Hej! Idag kan vi läsa Mias kakrecept på ”baksidan”  (http://www.uppsalaponnyklubb.se/muffins.html )vilken så här långt är en succé. Fem recept på fyra dagar. Det ena onyttigare än det andra.  Jag tror ni gör bäst i att boka en tid hos tandläkaren redan nu. Mias recept på dumlekakor är en garanterad plomblossare.

Lägren är slut nu och igångsättningskursen rider sitt sista pass imorgon. Sedan vilar hästarna ute på betet över helgen för att vara riktigt laddade på måndag. Själv ska jag vara klar med etthundraåtta lektionsplaneringar tills lektionsstarten så jag lär vara snurrigare än någonsin på måndag. Men det är nog ingen som lägger märke till det…

På lördag avslutar personalstyrkan traditionsenligt sommaren på Gröna Lund. I år ska jag dela bil med bland annat Sara Husén. Jag tror det kan bli rätt så intressant. Vanligtvis brukar jag åka med Gabbi och det går också bra och är kul.

För ett par år sedan åkte jag min bästa Grönalundåktur med Gabbi. Det var nämligen milslånga köer ut på Djurgården och allt stod stilla. För alla andra… Gabbi och jag hittade en alldeles egen fil där det inte var någon kö alls. Faktum är att det inte fanns en endaste bil framför oss.  Gabbi och jag seglade smidigt fram och gjorde våra finaste Silviavinkningar åt bilarna vi passerade. Vi fick många sura blickar tillbaka. Man kan ju förstå att de var avundsjuka på oss. Så svängde vi till höger och var ute på Djurgården. I samma veva passerade vi en skylt med en cykel på… Sedan dess har vi inte använt den filen när vi åker till Grönan.

Förra året hittade vi en annan snabb och bra väg där vi var nästan alldeles ensamma. Ordet Buss stod målat med stora bokstäver på marken men vi förstod aldrig varför. Det var bara en bil till i filen och det var Erica, Sara H och kompani som körde alldeles bakom oss. De tyckte nog också om vår förmåga att hitta bra vägar för de satt allihop och vinkade frenetiskt i fönstret. Vägen var så fin för man fick åka förbi det kungliga slottet. På så sätt fick vi lite sightseeing på köpet. På ett ställe fick vi köra över en refug för att kunna byta håll men det gick också bra. Efter tre varv i en rondell så lyckades vi till sist svänga av och så var vi framme.

Gabbi är så duktig på att köra i Stockholm!!! Om någon skäller på henne viftar hon bara lite med handen och säger ”a la turista”!

Målet med Gröna Lund är att vi ska utnyttja våra åkband så mycket som möjligt och så ska vi alla vinna varsin stor ask med choklad. Sara H, fusk som att låna någons vinst och ta en bild gills inte i år! Dagen efter ska man vakna med riktigt stel nacke och ont i magen.

En liten varning bara angående ont i nacken: Jag gjorde bort mig ordentligt en gång på apoteket på Gränby. Jag stod nämligen och väntade på min tur med en sån där kölapp i handen. För att fördriva tiden så läste jag på framsidan på alla de där små broschyrerna som man kan ta där. Har du ont i nacken? Stod det på en.

-Lite ont i nacken har väl alla, sa jag högt för mig själv. I samma veva kände jag en stark smärta på vänstra skenbenet. Det var Gabbi som hade sparkat mig.

-Aj, sa jag, vad sparkas du för. Gabbi vände på klacken och gick ut utan att låtsas som hon kände mig. Jag vände mig efter henne och fick syn på mannen som stod precis bakom min rygg. Han hade en gigantisk stålställning på huvudet med stora skruvar in i skallbenet och fyra ”stödhjul” som vilade på axlarna. Han tittade stint på mig. Jag vickade huvudet lite fram och tillbaka och fick fram ett mycket litet knak innan jag också gick ut från apoteket.

Varningen lyder: Har du ont i nacken, säg ingenting, du vet aldrig vem som står bakom ryggen. Dessutom fick jag ett blåmärke på benet.

Hej! Idag hade jag fått ”Yvonnes After Eightkaka” på mailen. Hon hade sett efterlysningen! Nu ligger den på ”baksidan” under nyheter på www.uppsalaponnyklubb.se . Jag träffade en ridskolelev som hade sett sidan och genast kommit på ett recept på en kaka som hon tyckte skulle vara med. Så nu är det bara för alla som har dålig balans och tänker trilla av att springa till affären och handla in basvarorna för bak. För ni vet väl att man måste baka vid avfallning.

Hur som helst, med ”baksidan” på vår hemsida så behöver ni aldrig fundera vad ni ska baka. Samtliga recept där är prövade på ridkompisar och med beröm godkända.

Det kanske finns någon mer som sitter på ett oövervinneligt recept på någon god kaka. Då är det bara att skriva ner det. Den enda regeln är att kakan måste innehålla något mycket onyttigt.

Min absoluta favoritkaka är strösselkaka, vilket kanske inte är så speciellt spännande men himmelskt gott. Det är egentligen bara sockerkaka med massor av vaniljkräm inuti och så florsocker ovanpå. På sätt och vis kan man säga att jag är uppvuxen på strösselkaka eftersom jag gick på Vaksalaskolan under hela högstadiet.

Bredvid skolan och till vänster om matsalen låg och ligger fortfarande ett konditori. Vi brukade gå in i matsalens kapprum och sätta näsan i vädret. Luktade det gott så gick vi in, luktade det pyton så gick vi direkt till kondiset. Dom måste ha bakat uppsjöar av strösselkakor för det var rätt så ofta det luktade pyton i matan.

En halv strösselkaka kostade tio kronor och innehöll tillräckligt mycket socker för att man skulle hoppa runt som en galning hela lunchrasten och sen hålla sig vaken till kvart i fyra då skolan slutade. Gabbi gick också på Vaksalaskolan. Hon är således också uppvuxen på strösselkaka och kan intyga att det är sant.

En annan favorit i onyttigabakverkväg är mammas kanelbullar. De ska ätas nybakta och lite varma. Sånt vet alla bullfantaster. Fast när jag var yngre var jag mer intresserad av att äta själva degsnuttarna som blev över när mamma skar av kanterna på sina bullrullar.

Degsnuttarna bestod av deg och fyllning med massor av smör, kanel och strösocker. Mamma bakade alltid många bullar så det blev också många halvjästa kanter… Degsnuttarna jäste på bra i magen vilket i sin tur ledde till att man kände sig mätt i ungefär tre dagar efter ett bullbak.

Så en sista tanke för idag. Är det någon som kan motstå att äta sockerkakssmet? Jag skulle vilja påstå att sockerkaka inte är speciellt gott förutom om man får den precis nybakt. Smeten däremot kan man äta hur mycket som helst av. Jag är ganska säker på att det är så att man bakar sockerkaka bara för att ha en förevändning att få äta själva smeten.

Nån som inte håller med?

Hej! Nu räknar vi ner inför terminsstarten på måndag. Instruktörerna fyller sina pärmar med höstens lektionsplaneringar och grupplistor. Några elever kommer att byta grupp och instruktör men de allra flesta kommer att vara kvar på sin vanliga grupp med en instruktör som de känner väl. På hemsidan ligger schemat för hösten utlagt.

Av våra 617 platser är idag 607 fyllda. Vis av erfarenheten kommer några elever komma hem från semestern för att plötsligt med en iskall känsla komma på att de glömt att anmäla sig. Då är det bra att ha ett par ströplatser kvar.

Med 39 hästar och 617 ridande så får man säga att det är en stor verksamhet som bedrivs på UPK fast med en vad jag tycker och hoppas att ni känner, familjär känsla.

En ny häst kommer att gå med på lektionerna med start på måndag. Det är Waldemar. Han har haft en relativt lång inslussningsperiod i och med att han anlände redan i början av sommaren. Walle är en väldigt stabil ponny som ligger precis på översta ponnygränsen, 148 cm och av kraftig typ. Han är okomplicerad att hoppa med och har lätt att gå i form i dressyren.

Som alltid med våra nya hästar så får de börja gå med på träningsgrupper och de allra högsta nivåerna. Sedan får de avancera nedåt i nivåerna allt eftersom de känner sig hemma och framför allt när vi som jobbar har lärt känna dem väl.

Det bästa med att jobba på en stor ridskola är att vi har så många hästar. På så vis kan man verkligen blanda hästar av olika typ så att det blir roligt och säkert att rida på alla nivåer.

På en liten ridskola där man kanske har 15 hästar så måste samtliga kunna gå med nybörjarelever. Det gör att man får en annan typ av sammansättning i hästgruppen

För en ryttare på nybörjarnivå passar en lugn och stabil häst/ ponny bäst. Hästen får inte bli stressad av att ryttaren har dålig balans eller ger missvisande hjälper. Det krävs speciella hästar till det jobbet och jag kan lugnt säga att det är mycket svårare att hitta en bra nybörjarhäst än en tävlingshäst.

Ett par gånger om året gör Hippologerna studiebesök hos oss för att titta hur det går till på en större ridskola. Förra gången de var här så satt de på läktaren och tittade på en nybörjarlektion. Så fick de syn på Rafael med en mycket liten ryttare på ryggen. Den lilla ryttaren hade uppenbara problem att hålla reda på både tyglar och koncentration. Så skulle eleverna vända snett igenom på rad. Rafaels ryttare hade precis fått riktigt tygeltrassel vilket gjorde att den ena tygeln var helt utsläppt och den andra var bara någon decimeter lång. Trots att Rafael i stort sett var insnurrad som en nybakt lussekatt så skrittade han så snällt efter de andra hästarna i ledet. Hippologerna var mycket imponerade.

Vi instruktörer är också imponerade, varenda dag, över våra fina tålmodiga hästar! De hästar som nybörjarna får rida på har ofta varit länge på ridskolan och är också väldigt kunniga. Så man ska ha stor ödmjukhet inför dessa hästar av vilka man kan plocka fram och få lära sig det allra bästa.

När man har ridit lite längre kan man få prova på en lite känsligare typ av häst. Men det är viktigt att man inte har för bråttom att kasta sig upp på hästar med ”tävlingsnerv”. På P5- P6 nivå så brukar eleverna börja kika på de lite känsligare hästarna och längta till man får rida dem. Ofta har de sett hästen hoppa höga hinder på en tävling med någon av våra träningselever i sadeln. Det imponerar, men man ska komma ihåg att den som rider har tränat i många, många år innan starten.

När det gäller ridning så ska man skynda långsamt. Hastar man förbi den grundläggande ridläran så missar man hela grejen. Man måste verkligen befästa varje moment ordentligt och vara beredd att träna och repetera länge innan allt sitter. Det är där ridläraren kommer in. Alla våra instruktörer har utbildning och eftersom vi allihop följer samma utbildningsplan kan alla elever känna igen sig på de olika utbildningsstegen.

Skynda långsamt, njut av hästarna på din nivå och lita på att instruktörerna har erfarenhet nog att veta att rätt hästar jobbar på rätt nivå och med rätt ryttare. Ha en riktigt rolig hösttermin!

Ikväll läser jag i tidningen att Magnus Uggla har petar ut Christer Sjögren från Svensktoppen efter 18 veckor på listan. Därmed känner jag att en epok har gått i graven. Nu får ni en sista chans att lyssna på låten som skulle ha golvat hela Europa i Belgrad. Härmed slutar jag tjata om detta. Fast jag tänker nog fortsätta använda min T-shirt...

www.youtube.com/watch?v=tWuKdGaN5SE

Hej! Den sista dagen på träningslägret såg deltagarna aningen hålögda ut. Mest hålögd var nog ”Mamma Mia” som agerade sovande förälder båda nätterna. Fast så mycket ”sov” vart det visst inte. Den andra natten förstärktes föräldrapatrullen av ”Mamma Ann” så då kunde de åtminstone vara vakna tillsammans. Båda Ann och Mia önskar bli avlösta vad det gäller sovfrågan nästa sommar så alla föräldrar bör börja planera in det i sina kalendrar redan nu.

På förmiddagen red de 26 ekipagen varsin dressyruppvisning. Alla var jätteduktiga. För att försöka ta kål på de sista hjärncellerna så satt ”Mamma Mia” som skrivare hela klassen. Hon går nu mer under namnet ”Utbrända Mamma Mia”.

Själv brände jag också av en avsevärd mängd hjärnceller vilka jag borde vara rädd om eftersom jag har hört att det inte bildas några nya efter 25, och det var ju ett tag sen.

De 26 deltagarna red tre olika program, LC:1, LB:1 och LA:1. För att hinna med sina andra uppgifter såsom fodringar, in- och utsläpp samt den omtalade matlagningen så var de tvungna att rida i en ordning som gjorde att de tre olika programmen blandades i en salig röra.

Först kom det ett ekipage och red LA:1 och därefter en LC:1:a. Så var det dags för två LB:1 ekipage på rad vilka följdes av en LC:1 igen och så vidare 26 gånger. Gissa om det ställde krav på vakenheten. ”Mamma Mia” och ”Den Utdöende Hjärncellen Ulrika” bläddrade febrilt bland alla pappren. Mia räknade dessutom ner poängen medan jag skrev den sista kommentaren på varje protokoll. PUST! Jag måste ge oss båda beröm för att vi var så duktiga.

På eftermiddagen kunde alla deltagarna hoppa en bana ute på den stora hoppbanan eftersom det äntligen hade skinit upp! Det blev en bra avslutning på ett roligt läger.

Idag på morgonen fylldes stallet av deltagarna på träningsläger 2…

Under nyheter kan ni idag läsa fortsättningen på Johannas äventyr på OS i Hong Kong där hon befinner sig i egenskap av hästskötare åt den Danske OS-ryttaren Andreas Helgstrand och hans häst Don Shufro. Det verkar väldigt spännande. Förutom själva OS-jippot så provar Johanna hur mycket kinesisk sol man klarar utan solkräm.

Mailen som kommer från Johanna innehåller inte bokstäverna Å, Ä och Ö så det är ganska kul att läsa dom som dom är. Fast sen byter jag ut de flesta av de Å, Ä och Ö som fattas så alla ska förstå. Fast några glömmer jag förstås… Tack snälla Johanna för rapporterna!

Idag är det precis en vecka kvar tills den ordinarie lektionsverksamheten sätter igång. Så till alla mina "dressyrtanter" vill jag bara säga: BÖRJA STRETCHA NU!

Hej! Här kommer en rapport från träningslägret. Den andra dagen har gått in på eftermiddag. I denna stund har eleverna hopplektion. Naturligtvis så regnar det och vår fina hoppbana står oanvänd. 

Efter en och en halv dag på läger har deltagarna redan lärt sig, och är på väg att lära sig, en hel massa användbara saker. Här kommer listan:

• Om man ska tälta på sluttande mark i ösregn så bör man vända tältöppningen neråt. I annat fall så riskerar man att vakna dyngsur med en felnavigerad mört i sovsäcken.

• Om man ska laga potatisgratäng till sina kamrater när man har kökstjänst så bör man vara uppmärksam på om den är färsk eller fryst. Då fryst gratäng tar en aningens längre tid att tillaga. Att stå och värma 30 portioner på små tallrikar i mikron tar också lite tid… Det vet de som har kökstjänst nu.

• Om man ska laga spagetti och köttfärssås till sina kamrater när man har kökstjänst så kan det bli lite tajt om man upptäcker att köttfärssåsen ligger i en fryst trelitershink och det är mindre än en timme till maten. Det vet de som har kökstjänst nu!

• När man ska fylla höpåsarna till sin häst så sparar man avsevärt med tid genom att ta med sig alla tre påsarna till foderladan på en gång. Att springa fram och tillbaka med en påse i taget tar tid och är dessutom jobbigt för benen. Detta har lägerdeltagarna inte upptäckt ännu. Men vi bevakar dem i smyg och hissar flaggan i topp när det händer!

En och en halv dag återstår på lägret och jag är säker på att deltagarna kommer att lära sig minst lika mycket till innan de åker hem. Exempelvis så ska de tillaga hamburgare vilket jag ser fram emot.

Apropå matlagning så minns jag när de första microvågsugnarna kom. Vi hade ingen micro hemma men en gång skulle jag sova i det stora vita huset (som är rött nuförtiden) på Eke. Där fanns det en micro! Stallägarna var borta och jag och en kompis hade hand om hästarna och ridskolan. Första kvällen blev vi hungriga trots att vi ätit chips. Så vi bestämde oss för att laga lite mat.

Eftersom vi var lite nyfikna på den där microvågsugnen så bestämde vi oss för att ge den en chans. Det fick bli varmkorv med bröd. Vi slängde in både korvarna och bröden och ställde in vredet på 8 minuter. Så gick vi en snabb sväng ut i stallet för att checka av att allt var lugnt.

Drygt 8 minuter gick vi tillbaka. Tänk så praktiskt med mikrovågsugn- maten lagar sig själv! Vi öppnade dörren och möttes av en förfärlig stank. I micron hittade vi först två kolbitar som vi identifierade som korvbröden. Korvarna var det inte mycket bättre med. De hade dragit ihop sig och antagit en helt annan konsistens. Vi tog en korv och släppte den i golvet. Precis som jag trodde. Korven studsade två, tre gånger innan den la sig till ro. Vi hade uppfunnit studskorven vilken man kan ha roligt med men för allt i världen inte äta.

Det blev till att öppna en påse chips till.

Nu för tiden har alla minst en micro var och ingen skulle drömma om att laga en varmkorv i 8 minuter. Men ett ägg kanske…

Hej! I morse var det samling för våra 27 deltagare på träningsläger ett. Våra planer på tre fantastiska dagar i augustisol kullkastade direkt på morgonen. Regent öste ner. Det är en sån där dag som man ganska snart inser att det kommer att regna precis hela dagen. Just när man tänker att oj vad det öser, så börjar det ösa lite till. Jag klämmer in den där regnbilden en gång till eftersom den illustrerar vädret perfekt.

Tur att man har ridhus. Sara och jag fick packa in oss under tak och hålla de första fyra lektionerna. Alla var jätteduktiga och ambitiösa. Vi får väl se hur det utvecklar sig under de här tre dagarna då träningsvärk och alldeles för lite sömn börjar sätta sina spår… Fast att inte sova utan fnissa och prata hela nätterna nåt hör ju också till lägerkonceptet.

Träningsdeltagarna turas själva om att laga till måltiderna gruppvis. Det fnissades friskt när vi gick igenom matlagningsschemat. Ingen har väl glömt korvstroganoffen som började brinna förra året… Vi varnade med att det kommer att bli straffkommendering om några fler maträtter brinner upp!

Det där med kökstjänsten och matlagningen är nog det som elevernas föräldrar uppskattar mest med hela lägret. –Tänk inte visste jag att min lilla Ida kunde diska.

Det brukar gå åt ganska mycket mar under träningslägren. Med två rejäla ridpass, stall- och hästskötsel samt teoriundervisning så kurrar det i magen för jämnan. Som tur är så är ridlägerdeltagarna inte speciellt blygsamma. De går och tar om både två och tre gånger av maten. (Om den inte är bränd förstås!)

Jag antar att alla har varit med om att man ibland kan äta alldeles för mycket. Ja faktiskt mer än vad som borde vara möjligt. Det hände Björn igår. En stund efter att vi hade släckt ljuset för att sova så hörde jag en djup suck och sedan:

-Gode gud, bara jag inte dör just inatt. Det skulle vara så oerhört pinsamt att bli obducerad med allt det här i magen. Tänk dig obduktionsrapporten. ”I magsäcken återfanns två portioner kycklinggryta med ris, minst en halv formfranska med smör och ost, en hel 300-grams chokladkaka av smaken helnöt, en avsevärd mängd chips och minst en och en halv liter coca cola...”

Hej! Idag vill jag behandla ett litet fenomen som ibland förekommer bland ryttare på ridskola. Nu kanske någon blir lite sur på mig men det är helt okej. Jag vill bara att man ska projicera problemet på rätt sätt och då kan det behövas en del vilja. Det vill säga man ska fokusera på vad man kan ändra hos sig själv istället för att peka ut en oftast oförstående häst som boven.

Det handlar om att ”stå på öronen”, ”käka spån”, ”falla som en fura”, ”stupa på mållinjen”, ”göra en avsittning”, ”slå en frivolt” eller helt enkelt att ramla av. Förutom det underbara med att få sitta på en hästrygg så ingår det även en del bisaker. Som jag skulle säga det ”Även den perfektaste 40-åring har sina rynkor”

När man håller på med ridsport och hästar så händer det att man blir trampad på tårna, biten i armen eller ramlar av. Hästar är levande djur och stora också. En medelstor häst väger ungefär 550 kilo! På en ridskola är man otroligt förskonad från just att ramla av på grund av att ridskolans hästar är speciellt utvalda för att passa även orutinerade ryttare. Ridning på ridskola räknas som säkert utövande av sport.

En ridskoleelev riskerar enligt statistiken att ramla av en gång på drygt 200 ridlektioner. Detta är dock statistik och innebär att några av er väljer att inte ramla av alls medan andra hjälper statistiken lite mer på traven. Vad som är ännu trevligare är att en avfallning på ridskolan oftast bara resulterar i något ömt blåmärke, ett vrickat finger eller en lite stukad själ.

Något värre som att bryta en arm förekommer enligt statistiken på UPK mindre än en gång på 40 000 uppsittningar om man räknar enbart ridning under terminerna. Förmodligen är det större risk att du bryter armen om du halkar på en isfläck när du går från bussen till stallet.

Jag vill också påstå att just den där 200:ade lektionen när man ligger i spånet och tittar upp mot taklamporna så är anledningen att man har tappat balansen att man har gjort en ny övning där man inte hängde med, man tappade fokus och blev överraskad eller hästen snubblade till och så vidare. En bit bort står hästen och ser sig undrande omkring. –Vart tog du vägen? Undrar han, Jasså, där är du! Jag vågar påstå att hästar är otroligt tålmodiga med sina ryttare.

Så till det ibland förekommande ”ridskolefenomenet”: Om man ramlar av sin lektionshäst så är den förbrukad och går inte att rida på mer. Eleven ligger där på marken och är helt säker på att hästen fått galna kosjukan, hjärnmask eller en kortslutning i hjärnans nervtrådar. Dessa problem är förstås obotliga. Ridläraren står tålmodigt bredvid och förklarar att eftersom hästen hade somnat och travade så sakta samtidigt som den skulle svänga i hörnet så råkade den snubbla. Eller om inte den vita katten hade hoppat fram precis framför hästens nos så hade den inte hoppat till. Eller  om ryttaren hade hållit om en liten aning mer mot hindret så hade denne sluppit åka kana på hästhalsen.

Men eleven är orubblig. Så fort man har gjort en avsittning så är det stört omöjligt att rida på just den hästen. Men jag ska nu avslöja en revolutionerade hemlighet för er. Att stå på öronen kan man få göra från vilken hästrygg som helst.

Som hästägare har man inget val. Trillar man av sin egen häst, vilket man gör, är det bara att bita i det sura äpplet och sitta upp igen. Frågan är inte om man trillar av utan när! Tänk om man skulle ställa sig upp, lägga armarna i kors och säga –Jag vägrar att rida på den där hästen nåt mer! I så fall skulle säljmarknaden svämmas över av avsuttna ryttares hästar.

Nejdå, man sopar av sig spånet, gör några väderkvarnsövningar för att kolla att armarna sitter fast som de ska så vickar man lite på huvudet och känner efter att allt sitter i rätt ordning och sen svingar man sig upp på hästryggen igen.  Jag vet inte hur många annonser jag skulle ha lagt ut vid det här laget ifall jag skulle ha sålt min häst varenda gång jag hade druttat i backen.

Vad jag vill ha sagt är: Att slå en frivolt är inte det värsta som kan hända. Tvärtom brukar man i de flesta fall känna att det faktiskt gick bra. Det var inte så farligt. På det viset kan det vara bra att åka av någon gång då och då. Istället för att stuka själen kan man vända det till något bra och stärka den istället!