Hej! Det är vår och för varje vecka närmar sig sommaren. Några ston har fölat och går ute med sina nya avkommor. Uppfödarna tittar noga på sina nya föl och kanske funderar över vad det ska bli av dem. Man drömmer men vet ännu inget.

Fölet har just börjat sitt liv. Den här sommaren får han tillbringa med mamma. Men redan nästa år är det dags att bli självständig. På lösdriften med likasinnade får han lära sig livets regler på hästars eget vis.

Några år förflyter och fölet har vuxit upp till en stor men ännu valpig treåring.

I höstas då han var två och ett halvt satt hans egen människa upp..  Lärde honom att stanna, gå och svänga. Provade lite trav och galopp. Sedan fick han vila och växa i fred över vintern.

Nu är tvååringen plötsligt tre år och det är dags att rida den en period igen. Över sommaren får hästen ömsom jobba och ömsom växa och vila i fred. Det som är så viktigt för den unga hästen för att den ska få tid att utvecklas.

Hösten är spännande. Det tränas inför premierningen och allt går bra. De får en gulblå rosett och får gå först i utställningsringen. Sedan får han vila igen för att smälta allt det nya.

Hästen rids över vintern och sent på våren som fyraåring är det dags för hans första dressyrtävling. Knoppar och puts känner han igen från premieringen.

Han blir så trött av tävlingen och sover med huvudet nedstoppat i den gula halmen i sin box. Utanför hänger en röd rosett.

Allt eftersom tiden går blir det fler tävlingar. Han gillar att kliva upp i transporten och ge sig ut på äventyr. Det blir många tävlingar mellan den där första...

...och den sista.

De har vuxit ifrån varandra. Inte i hjärtat. Men han har verkligen givit det han har och hon vill mera. Det är svårt för inte kan man bara göra sig av med sin bästa vän.

Så en dag är det någon, nära, som säger; men jag vill gärna ta honom! Någon som man känner och litar på! Då kommer äntligen känslan av att det är rätt. Det bästa.

Det är mer än tolv år sedan jag var hans människa. I tolv år nu har det varit Lena som han betraktar som sin egen människa. När hon kommer spetsar han öronen som hästar gör när de ser sin egen människa komma gående.

Nästa vecka ska jag försöka hälsa på i deras stall. Se om han är lika nyfiken som vanligt. Känna om den lilla urgröpningen i nosryggen finns kvar.

I år är det 25 år sedan den där bilden togs, där han står bredvid sin mamma i hagen.

När en häst är 25 år är varje ny dag något alldeles speciellt.