Hej! 

Idag gör det så ont. 

Ibland gör det så och det är tvunget och var på ett sätt lite väntat. Men det gör ingen skillnad.

Ni har fått höra många berättelser om en mycket fantastisk häst, Picador och här kommer en till för det passar speciellt bra i dag. 

En gång bestämde sig Picador för att han inte tänkte gå över ett dike med  vatten i. Det  borde inte ha varit något stort problem ifall det inte varit så att han gått över diket på vägen bortåt och nu var vi på vägen hemåt och för att komma hem så måste vi passera diket en gång till... Jag försökte på alla möjliga och omöjliga sätt. Locka, leda, byta ställe. Men näpp! Han hade bestämt sig. Min mamma brukade alltid säga att jag var envis som en röd gris. Men om jag  var det vad var då Picador? 

Att det var mitt i vintern och smällkallt gjorde honom inget men mina fingrar och tår började bli riktigt stelfrusna och jag längtade tillbaka till stallet. 

Så tänkte jag: ”nu eller aldrig!” Klämde om med benen och Picador vägde under en sekund framåt över bäcken innan han tog ett  jätteskutt bakåt och lämnade mig kvar i luften ungefär en millisekund innan jag dök ner i det isiga vatttnet. Plums!

Jag spottade äckligt vatten och isbitar sittande i bäcken och samtidigt såg jag Picador med den där glimten i ögat innan han tog ett stort kliv över bäcken och sedan stannade, vände huvudet mot mig som för att fråga: ”ska du med hemåt?”

Varför var jag inte förvånad?

Jag hävde mig upp i sadeln från en stubbe. Min ridbyxor  var genomblöta och likaså mina strumpor, skor och vantar. Det var en bra bit hem och jag började skritta med tänderna skallrande i fyrtakt. 

När jag en stund senare satt av på stallplanen märkte jag att byxorna frusit till is och satt fast på mina ben. Jag ledde in Picador i stallet, gav honom hö och tog den korta promenaden hemåt. 

Mamma hjälpte mig att bryta loss byxorna från mina ilröda ben och sedan lade jag mig i badkaret. Länge! Jag blundade och såg framför mig den busiga blick Picador fick varje gång han gjort något som han var extra nöjd över. Som att äta upp alla blommorna i blomlådan, rymma in bland fåren i fårhuset, öppna boxdörren och gå själv ut till hagen eller spatsera på spången upp på gödselstacken för att få lite bättre utsikt. 

Den blicken glömmer jag aldrig.

Picador, en väldigt speciell och speicellt älskad häst har somnat idag. För alltid. Vid sin tjugonionde sommar när den grönskade som mest. Efter ett extra långt, speciellt lyckligt och hela vägen värdigt hästliv.

Jag gör allt för att du inte ska blekna. Hur många leenden och skratt har du inte skänkt.