Hej! Igår var jag lagledare för vårt Division II lag Dressyr för häst. Laget kom tvåa och fick posera tillsammans på bilden ovan. Ögonblick av stolthet ska förevigas! Själv kunde jag inte  vara med på bilden eftersom jag tog kortet. Men jag ville inte heller ta fokus från ryttarna eftersom de trots allt gjorde en hel del av jobbet under dagen, tillsammans med sina hästar förstås.

Lagledare är ett mycket viktigt jobb och kräver rätt person på posten. Man kan tycka att lagbilden ovan ser idyllisk ut. Lugn och ro och nerverna fullständigt under kontroll. Ni skulle bara veta.

Det jobbigaste på hela dagen inträffade vid elvatiden då jag var tvungen att gå in på ICA Maxi iklädd ridbyxor. Jag hatar att gå in i affärer i ridkläder och undviker det så långt det bara är möjligt. Den första och viktigaste orsaken är förstås att jag inte vill göra livet svårt för någon som kanske är allergisk. Den andra orsaken är att det finns ingenstans häst luktar så mycket häst som när man vistas på en plats där inget annat luktar häst utom en själv.

Men jag var tvungen att köpa något att äta eftersom jag var hungrig. Jag tror inte laget hade velat ha en hungrig lagledare och speciellt inte mig eftersom jag inte är ett dugg skojig när jag är hungrig.

Sedan var det dags att leda laget. Idag var det bara ett lag på plats från UPK till skillnad från förra helgen då det var två lag att hålla reda på. Men fyra ryttare räcker. Man kan ju tycka att dressyr tar lång tid och att man borde kunna lägga sig i en sovsäck och ta det lugnt medan de andra lagens ryttare rider. Men så är det inte alls.

Jag fann mig själv springandes mellan framridning, parkering och trailers, resultattavla och läktare. Jag måste därmed få rikta ett speciellt tack till UVFK som har en gigantisk stallplan med goda möjligheter till motion mellan de olika stationerna. Hade jag haft en stegräknare skulle jag fömodligen blivit mäkta imponerad över mig själv.

Ulla kom på i första klassen att det inte är så lätt att vara själv med hästen på tävlingsplatsen eftersom bilar och trailers är så tätt parkerade att man inte kan komma fram till skuffen och få ut sin sadel samtidigt som man håller i hästen. Vi löste det genom att hjälpas åt till klass nummer två.

Vår "nya" Sara tog med sin tvillingsyster Elina och jag blev kallsvettig eftersom jag hatar att råka kalla personer för fel fel namn. Att lära sig namn är viktigt tycker jag. Det löste sig dock smidigt efter någon timme när jag insåg att Elina hade sitt namn broderat på jackan...

Emilie skjutsade hem sin häst efter sin ritt eftersom den inte behagar att kissa någon annanstans än hemma i sin box. Det kändes bäst så eftersom vi inte ville ha någon kissolycka i laget.

Sara och Candy var som rutinerat ekipage sist ut i laget då vi var säkra på att de sklle klara pressen. Det gjorde de också och laget kunde bara bita på naglarna och invänta de sista ryttarnas resultat.

I slutet på lagklassen var det så där kaotiskt och spännande som det bör vara på lagtävlingar. Datorn strulade självklart också för sekretariatet som slet hårt för att få ut alla siffror i rätt ordning.

Under tiden räknade jag igenom dagens resultat för hand. Med ett vitt papper, en penna och ett bra huvud så kommer man långt. Dessutom hjälper jag just nu min son som går i femman med matteläxorna rätt så ofta så jag är väldigt haj på att räkna. Jag stod lutad mot husväggen och summerade alltihop och så stod det klart för oss att laget hade slutat som tvåa.

Bara för lagdeltagarna att dra på sig stövlar och kavajer igen. På prisutdelning har man alltid reglementsenlig klädsel. Värst var det för Emilie som har sådana där stövlar som krymper ju längre dagen går. Sara var dessutom tvungen att ha med sig häst till den individuella prisutdelningen och hade fullt sjå med att göra sig av med denna då lagpriset skulle tas emot till fots. Till slut fick Elina offra sig och hålla i Candy i snålblåsten.

Under tiden laddade Candy upp för sitt ärevarv och hur det gick kan ni se på de suddiga bilderna längst ner. Själv var jag just då extra glad för att jag hade den viktiga rollen som lagledare. Ärevarvet var jag inte det minsta sugen på.

Grattis till laget!

Emilie och Onina 

Ulla och Helena 

Sara och Leroy 

Sara och Candy

Prisutdelning för laget 

Prisutdelning för Sara och Ulla som kom trea och sexa

Tja, ärevarv så som det brukar te sig...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...