Hej! Just nu i dagarna håller jag på att möblera om i våra ridgrupper inför hösten. De flesta vill rida kvar i sin vanliga grupp men ett sjuttiotal elever vill ha en ny tid att rida på eftersom syrran spelar blockflöjt, mamma har syjunta eller mormor ska gå och bowla.

Att få ihop alla dessa tider är pyssligt för familjen men också för oss på ridskolan.

Det kan liknas vid ett jättelikt pussel där slitresultatet ska vara att samtliga elever är nöjda med den dag och tid de får rida.

Det har varit väldigt god återanmälan som vanligt och det är jättekul. Samtidigt så blir det svårare att hitta luckor och få det att stämma när det som nu är dags att ringa alla er som vill byta dag och tid för er ridning.

Man får liksom börja i ena änden och nysta. När man fått över en elev på en ny grupp så blir det en lucka till nästa och så vidare. När man har ringt så många så man inte vet vad man heter så är det dags att ta en paus.

På något konstigt sätt och med lite tur så får alla till slut en tid och dag som de är nöjda med. Själv ligger man i soffan med världens skrivkramp och siffror och namn som snurrar runt i hela huvudet. Men jag tycker ändå att systemet för återanmälan fungerar bra och att det är bra att eleverna har lite valmöjligheter vad det gäller tider och dagar.

När vi var små så var det något helt annat. Varje ridkurs pågick i tio veckor. Man betalade således för tio gånger i taget. Betalningen gjorde man kontant vid anmälan. Det säkraste sättet att anmäla sig gick till så att man åkte ut till stallet och stod i en kilometerlång kö på stallplanen. Där stod man och trampade och var nervös för vilken grupp man skulle hamna i.

Till sist kom man fram till kontoret där ägaren till ridskolan satt. Hon spejade strängt på en och bläddrade lite i sitt kartotek som hon hade på skrivbordet. Så blev man inskriven på en grupp och fick betala.

Var tionde gång fick man också veta om man skulle flytta upp eller gå kvar på samma grupp. Fick man flytta upp så fick man också byta dag och tid. Det gjorde att man ganska ofta fick byta både lärare och ridkompisar.

Så red man sina tio gånger och sedan var det dags att köa på stallplanen igen. Jag skulle vilja se våra 630 elever stå i en lång kö utanför stallet, själva eller med sina föräldrar för att få en plats på ridskolan. Det skulle också vara rätt så stressigt att se kön utanför fönstret.

Därför föredrar jag nog att ligga här i soffan med skrivkramp. Den är ändå inte värre än att jag kan ta en näve chips emellanåt. Snart om några dagar är jag klar med er ordinarie elever och då är det dags att försöka få in åtminstone några från kölistan vilka jag vet sitter hemma nu och väntar spänt och hoppas på att få en plats. Vi hörs snart!