Hej! I morse när vi red så kom vi in på ämnet gymnastiklärare. Själv har jag ända sedan barnsben lidit av bollallergi. Det verkar som om jag har en sjuklig dragningskraft vad det gäller bollar. Om en boll är på väg mot mig så spelar det ingen roll att jag sträcker ut både armar och ben. Jag vet redan i förväg att den kommer att träffa mig hårt i huvudet och då helst på näsan. Detta gör att så fort jag ser en boll så känner jag smärta redan innan jag har träffats.

Att ha bollallergi rimmar väldigt dåligt med skolgymnnastik eftersom bollsport verkar räknas till den allra viktigaste grenen inom skolidrotten. I låg och mellanstadiet utövade jag gymnastik och tränade med Uppsalaflickornas elittrupp. (Jag testade även gymnastik modern ett tag men ni vet där kommer bollen in igen. De andra i truppen snurrade sina band och studsade sina bollar i takt medan jag sprang i sick sack över planen för att fånga min förrymda boll…) Så småningom gick jag över mer till ridningen och tävlade under högstadiet i Elitallsvenskan på ponny.

Men sådant dravel som gymnastik och ridning räknas inte allt in i skolidrotten. Där är det bollarna som gäller! Detta gör att jag aldrig lyckats få mer än en trea (G) i gymnastik.

Mitt första minne från skolidrotten är från första klass. Vi fick en gammal dam till lärare. Att säga att hon var gammal är snällt eftersom hon såg ut att vara den enda mirakulöst överlevande efter att kometen störtade mot jorden och alla dinosaurierna dog ut.  

Denna dam med kritvitt hår och så många rynkor att man inte längre såg några anletsdrag visade sig vara en riktig slavdrivare. Hon hade en visselpipa i ett snöre runt halsen i vilken hon mer än gärna blåste både högt och gällt.

Vi fick springa i raka rader och gärna i takt runt fotbollsplanen medan fröken blåste i visselpipan.

Efter lektionen var det dags att duscha. Vi stod i en lång kö vid duschrummet med varsin duschhuva över skallen. Så blåste fröken i visselpipan och vi fick springa i en rad genom duscharna. -Ett, två, tre, ett, två ,tre, räknade fröken och vi små sjuåringar sprang.  

Naturligtvis berättade jag för mamma om den läskiga tanten när jag kom hem.

Hon skrattade lite och sa att det var annat på hennes tid. Då fick man minsann stå givakt och gjorde man inte det blev man buren i örat till rektorn.

Men mamma blev ändå lite nyfiken på läraren och följde med mig till nästa gymnastiklektion. Jag kommer ihåg att vi klev in genom dörren och min mamma blev helt blek när hon såg fröken. Min fröken från urtiden var hennes fröken också!

Så kom mellan- och högstadiet. Rakt igenom var det endast bollsport som gällde. Jag minns dessa lektioner med fasa eftersom magistern rullade ut ”bollvagnen” varenda gång.

Innan jag gick ut från omklädningsrummet så gjorde jag korstecknet och bad för att jag skulle överleva lektionen.  Det gjorde inte saken bättre att jag på grund av bollallergin alltid blev vald sist!

Så en dag var det äntligen avslutning i nionde klass. Jag hade överlevt alla dessa bolltimmar med endast små blessyrer som blåtiror, tappade stortånaglar och bakåtbrutna fingrar.

Gymnasiet… I gymnasiet blev det en rejäl vändning vad det gäller gymnastiken. Vi fick inte längre ha gymnastik med killarna. Vår lärare ”Eva” var av den äldre skolan och ansåg att det var mycket okvinnligt att svettas.

I gymnasiet blev jag bekant med ”husmorsgymnastiken” en sedan länge utdöd art av rörelse som Eva önskade återuppliva. Vi stod än en gång på led och fick nu utöva små knäböj, långsamt vevande armrörelser och på sin höjd ett litet skutt ovan jord. Men vi fick för guds skull inte ta i så att vi transpirerade.

I läroplanen ingick även i gymnasiet en viss dos av bollsport. Men Eva ansåg att det var onödigt med så stor plan att spela på så hon ställde ut koner i en liten fyrkant som vi fick hålla oss inom. Detta gjorde att man fick bollen på sig oftare än någonsin. Som tur var fick vi bara sparka löst för att inte riskera att svettas. Så jag kom att överleva även gymnasiets idrottstimmar.

Som vuxen kan jag nu välja att undvika bollarna och göra det jag är bra på i stället. Men problemet med allergin kvarstår. Jag kan till exempel inte stå vid kanten av en fotbollsplan utan att garanterat blir träffad och då helst i huvudet. Likadant är det med bandy, tennis och golf. Jag får helt enkelt behålla ridhjälmen på då jag ska besöka något sportevenemang.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...