Hej! Idag vill jag behandla ett litet fenomen som ibland förekommer bland ryttare på ridskola. Nu kanske någon blir lite sur på mig men det är helt okej. Jag vill bara att man ska projicera problemet på rätt sätt och då kan det behövas en del vilja. Det vill säga man ska fokusera på vad man kan ändra hos sig själv istället för att peka ut en oftast oförstående häst som boven.

Det handlar om att ”stå på öronen”, ”käka spån”, ”falla som en fura”, ”stupa på mållinjen”, ”göra en avsittning”, ”slå en frivolt” eller helt enkelt att ramla av. Förutom det underbara med att få sitta på en hästrygg så ingår det även en del bisaker. Som jag skulle säga det ”Även den perfektaste 40-åring har sina rynkor”

När man håller på med ridsport och hästar så händer det att man blir trampad på tårna, biten i armen eller ramlar av. Hästar är levande djur och stora också. En medelstor häst väger ungefär 550 kilo! På en ridskola är man otroligt förskonad från just att ramla av på grund av att ridskolans hästar är speciellt utvalda för att passa även orutinerade ryttare. Ridning på ridskola räknas som säkert utövande av sport.

En ridskoleelev riskerar enligt statistiken att ramla av en gång på drygt 200 ridlektioner. Detta är dock statistik och innebär att några av er väljer att inte ramla av alls medan andra hjälper statistiken lite mer på traven. Vad som är ännu trevligare är att en avfallning på ridskolan oftast bara resulterar i något ömt blåmärke, ett vrickat finger eller en lite stukad själ.

Något värre som att bryta en arm förekommer enligt statistiken på UPK mindre än en gång på 40 000 uppsittningar om man räknar enbart ridning under terminerna. Förmodligen är det större risk att du bryter armen om du halkar på en isfläck när du går från bussen till stallet.

Jag vill också påstå att just den där 200:ade lektionen när man ligger i spånet och tittar upp mot taklamporna så är anledningen att man har tappat balansen att man har gjort en ny övning där man inte hängde med, man tappade fokus och blev överraskad eller hästen snubblade till och så vidare. En bit bort står hästen och ser sig undrande omkring. –Vart tog du vägen? Undrar han, Jasså, där är du! Jag vågar påstå att hästar är otroligt tålmodiga med sina ryttare.

Så till det ibland förekommande ”ridskolefenomenet”: Om man ramlar av sin lektionshäst så är den förbrukad och går inte att rida på mer. Eleven ligger där på marken och är helt säker på att hästen fått galna kosjukan, hjärnmask eller en kortslutning i hjärnans nervtrådar. Dessa problem är förstås obotliga. Ridläraren står tålmodigt bredvid och förklarar att eftersom hästen hade somnat och travade så sakta samtidigt som den skulle svänga i hörnet så råkade den snubbla. Eller om inte den vita katten hade hoppat fram precis framför hästens nos så hade den inte hoppat till. Eller  om ryttaren hade hållit om en liten aning mer mot hindret så hade denne sluppit åka kana på hästhalsen.

Men eleven är orubblig. Så fort man har gjort en avsittning så är det stört omöjligt att rida på just den hästen. Men jag ska nu avslöja en revolutionerade hemlighet för er. Att stå på öronen kan man få göra från vilken hästrygg som helst.

Som hästägare har man inget val. Trillar man av sin egen häst, vilket man gör, är det bara att bita i det sura äpplet och sitta upp igen. Frågan är inte om man trillar av utan när! Tänk om man skulle ställa sig upp, lägga armarna i kors och säga –Jag vägrar att rida på den där hästen nåt mer! I så fall skulle säljmarknaden svämmas över av avsuttna ryttares hästar.

Nejdå, man sopar av sig spånet, gör några väderkvarnsövningar för att kolla att armarna sitter fast som de ska så vickar man lite på huvudet och känner efter att allt sitter i rätt ordning och sen svingar man sig upp på hästryggen igen.  Jag vet inte hur många annonser jag skulle ha lagt ut vid det här laget ifall jag skulle ha sålt min häst varenda gång jag hade druttat i backen.

Vad jag vill ha sagt är: Att slå en frivolt är inte det värsta som kan hända. Tvärtom brukar man i de flesta fall känna att det faktiskt gick bra. Det var inte så farligt. På det viset kan det vara bra att åka av någon gång då och då. Istället för att stuka själen kan man vända det till något bra och stärka den istället!