Igår kväll berättade Sara för sina elever på ponnynivå 3 att Dutch och Amber kommer att vara borta när barnen kommer nästa fredag. Flera barn blev ledsna och några tårar kom och Sara själv fick nära till gråt. Efter lektionen stod en hel klunga med barn i boxen hos Dutch och jag såg små fingrar intrasslade i man och händer som strök över mjuk vinterpäls och så Dutch som i vanlig ordning bara stod där och lät dem hållas. Det blev ytterligare en lektion den kvällen. En lektion i livet. ( Två fantastiska trotjänare ska lämna oss )

I lådrummet hörde jag en flicka säga till en annan: - Maja grät efter lektionen men jag hade redan gråtit färdigt hemma.

Hur tar man farväl av en häst? Någon ställde frågan på vårt klotterplank. 

Det finns inget rätt svar eller rättare sagt är alla svar rätt. För var och en gör förstås precis som den vill och känner. 

Vem kan säga vad som är rätt eller fel? Många elever kommer att öppna boxdörren och ge en klapp och stryka över en mjuk mule innan de går hem. Någon tar med sig morötter, sköljda och delade i lagom stora bitar och ger en bit i taget. Några stannar kvar en stund i stallgången efter lektionen och pratar en stund. Någon stannar hemma, bläddrar bland kort och hittar gamla minnen. 

Hästarna står naturligtvis inte och tänker på att de snart inte kommer att finnas mer. De njuter nog bara av all extra uppmärksamhet och alla klappar.

Den sista morgonen i stallet bjuder vi på något extra gott och borstar en stund. Sedan samlas vi alla på stallplanen för att ge en sista klapp och ta adjö och vi är förstås ledsna.

Hur tar man farväl av en häst, en hund, en katt eller ett annat husdjur? Precis på det sätt man känner för. Tänk om det ibland till och med kan vara den som visar minst som sörjer mest.