Under måndag 12 januari och tisdag 13 januari
kommer vi att byta ut vår ventilationsanläggning
vilken är belägen i utrymmet som är
direkt samanbundet till cafeterian.

Arbetet kommer att pågå under dagtid och
ridhuset kommer då att vara avstängt.

Trappan som leder från handikapprampen till cafeterian
kommer att vara avstängd.
Cafeteriabesökare ombeds att använda den andra trappan.

Lektionsverksamheten påverkas inte.

Hej! Idag är det ponnymätningar hos oss på UPK. Det finns ju fyra olika kategorier av ponnyer. A, B, C och D. Faller man inte under någon av de benämningarna så blir man en häst. Mätning av ponnyer har nog mest betydelse i tävlingssammanhang för att det ska bli rättvist med hinderhöjder och sådant. Annars brukar man förstå att det är dags att byta storlek på ponny när hälarna tar i marken.

A-ponnys är de allra minsta ponnyerna och då företrädesvis Shetlandsponnyer. Det är också dem banbyggare och banpersonal suckar mest över på tävlingsplatserna eftersom det oftast bara är en eller högst två sådana med i en hoppklass. Det blir mycket höjande och sänkande av hinder. Men dom är väldigt söta. Ponnyer i kategori A växer man oftast ur innan man ens fått foten i stigbygeln.

B-ponnys är små men ändå större än A-ponnys. B-ponnys är ofta Russ eller Welshponnyer eller korsningar av allt möjligt smått och gott. Det är något vanligare med B-ponnys än A-ponnys på tävling och man kan se små barn sitta på en lurvig B-ponny och trumma med de tunna skänklarna mot sadelkåpan. En del B-ponnys springer väldigt fort och då kan det hända att barnen halkar av i någon kurva.

C-ponnys är kategorin under D-ponnys. Kategori C är nog den kategori där ponnyerna kan variera mest i storlek och utseende. En del C-ponnys är små och tunna och springer så fort på hoppbanan att man bara kan fånga dem med höghastighetsobjektiv. På sidan om står ivriga föräldrar och hejar på. Andra C-ponnys har ätit mycket gott i sina liv, lagt på sig rejält i midjemåttet och tar allt med en nypa salt. På lokal nivå kan man någon gång ibland se ekipagets instruktör springa med utanför staketet och med glada tillrop föröka få ponnyn att vakna.

D-ponnys ska vara så stora som möjligt men ändå inte hästar. De får vara mellan 140,1 centimeter i manken till 148,0 centimeter i manken. Men egentligen vill ingen ha en D-ponny som är mindre än 146 centimeter. Var alla de andra D-ponnyerna tar vägen vet jag inte. De är förmodligen på samma plats som ”den andra strumpan”, ”den andra vanten” och bilnycklarna.

Alla ponnyer som är över 148,1 centimeter är hästar. Fast det är samma sak där. Det finns inga hästar som är 149 centimeter eller däromkring. De är 155 centimeter eller mer. Det kanske inte tillverkas några hästar i av de andra sorterna?

Det är ett mysterium…

När ponnyn har fyllt åtta år så ska den slutmätas. Det betyder att den under inga omständigheter får växa något mer efter det eftersom det skrivs ut ett slutintyg. Hoppas alla ponnyer vet om det!

Hej! Så var det fredag terminens första vecka. I måndags när vi höll de första lektionerna var hästarna extra laddade efter julvilan. Men redan igårkväll var de alla precis som vanligt igen.

...utom Nero som gjorde sin första lektion sedan han stukade sig. Visserligen är han riden sedan en dryg månad. Men det var ju extra kul att få vara med kompisarna på "riktigt"!

Eftersom jag misstänkte att han skulle vara glad hade jag valt ut en "pilot" som jag vet är försedd med utomordentligt god balans. Det var rätt val märkte jag redan i den första traven då han la av ett litet tjut och några glada bockar.

Han höll sig lika pigg och glad under hela lektionen och då och då pep han till och ruskade på hela kroppen. Däremellan så jobbade han så fint och gjorde vad han skulle. Det är härligt med pigga hästar. Speciellt när de har rätt ryttare på ryggen.

Den 25 januari är det dags för årets första klubbtävling. Sedan följer de andra efter tidigt under våren. Klubbtävlingarna avverkas innan den "riktiga" tävlingssäsongen drar igång. Det kan vara ett bra sätt för den som har egen häst att värma upp inför vårens starter eller att prova på nya program eller hinderhöjder.

Klubbtävlingarna ger ju också en förträfflig möjlighet att prova på att vara tävlingsfunktionär. Alla som vill kan hjälpa oss på våra hemmatävlingar. Stor och liten, hästvan eller inte. Mammor, pappor och mormor mfl.

Gå in på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se under rubriken Tävling kan ni läsa mer om att vara funktionär. På en klubbtävling går det utmärkt att infinna sig utan att kunna ett skvatt om tävlingar. Genom att "gå bredvid" någon som kan så lär man sig snabbt.

Välkomna!

Hej! I morse när jag laddade hem mailen så hände något som fick mig att börja tvivla på min identitet. Dear Mr Ulrika Pernler… började ett mail.  

Mr, det är en titel som jag aldrig tidigare haft. Fast en gång var jag med min familj i Göteborg på sommarsemester. Jag bestämde mig för att jag ville klippa håret och gick in på en frisersalong där man hade ”drop-in-klippning”.

När mitt nummer plingade upp i så mottogs jag av en frisör som nog utövat yrket sedan första världskriget. Mina farhågor besannades då han tog fram rakapparaten och på några minuter klippte en tremillimetersstubb över hela skallen trots mina protester.

En vecka senare började skolan och vid den första lektionen upprop tittade läraren ut över klassen. Hans blick stannade på mig och han sa: - Och vad heter den nya pojken i hörnet då?

Nuförtiden verkar man dock kunna se ut hur som helst i håret. Det kan vara kort, långt, platt, luftigt eller inte finnas alls. Det är skönt tycker jag. Speciellt när man har en sådan där dag som man förr i tiden skulle ha kallat en ”bad hair day”. Idag är det den frisyren man längtar mest efter.

Här om dagen tog jag med min yngsta son till frisören eftersom han kommit på att han ville klippa sig. Bäst att passa på tänkte jag och tog en nummerlapp. Så blev det vår tur. Jag stod bredvid när frisörskan) som var betydligt yngre än den där gubben som klippte mig i Göteborg) tog upp kammen och med stor möda började försöka reda ut den härva av dreadlocks som alltid blir i barns bakhuvud.

- Ja, det där är en av anledningarna att man går till frisören då och då, sa jag, ja så att dreddsen försvinner alltså. Jag fick inget svar och vände blicken mot frisörskan som jag inte tittat närmare på innan mitt uttalande. Snacka om dreadlocks… Hennes huvud såg ut som ett fågelbo. Den frisyren måste hon ha sovit länge på. Jag nickade imponerande och sa inget mer.

Man bör vara försiktig i sina uttalanden. Det vet jag eftersom jag då och då råkar prata innan jag tänker. Den där fadäsen på apoteket för några år sedan är fortfarande den värsta ändå.

Jag stod och läste på de små foldrarna som satt i ett ställ på väggen. Magbesvär, fotvårtor, huvudvärk, ont i nacken…

-Lite ont i nacken, det har väl alla! Sa jag redigt högt och i samma sekund fick jag en armbåge i sidan från Gabbi som stod bredvid.

Jag vände mig om och fick syn på en gubbe som stod precis bakom med en sådan där megastor järnställning på skallen med stödben som räckte ner över axlarna. Ur pannan stack flera långa skruvar ut…

Tänk först och tala sen…

Björn har en kamrat som äger en fiskeaffär. En dag kom det in en kund i butiken för att titta på metspön. Han hade ena armen i en mitella. Efter en stund kom han fram till disken och Björns kamrat som ville köra någon öppningsreplik sa:

-Ja du, den där armen blir det inte mycket fiskat med! I samma sekund som han sagt det sista ordet så han att en plasthand sticka ut ur mitellan.

Tänk först och tala sen… Tänk på det!

Hej! Oj vad det var kallt igår. Men jag hade klätt på mig alla mina under- mellan- och överställ. Så jag hade det varmt och gott i manegen. Marianne tipsade mig om att jag kunde stå på ett sittunderlägg också för att hålla värmen i fötterna.

- Det är väl ingen brännbollsmatch heller, svarade jag som vet med mig att jag gillar att traska runt lite medan jag har lektion. Allt emot reglerna förstås. En instruktör ska stå i sitt hörn och ropa därifrån till eleverna vad de ska göra.

 Tänk om jag står på mitt sittunderlägg under lektionen och så plötsligt har jag traskat iväg en bit. Där borta ligger sittunderlägget och här borta står jag. Jag såg framför mig hur jag skulle springa tillbaka genom spånet och vigt hoppa tillbaka upp på sittunderlägget och landa med båda fötterna samtidigt som jag utropade –BRÄND! 

Eleverna skulle väl tro att jag var knäppare än någonsin. Eller så skulle de bara rycka på axlarna och tänka att så där är hon ju jämt.

Jag lämnade sittunderlägget på läktaren. Kanske provar det en annan gång…

Både på min första lektion och på den andra var det ett par elever som var borta. Förmodligen fortfarande insnöade i någon stuga i Karesuando med Sankt Bernardshunden på väg.

Det blev enligt ”denförstalektionenefterlovettradition” lösgörande arbete med inriktning på takt, sits och följsamhet.

Hästarna var väldigt pigga och glada över att få arbeta men höll sig som vanligt i skinnet. Det där har jag lite svårt att förstå med ridskolehästar. Min egen häst har de senaste två veckorna varit som en ballong som man blåst upp till bristningsgränsen. Bara ett litet, litet andetag till så exploderar allt!

Det har exploderats en del…

Men ridskolehästarna dom sprang runt, runt och jag kunde känna den där extra spänningen dallra i luften. Men alla höll sig i skinnet. Ridskolehästar är inte normala… men det är jag glad för när jag har den första lektionen efter ett lov.

- Om dom var normala skulle dom inte få jobba här, sa Marianne (hon säger mycket kloka saker) – Nä, det är sant, svarade jag och skänkte en kärleksfull tanke till våra snälla, fina och glada lektionshästar.

I söndags var det lektionshästtävling här på ridskolan. Vi hade bjudit in distriktets olika ridskolor till hopptävling. Trots bitande vinterkyla gick mammor, pappor och barn runt och ledde hästar runt stallet under dagens klasser, utan att klaga. Det var en större insats än själva ritterna tycker jag! Trevligt att så många utifrån ville komma!

Resultaten ligger på vår hemsida www.uppsalaponnyklubb.se under tävling.

Hej! Ikväll börjar lektionerna och därmed vårterminen vilket känns som ett konstigt namn nu när det är isande kallt ute. Kylan startade upp lite lagom för en tio dagar sedan. Jag vaknade och tittade på termometern (vilket jag alltid gör så jag vet om det är idé att frysa redan när man stiger upp eller inte). Den visade på minus tre grader.

Det var rätt så okej tänkte jag. Ingen lera! Jag klädde på mig ordentligt och for till stallet.

Nästa morgon när jag vaknade visade termometern på fyra grader minus. Så där fortsatte det. En grad kallare varje morgon. Imorse var det sisådär 11 grader och jag huttrade när jag såg på termometern. Det blev underställ, mellanställ och överställ och så mössa förstås.

Ronaldhino försökte tugga i sig mössan redan vid hovkratsningen.

Så red vi. Längden på passet har de senaste dagarna avgjorts efter när fingrarna varit så frusna att det inte går att hålla i tyglarna. När man bara har två fingrar kvar att hålla tygeln med så är det dags att sluta.

Ikväll är det lektioner som sagt och jag funderar redan på vad jag ska klä på mig. Det är nästan så man längtar efter sina gamla skoterkängor från 80-talet. Det var ruskigt tunga att gå i men när man väl kommit på plats så stod man stadigt och utan att frysa i första taget.

Skoterkängorna var klädda med pressad filt invändigt. Eftersom de var varma så svettades man om fötterna och filten blev blöt. Men då var det så finurligt att man kunde ta ut hela innandömet ur kängan och lägga det på elementet för torkning.

Mmmmm, jag kan ännu känna doften av svettblöt filtsula på elementet. Det är en riktig 80-talsdoft det!

Jag rekommenderar alla mina elever att klä på sig ordentligt till kvällen. Blir det ännu kallare får jag väl hyra en skylift så jag får upp er i sadeln.

Men tänk så bra det är med mycket kläder.

Ridläraren ropar: - Sträck på dig nu.

Och ni svarar – Jag kan inte för långkalsongerna.

Ridläraren ropar: - Trampa ner hälarna.

Och ni svarar – Jag kan inte för långkalsongerna.

Ridläraren ropar: - Tummarna uppåt och händerna ihop.

Och ni svarar – Jag kan inte för långkalsongerna.

Det är alltid bra att han något att skylla på!

Vi ses ikväll!

Hej! Idag hölls de sista julkursdagarna för det här jullovet. Sara tvingade alla sina elever att visa häst vid hand. De fick springa fram och tillbaka genom ridhuset med chili på släp medan Sara manade på dem och ropade att de måste fokusera med blicken. Ja se där kom den där militärådran fram igen.

Det kan se nog så enkelt ut att springa bredvid en häst men ibland är det enkla det svåra! Nu vet jag i alla fall vilka jag ska kalla in till nästa gång vi behöver göra en veterinärbesiktning. Fast då förstår ni så handlar det inte om att springa varsin futtig vända.

Veterinären ska böja vartenda ben, varenda led och gärna se hästen springa minst två vändor per böjning. Det kan vara idé att låna en sådan där Bricanylinhalator av någon astmatiker. Har man aldrig haft svårt att få luft förr så får man det garanterat vid en hästbesiktning.

Jag hör av mig...

Imorgon arrangerar vi ridskoletävling i hoppning för både ponny och häst. Vi har bjudit in de andra ridskolorna i länet att komma och hoppa med sina ridskolehästar och elever.

Tävlingen är inte indelad i kategorier utan i höjder där alla tävlar mot varandra. Jag vet att ridskolehästarna tycker det här är jättekul så det blir en bra avslutning på julen för dem.

På måndag börjar VÅRterminen. Jag förväntar mig att se lite Tussilagos och krokusar i gräskanterna då. Men vi får väl se...

Välkomna tillbaka!

Hej! Filmen här ovanför har Emilie Wass redigerat ihop och lagt ut på Youtube. Den föreställer unghästen Ormen Långe under den första perioden av inridningen. En härlig film och en ännu härligare avsittning…

Det finns ett gammalt talesätt som säger att man inte är en riktig ryttare förrän man har ramlat av hundra gånger.

Jag antar att antalet ryttare som verkligen har ramlat av hundra gånger tack och lov är ganska fåtaligt. I vilket fall tycker jag synd om dem som har gjort det…

Jag tror att talesättet har kommit till som en tröst för alla som är inne i en period av ständiga avfallningar. Att man kan ramla av när man rider är bara att konstatera. Det kommer perioder i utbildningen när man har extra lätt för att tappa taget och dråsa ner i spånet. Som när man ska lära sig hoppa hinder i stället för bara upphöjda bommar eller göra andra nya och lite svårare saker.

Då kan man vara glad om man är ridskoleryttare. Enligt vår statistik över avfallningar ramlar man bara av en gång på drygt tvåhundrafemtio ridtimmar. Så alla som ramlat av nyligen kan se fram emot en lång härlig period på hästryggen. Men bli inte nonchalanta för det…

Har man en unghäst hemma som är under utbildning kan man däremot räkna med att sitta av lite då och då…

Vissa har större talang för att sitta kvar än andra och dit räknar jag då mig själv. Så finns det de som från början hade väldigt lätt för att tappa fästen men som med tiden blivit lite bättre på att behålla kontakten med sadeln.

Om ni någon gång vill prata med någon som har både stor erfarenhet och en medfödd talang för att ramla av så är det Gabbi ni ska prata med. Men ni kan väl vara lite blygsamma med att berätta att ni har fått uppgifterna från mig…

Det var ju i och för sig inte bara hästar som Gabbi ramlade från. Hon ramlade från cyklar, gungor och andra upphöjda platser också. Rätt vad det var när man åt frukost så vägde hon lite för mycket på stolen och så försvann hon med ett brak.

När Gabbi och jag var ute i skogen med ponnyerna så halkade hon allt som oftast av i varannan kurva ungefär. Dels så envisades hon med att alltid vilja rida barbacka vilket hjälpte henne att komma på sniskan. Plötsligt låg hon där på marken och det var bara att stanna, sitta av och hjälpa henne upp.

Så var det klubbtävlingarna under ponnytiden…

Vi har många hundra meter smalfilm med Gabbi när hon rider an mot det första lilla hindret. Så stannar hästen, drar ner nosen och efter åker Gabbi som på en välsmord rutschkana. Jag har funderat på att lämna in smalfilmerna till någon som kan redigera ihop alla scener med markkontakt. Det skulle bli coolt med musik till har jag tänkt. Men säg det inte till Gabbi för det är en hemlighet.

En mycket rolig vurpa som vi brukar prata om hände under en av våra instruktörsridningar för Ulf Lind. Det var Gabbi , Jag, Caroline (en ponnyryttare) och en ridskolechef från en närbelägen ridskola vilken har jobbat både på Eke och UPK. Ridskolechefen red på Dutch. Eftersom jag vet att vi inte är helt överens om turordningen i den här avfallningen så skriver jag inte ut namnet på personen som föll. Hon brukar kallas för ett namn synonymt med ett skaldjur…

Vi hade i alla fall genomgång och stod samlade i en halvcirkel runt Uffe för att få instruktioner. Plötsligt kastar Carolines lilla B-ponny en stygg blick på Dutch som ser det bäst att hoppa åt sidan för att komma i säkerhet.

Skaldjurschefen utbrister –Nu ramlar jag av…

Och sedan dimper hon i backen med ett puffljud då luften går ur lungorna.

Uffe ger henne inte ens en blick utan fortsätter sin genomgång eftersom han inte vill tappa tråden. Skaldjurschefen ligger på marken, Dutch står och stirrar dumt en bit bort och undrar vad hon gör där, vi andra lyssnar på Uffe som mal på som vanligt.

Så efter en lång stund när Uffe är klar med genomgången tittar han på skaldjurschefen som sitter i spånet och så utbrister han utan den minsta uns av medlidande i rösten –Har du gjort dig illa eller?

Det hade hon inte förstås utom en liten reva i själen. Men det blev en minnesvärd händelse som hon nog tycker att vi har pratat alldeles för mycket om…

Håll i hatten!