Idag red vi i grupper om två och två på Uffeträningen. Egentligen tycker jag det är bra när vi är tre eller till och med fyra för Uffe är väldigt skarpsynt och missar inte mycket. Är man flera på banan samtidigt så kan det ändå hända att man kommer undan något enstaka missöde. Men dessa gånger är lätträknade…

Idag var vi som sagt två i min grupp. Jag och Gabbi. Gabbi startade naturligtvis lektionen med att säga att hon kanske skulle rida lite kortare pass på grund av sitt nyopererade knä.

-Nu rider du hela timmen! Sa jag strängt. För man lämnar inte sin syster i sticket!

Uffe tog fram sitt högtalarsystem, Det innebär att vi får varsin hörsnäcka som är kopplad till ett headset som han har och pratar i under lektionen.

Med hörsnäckan så hjälper det inte att ridhuset är sjuttio meter långt. Även om man försöker rida allra längst bort för att komma undan och vila några sekunder så hör man Uffes röst mala på rakt in i örat.

Oturligt nog så ska man ha hörsnäckan på vänsterörat och det är det öra jag hör ganska bra på. Om det ändå hade varit högerörat som är lite si och så…

Så började vi rida. Jag hade naturligtvis på mig en jättetjock tröja eftersom jag totalt hade missbedömt vädret. Det var nämligen så att jag innan jag avlade kläder kollade på den termometer som jag har i mitt kök hemma. Fönstret vetter mot solen så när termometern visar på runt sextio grader vet jag att det är riktigt varmt ute. När den visar på trettio grader är det lagom. Idag stod den på femton grader och jag trodde såklart att det var frostkyla utomhus.

Jag red och jag svettades i floder!

Uffe han pratade och pratade och pratade. Till slut fick jag en känsla av att rösten i örat var från någon kanal på radion. Inte RIX fm då utan mer P1 vill jag tillägga. Eller ännu värre… hade jag fått såna där röster i huvudet?

Så fort jag missade något litet moment så var rösten där. Eller egentligen innan. För Uffe ser ju när det är på väg att barka åt fel håll.

Rätt vad det var så började det skvala något förskräckligt i vänsterörat. Hjälp, min första tanke var; Han har väl ändå inte rest sig och gått på toa med headsetet på? Jag slängde en snabb blick mot läktaren och såg Uffe hälla upp kaffe ur sin termos. Puh!

Ronaldhino skötte sig i alla fall jättefint och vi tränade en del rörelser inför helgens tävling. Avslutningsvis red jag en hel del ökad trav och galopp och sedan var både jag och min häst genomblöta av svett och det var inte bara tröjans fel.

Det kändes skönt att få lämna över hörsnäckan till nästa ryttare för jag visste att rösten där i skulle fortsätta mala en bra stund till.

Jag måste avsluta med bara att det är fantastiskt så mycket engagemang våra ridtränare lägger ner på oss ekipage och det är otroligt roligt att träna trots att det är en nära döden upplevelse varje gång. Dessutom är jag bra sugen på att skaffa ett sån där högtalarsystem för att kunna grilla mina ekipage i ungefär samma utsträckning…