Pernler - 9 januari 2016 17:25


Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

Av Ulrika Pernler - 11 november 2015 18:33


    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

Av Ulrika Pernler - 7 oktober 2015 18:55


När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

Av Ulrika Pernler - 30 augusti 2015 21:11


    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards