Hej! År 2001 köpte vi en liten flock med hästar från Jan Johannesson på Gotland. Som ni vet så var det inte första gången vi tog hem ett gäng "Gottisar". Under åren så har det funnits någonstans mellan tjugo och tjugofem fina ridskolehästar som härstammat från Gimmic och Axi i huvudsak och som föddes i frihet i den stora lösdriften på Gotland hos Jan. Friska, starka och sunda har de varit Gotlandshästarna, men de har också haft litegrand av "vildhästen" i sig, speciellt vid inridningen.

Nåja, 2001 kom tre små ponnyer med färjan till fastlandet. De hette O'boy, Drutten och Saffran och var alla födda 1997. Till skillnad från de tidigare hästarna från Jan som de flesta varit efter halvblodshingsten Gimmic så var dessa efter welshhingsten Axi RX 70.

Vid den tiden behövde vi ponnyer av lite mindre storlek och det verkade lovande med den nya hingsten eftersom de tidigare Gimmic-hästarna tenderat att växa över ponnymåttet.  

Jag tilldelades huvudansvaret för Drutten som "inridningshäst" och vad jag minns så skulle Therese ha ansvaret för O'boy och Linda eller Erica för Saffran. Den första veckan lät vi ponnyerna acklimatisera sig ute i hagen. Därefter var det dags att börja hantera dem lite försiktigt. Tränsa, leda och så småningom longera och förbereda med sadel för uppsittning.

Vad det gällde Drutten så blev perioden hos oss på UPK väldigt kort. Redan efter ett par dagar uppvisade han klara symptom på fång och vid undersökning så visade det sig att han förmodligen haft problemet tidigare. Kanske var det russblodet i honom som spökade. Han blev i vilket fall inte kvar på ridskolan utan byttes så småningom ut mot en annan ponny. Det kan ha varit Donn, men jag är inte helt säker.

Invänjningen av utrustningen gick bra med de andra två hästarna. Vi var ju vid det här laget vana vid att hantera och skola in "Gottisar" så ett och annat utbrott a la rodeohäst var inget som upprörde oss.

Snart var det dags för uppsittning och vid det laget skulle det komma att vara Saffran som utmärkte sig... Det där med att ha någon på ryggen var inte precis vad han hade tänkt sig.

Vi följde våra rutiner med longering och sedan hjälptes vi åt att vänja hästarna vid rörelse i det yttre synfältet genom att stå på sidan från marken och på pall och vifta med armarna, vi strök med handen längs bakdelen och ryggen och det hoppades upp och ner från pallen. Nästa steg var att luta sig över sadeln och så småningom lägga tyngd över ryggen genom att ligga på mage i sadeln.

Sedan kom det "kritiska" momentet att lägga över benet och sätta sig i sadeln. Något framåtlutad över hästen för att inte skrämmas med rörelser och tyngd.

Det var då Saffran tog fram "vildhästen" i sig och exploderade. Jag tror det var Linda eller Erica som satt där uppe första gången men det tog inte många sekunder innan hon fick smaka på spånet i ridhusbotten. Så fortsatte det.

Det var bara att backa lite igen och fortsätta öva att hänga över ryggen och flaxa med armar och prassla med grejor.

En dag tyckte vi att Saffran var mogen för uppsittning igen. Therese skulle vara "pilot", Gabbi skulle hålla i longerlinan och jag skulle hålla i foten på Therese när hon satte sig från hängande till sittande position.

Vi longerade en stund och sedan fick Therese prova att ligga på magen ett par gånger över sadeln. Saffran såg skeptisk ut men skrittad runt med henne på spåret.

Okej, då var det dags. Vi ställde upp ponnyn på medellinjen. Jag fattade tag om Therese:s underben och hon tog försiktigt tag i framvalvet och bakvalvet med händerna. Gabbi höll i linan. Försiktigt lyte jag henne i läge för att hon skulle kunna föra benet över bakdelen och sedan satte hon sig sakta ner i sadeln med överlivet lite framåtlutat. Saffran stod helt stilla.

Vi andades ut. Så skulle vi prova att skritta några steg. Någon av oss gjorde en liten försiktigt smackning... PANG! Så bar det av. Linan löpte snabbt ur handen på Gabbi som trots allt gjorde allt hon kunde för att hålla emot. Jag stod hjälplös kvar och såg på. Men det var nog värst för Therese.. för hon satt ju på... åtminstone några långa sekunder innan hon efter ett jättelikt bocksprång for i en vid båge upp bland takstolarna och sedan landade med en dov duns i spånet.

Vi hörde luften pysa ur hennes lungor och Saffran drog iväg på egna äventyr. Therese låg en liten stund på rygg och drog sedan in ny luft och reste sig upp.

Efter det fick det bli en liten vila för Saffran och sedan gjorde vi helt enkelt en omstart. Så småningom gick det faktiskt bra att börja rida honom och några månader senare fungerade han som vilken unghäst som helst.

Det har gått tio år sedan Therese:s luftfärd och Saffran är en omtyckt ridskoleponny som går med elever på alla nivåer. Nuförtiden busar han i princip bara om han blir riktigt laddad på tävlingsbanan men så är han också fjorton år.

I tävlingssammanhang syns Saffran mest på hoppbanan. Han kan sin sak även om han med åren blivit lite bekväm och kan passa på att stanna på tävlingshinder om ryttaren inte är med och rider. Han är en bra "första" tävlingshäst på det viset för ju mer rutinerad ryttaren blir desto fler framgångar kommer på banan.

Saffran har också tävlat en hel del dressyr och kan ibland "glömmas" bort i dressyrsammanhang. Bland annat har han tävlat upp till LB dressyr med Linnea W och varit laghäst i de Allsvenska serierna i både division III och division II.

Det är alltid roligt att minnas tillbaka när det gäller de ridskolehästarna som varit med länge i verksamheten. Även de hästar som alltid känns trygga och som man nästan tar för givet har varit unga och busiga en gång i tiden.