Hej! Igår fick jag ett SMS från Lena och Picador som gjorde mig så glad. Lena berättade att de varit ute på en lång skogspromenad och Picador hade i vanlig ordning med stora, pigga steg frustat sig runt i naturen. ”Den dagen det går långsamt har han väl gått i pension” skriver Lena om sin nu tjugofyraåriga häst.

Jag antar att hon har rätt. Picador har bestämt över det mesta i sitt liv så nog kommer han själv att bestämma när det är dags att bli pensionär.

På våren 1987 hade det blivit dags att ta itu med inridningen av Picador på allvar. Vi stod i ett stall utan tillgång till ridhus. En liten grusvolt fanns men den låg drygt en kilometer bort och man var tvungen att korsa gamla Stockholmsvägen för att komma dit.

Picador var sedan länge van vid att ha sadeln på ryggen. Jag hade låtit honom vara sadlad vid både tömkörning och skogspromenader under det senaste året och han hade aldrig protesterat eller tyckt att det var konstigt.

Under någon månads tid så hade jag hängt över hans rygg för att vänja honom vid tyngden från mig. Vi brukade leda ut honom på stallplanen. Pappa höll i och jag stod på en bänk vid husväggen. Så lutade jag mig över hans rygg och la mig försiktigt i sadeln.

De första gångerna spände han halsen och lyfte upp huvudet i luften. Men redan efter ett par ”hängningar” så hade han slappnat av och pappa kunde leda oss runt på stallplanen medan jag låg över sadeln och samtidigt klappade honom försiktigt på sidan av magen.

Efter några veckor så satt jag för första gången upp på hans rygg. Vi började som vanligt med att hänga vilket han var van vid. Sedan tog jag försiktigt benet över hans bak och satt mig lätt i sadeln. Överlivet var framåtlutat över hans hals eftersom det är i just det momentet när ryttaren ska sätta sig upp som hästen kan bli skrämd av att den uppfattar rörelsen i ögonvrån.

Pappa ledde mig runt på stallplanen och snart vågade jag räta upp mig lite grand. Jag kände mig ganska stolt när jag red runt på min häst och jag tror att Picador var stolt han med.

Eftersom jag haft Picador sedan han var knappt två år så hade jag haft gott om tid att hantera honom från marken. Han var både longerad, tömkörd och löshoppad inför inridningen. Det var en stor fördel då han var säker på mina kommandon och det i sin tur gjorde att vi förstod varandra bra.

Inför inridningen så hade jag också valt ut en slinga stigar i skogen som var cirka tio minuter lång från det att man lämnade stallplanen.

Jag hade under vinterhalvåret tömkört eller promenerat med min häst på den där stigen. Åt samma håll och exakt samma väg massvis med gånger.

Planen var att Picador skulle känna till vägen så bra att han hittade där med mig på ryggen även om han ännu inte förstod ryttarhjälperna fullt ut.

De första gångerna följde pappa med och ledde oss. Picador knallade på med stora steg och lyft hals. Det här var något nytt och mycket roligt tyckte han som redan då uppskattade ett äventyr.

Vi övade på att göra halt och sätta igång till skritt. Att stanna var väl inte riktigt lika kul som att gå men det var ett nödvändigt ont tyckte jag som pilot.

Snart kunde jag sitta upp själv på stallplanen och rida den där slingan. Så småningom utökade vi med ytterligare en liten bit. Under den sommaren blev min unghäst en ridhäst och vårt äventyr hade börjat.

Att Picador efter några månader fann sin styrka och balans och blev en riktig buse var inte oväntat med tanke på hans personlighet.

Det är nu tjugoett år sedan där våren 1987 när jag satt upp på Picador för första gången.

Igår fick jag Lenas SMS och fylldes av lycka över att äventyret fortsätter ett tag till!