Hej! För oss som arbetar på ridskola så är mycket av arbetstiden förlagd till kvällar eftersom det är då våra elever är lediga från skolan och arbetet och har tid att komma och rida. En del skulle kalla det för ”obekväm arbetstid” men jag tycker inte att det är så.

Genom att arbeta en del av mina timmar på kvällen så har jag kunnat hämta mina barn från skola och dagis tidigt på eftermiddagarna ända sedan de var små. De har aldrig behövt gå på fritids eller varit länge på dagis. Så för mig har visst kvällsarbete gett mig kvalitetstid med pigga barn vilket jag är mycket tacksam för.

Däremot så missar man ju en ”viktig” bit av det dagliga livet för många människor. Nämligen TV! Det går inte att bestämma sig för att följa någon TV-serie eller bestämma att man ska se något speciellt TV-program när man jobbar i stall. Antingen har man lektioner och skulle man mot förmodan vara ledig när det går något bra på TV så blir någon häst sjuk och man måste sitta vakt i stallet istället.

Ibland hamnar jag i något TV-programs-konversation och man pratar om ”Lost”, ”Desperate houswives” eller ”Van Veeteren” och jag står som ett fån och har ingen aning om vad det handlar om.

Jag ska däremot erkänna att jag brukar slötitta en stund på TV på kvällen när jag kommer hem från jobbet. Fast oftast är jag så trött att det inte spelar någon roll vilket program det är eftersom jag ändå inte hänger med i handlingen. En fördel dock har jag märkt och det är att jag nästan jämt somnar innan programmen är slut. En kvart innan eller så där. På så vis kan jag se alla program flera gånger och ändå inte veta hur de slutar.

Vad jag egentligen vill ha sagt med detta är att nuförtiden är jag inte så intresserad av TV. Annat var det förr, när jag var yngre och det fortfarande bara fanns ungefär två kanaler på TV.

Då kunde man sitta helt fanatiskt framför ”Dallas”, ”Lilla huset på prärien” eller Familjen Macahan.

Apropå familjen Macahan, igår hände en sak som skrämde mig rejält och som fick mig att omvärdera vad som egentligen döljer sig i en människas hjärna.

Jag låg om vanligt och halvsov i soffan när Björn zappade och hamnade på någon konstig kanal. Där visade man just ett avsnitt av familjen Macahan! Bilden var gul, raspigt och svajig.

-Wow! Hörde jag Björn utbrista.

Jag sneglade ditåt och undrade om jag hört rätt. På TV:n stod familjen Macahan uppställd på rad utanför sitt lilla trähus. Plötsligt hördes klappret av hästhovar och sheriffen kom ingalopperande på stallplanen.

-Drop the gunbelt boy! Rösten var hög och bestämd! Men den kom inte från TV:n…

Den kom från soffan…

Björn satt rak i ryggen med blicken på TV-rutan.

Sekunden efter drar sheriffen sin pistol och siktar på Luke Macahan.

Så säger han -Drop the gunbelt boy!

Tiden står stilla. Jag tittar på Björn utan att säga något.

Han rycker på axlarna och säger; -Jag bara visste…

Kanske skulle våra föräldrar varit mer restriktiva med vad vi fick se på TV… Vem vet vilka repliker som döljer sig i hjärnans vindlingar. Och VEM vet när de dyker upp och man råkar säga något knäppt nästa gång…

-Eat my shorts!