Hej! Enligt min första planering hade jag tänkt delta vid Björklinges Regionala tävlingar med bland annat Medelsvår C:1 idag på förmiddagen men några olika omständigheter gjorde att jag fick tänka om och istället hamnade jag bakom domarbordet vid tävlingen med start klockan åtta imorse. Då som bisittare åt den ordinarie domaren.

För att testa min förmåga så mycket som möjligt försökte jag hela tiden sätta mina egna poäng innan ordinarie domaren satte sina. På så vis kunde jag mäta och jämföra mina tankar och siffror mot hennes. I medelsvår C:1 ingår tjugosju bedömningspunkter samt de fem sammanfattande punkterna under ”allmänt intryck”. Fjorton punkter har koefficient två eller tre dessutom och där är det viktigt att tänka rätt eftersom de siffrorna slår hårt på det totala resultatet. Positivt för höga siffror eller negativt för de låga. Detta gånger trettiofyra då det var trettiofyra starter i klassen.

Programmet tar cirka fem och en halv minut så det är snabba beslut som gäller rakt igenom. Man ska se hela momentet innan man bedömer det med kommentarer och siffror. Puh!

Jag har själv tävlat väldigt mycket ända sedan ponnytiden och vidare på stor häst. Det går inte ens att uppskatta hur många hundra program jag har ridit. Jag har alltid tyckt att det är jättekul att tävla och det har varit ett viktigt mål i min och hästens träning och utbildning.

Att visa upp ett bra program är svårt för att inte säga jättesvårt. Man behöver massor av rutin och det är bara ut och ta tjuren vid hornen. Något som är viktigt är att verkligen lägga tid på att träna och träna på programmen hemma. När man kommer till tävlingen ska programmet sitta så hårt inpräntat i hjärnstammen att man inte behöver ägna en tanke åt vart man ska och vad man ska göra. Först då kan man ägna sig fullt ut år känslan i ridningen.

En annan sak som är svår med dressyr är att jämföra sina poäng mot de övriga som har ridit i samma klass. Många av de andra ryttarna missar man när man sitter på framridningen och värmer upp och av dem man hinner se från läktaren så ser man oftast bara bitar av programmet eftersom man pratar med den som sitter bredvid eller så sitter man med näsan i en stor macka och försöker få i sig lite näring innan nästa klass. I hoppning är det betydligt enkalre då man får fyra fel för en rivning och fyra fel för ett stopp. Detblir inte så mycket att disskutera.

När man har tävlat mycket själv så får man stor förståelse för ryttarnas och hästarnas insats på banan. Det tror jag är bra när man sedan ska ha rollen som bedömare av en dressyruppvisning. Samtidigt borde alla dressyrryttare sätta sig vid domarbordet då och då som skrivare åt domaren till exempel. Då tror jag man får mer förståelse för vilket stort och svårt jobb domaren gör vid en tävling.

I morgon antar jag ytterligare en roll och då som lagledare i Ponnyallsvenskans division III som gör entré för året. Första omgången rids på Lurbo Ridklubbs anläggning. Uppsala Ponnyklubb kommer till start med två lag i serien i år vilket känns roligt.

På morgonen blir det framridningsklass och efter den plockar vi ut fyra lagryttare till varje lag. Själva lagklassen börjar vid halvtvå och beräknas vara klar runt halvsju.

Som lagledare gäller det framförallt att hjälpa ryttare och hästar att hålla nerverna i styr samt hålla ihop det hela. Jag hoppas ni håller tummarna för oss om ni inte helt enkelt kommer upp till Lurbo och hejar på oss från första parkett. Eller så styr ni kosan mot Jälla och hejar på hästarna och ryttarna som 'är där och rider första omgången i division III hoppning istället!

Vi kanske ses!

Dagens ord är Ödmjukhet!