Gabbi och Sonette, uthoppet från skogen

Hej! Under Ridinstruktörskursen på Strömsholm fick vi minst sagt slita hårt. Tidiga morgnar med stalltjänst innan frukost och sedan ridning, teori och hålla lektioner. Stalltjänst igen på eftermiddagen och sedan på kvällen eftersom hästarna på Strömsholm vid den tiden i stort sett inte gick ute alls i hagar. Vi åt som ”hästar” när vi väl fick tid att sitta till bords. När dagen led mot sitt slut så var det dags att plugga och vi läste på tills ögonlocken föll ihop och sedan sov vi tungt tills klockan ringde tidigt nästa morgon. Det är i alla fall så som jag minns det.

Putsen på hästar, utrustning och oss själva skulle vara klanderfri och inför varje pass när vi stod uppställda på stallplanen blev vi inspekterade av ridläraren och det hände att någon under hårda ord fick vända och gå in igen om ridläraren hittade ett halmstrå i svansen. 

Eftersom det var en instruktörskurs så skulle man alltid vara beredd på att få ta över och hålla lektionen så det gällde att vara påläst och beredd. Därute på stallplanen innan uppsittning så pekade ridläraren med hela handen -Ulrika, idag är det du som håller lektionen! Så fick man leda in sin häst i stallet igen och sadla av medan resten av gruppen satt upp i sadlarna. 

Jag kommer ihåg en period när det var så där olidligt hett ute och vi hade jobbat på utan uppehåll i vad som kändes som en evighet. Så plötslig sa ridläraren -Hästarna behöver en vilodag!

Vi kände hur våra spända axlar sjönk, andades ut och tänkte äntligen! Äntligen skulle vi få vila våra stela och onda muskler och skavsåren efter svettiga ridstövlar skulle få en dag att läka. 

Trodde vi… 

Visst stämde det att hästarna skulle få en dags vila! Själva klev vi upp lika tidigt som vanligt och ordnade med stalltjänst och hästskötsel. Sedan packades vi in i en buss och kördes till Skogstibble utanför Uppsala. Där sattes vi i sådana där gamla gröna jeepar som används i armén och så bar det iväg ut i terrängen. 

Det här var 1986 och Uppsala skulle anordna de Nordiska Mästerskapen i Fälttävlan för ponny. Banan vid Skogstibble var känd för att vara svår. Jag tycker mig minnas att där fanns bland annat en lada som man hade gjort upp hål i på kortsidorna. Hästarna skulle hoppa in i den ena änden och ut i den andra och därinne var det skumt och mörkt. Det fanns en damm med vatten och i mitten på den en ö med ett uthopp. Det fanns en jordkällare byggd i sten utan tak där man skulle hoppa ner och efter ett galoppsprång sedan upp igen.

Jag befann mig i vilket fall i den här gröna jeepen körandes i terrängen och ångrade bittert att jag inte tagit med mig min ridhjälm. Alla som har åkt arméjeep vet vad jag menar. Fjädring har de inte hört talas om i armén och jag hoppade upp och ner i sätet. Eller rättare sagt kastades runt och slog huvudet ena gången i taket och nästa i bildörren. Jag tappade snart räkningen på antalet bulor på min arma skalle. 

En bra bit bort fanns en brant backe som kallades trappan där hästarna skulle galoppera nerför och längst ner avsluta med att hoppa över en vägbom. Där blev jag avsläppt bredvid en stor hög med sprängsten som var tippad längst ner. Jag blev anvisad att börja bära sten längst upp i backen och sedan bygga på neråt. Till sist skulle allt täckas med jord. Jag vet inte hur det är med mitt minne. Men som jag minns det så var detta lika långt som ”stairway to heaven” fast det kändes mer som om man skulle möta något annat än himlen däruppe. 

Jag bar sten, rev upp händer och armar på sprängstenens vassa kanter, hade tunnelseende och antog under dagen en heltäckande ekologisk jordfärg. 

Jag vet att vi satt helt tysta i bussen på väg tillbaka mot Strömsholm sent på eftermiddagen. Vi skötte om hästarna och stalltjänsten på ren rutin när vi kom tillbaka. Åt säkert något också och stupade förmodligen oduschade i säng. 

Jag kan säga att det kändes som en befrielse när klockan ringde vid sextiden nästa morgon och jag insåg att jag bara skulle ha ställtjänst och en helt vanlig dag på Instruktörskursen. Vi klagade inte på att schemat var hårt någon mer gång.