Hej! Idag är det den åttonde april- varje år betyder datumet att jag vaknar med känslan av en födelsedag. Men inte min egen, även om den är snart uppkommande. (bara en liten hint)

Den här födelsedagen tillhör någon som är borta sen länge - En liten ponny med bruna ögon och mörk fuxfärg uppblandad med vita hår som blev allt fler med tiden. 

Han med pannluggen som jag försökte spara ut, drömde om en lugg som täckte ner till nosen, fast den ville aldrig riktigt växa längre än till ögonens överkant. 

Han som hatade när man tog borsten under magen men som älskade att bli borstad i pannan- länge.

Han som tålmodigt lyssnade på alla mina hemligheter och aldrig avslöjade en enda av dem.

Han som stod på tungt min fot och som jag halkade av i galopp ur en sväng utan att bli rädd. 

Ponnyn med det finaste rödvita sammetspannbandet som jag köpt för egna sparade pengar och som jag fick lov att sätta på tränset efter mycket och enträget tjat. 

Jag ”bakade” alltid en födelsedagstårta av runda knäckebröd varvade med socker, morötter och melass. Den smög jag åt honom försiktigt så inga av de andra hästarna såg. 

Sirro var kanske för någon ”bara” en ridskoleponny bland många andra- men för mig så mycket mer. 

När ridskolan lades ner så såldes han med de andra hästarna. En dag var han bara borta och det var en sån stor sorg. Kanske min allra första. 

Jag lade min själ i att hitta honom och jag fann honom också långt senare.

Vi tog bilen och åkte dit. Det var långt men jag behövde åka. 

Där var han. Lite äldre men annars sig lik och pannluggen hade fortfarande inte blivit längre än till ögonens överkant. 

Det var den sista gången jag strök honom över halsen. Det var ett fint avslut eftersom jag såg att han hade det så bra. Efter det mötet så kände jag ett lugn med att vi hade gått åt olika håll.

Ponnyn som bor i mitt hjärta- ännu ett år har passerat.

Den åttonde april kommer visst alltid att vara en dag att fira födelsedag!